1 juli
Gamla tiders drömmar om att skaffa sig en plats att åka till på ledig tid kunde resultera i att man byggde sig en sommarstuga, gärna i naturen och nära vatten. Farsta var på 30-talet mer land än stad, men fortfarande på cykelavstånd från staden, vilket var en möjlighet att maximera utnyttjandet av en fristad där kreativiteten och handens kraft gav synliga resultat. Men där naturen också kunde bidra med en del av självförsörjningen.
Idag är Farsta en förlängning av staden och stadsbebyggelsen kryper allt närmare de stora sjöarna. Jag själv bor i en fastighet byggd 2006 ca 200 m från sjön Drevviken och Hökarängsbadet. Jag bor mitt i en enorm byggarbetsplats där bostäder och övrig infrastruktur växer fram. Men vilka drömmar hade jag för att flytta till denna plats. Lite samma faktiskt som nybyggaren på 30-talet men med den skillnaden att det var en person i sina bästa år, så var valet en rofylld plats för mina sista år. Men också att kunna låta en yngre generation ta över vårt underbara 100-åriga hus i trädgårdsstaden Gamla Enskede när jag och min man inte orkade längre utföra erforderligt underhåll efter att fått bo och leva på en plats planerad för människors alla behov i livet i 39 år.
Det knakar och brakar vid Drevvikens strand. Dammet yr, det luktar torrt gammalt virke, en mycket speciell doft av damm och vindskontor, ett icke uppvärmt utrymme under yttertaket. Ett ställe där minnen förvaras, saker som ägaren inte haft hjärta att kasta. Hunden Felix och jag fortsätter igenom molnet för att få en sista bild av torpet nere vid sjön som utan motstånd sjunker samman med sina minnen väl bevarade hos de människor som bott och levt delar av sina liv här. Det är inte fult att vara nostalgisk utan vittnar snarare om upptäckten av att vara en del i en längre kedja av den utveckling som skett och nu är i ett synligt skede för denna plats som blir en del av ett bostadsområde för 480 bostäder. Grunden kommer att bevaras som en mötesplats i det nya området. Tider och behov förändras över tid. Men många har i dessa isoleringens Coronatider ändå valt att göra en resa bakåt i tiden och leva lite som många gjorde på 50-60-talet. Kanske något att prata om vid mötesplatsen och husgrunden om några år.
2 juli
Jag har tidigare berättat om mitt intresse för solceller i det lilla formatet. På balkongen till exempel. Monterar en ljusslinga med små skärmar som risbollar i vackra färger, som jag ser färgmässigt passar in i den japanska installationen. Det är inalles 24 skärmar som ska monteras. Först sätter jag en spännram på varje minilampa i slingan och sedan spänns skärmarna ut på spännramen. Som alltid när jag monterar en byggsats från IKEA följer jag noggrant de utförliga instruktionerna och lyckas nästan alltid. Det tar tid och får ta tid. Värdet av det jag monterar stiger för varje timma jag och byggdelarna haft tillsammans. Solcellen på ON. Nu får jag invänta mörkret för att få se effekten av arbetet.
3 juli
Jag blir lika lycklig varje gång när jag ser vad solceller kan åstadkomma. Dessutom är jag nöjd med resultatet. Lite lägereldsstämning.
5 juli
Odlingen på balkongen är ett ständigt pågående bygge. Gurkplantan tar täten och strävar högre och högre. Eftersom odlingen växer dyker också små teman fram. Den japanska hörnan har nu fått sällskap av ett engelskt tema. Rosen Lady Emma Hamilton är ju redan på plats och förbereder sig för en större andra blomning på de nya skott som växt upp. Rosen har nu fått sällskap av två nya clematisplantor Princess Diana och Prins Charles som precis presenterat sig med två blålila blommor. Allt under överseende av en vinkande drottning Elizabeth med en solcell i handväskan. Ej med på bilden.
6 juli
Balkongen är perfekt att fira en födelsedag på. Vi njuter av grönskan i miniträdgården. Förstärkt tillfälligt med snittblommor som kom idag via ett blombud, från en vän till min man. Familj och vänner firar via etern och är i dessa tider ändå närvarande fast frånvarande. Längtar efter att få leka med barnbarnen och lyssna på deras kloka samtal och försöka svara på deras kluriga frågor. Får nöja mig med att från balkongen titta på andra små som tultar omkring med sina föräldrar utanför, kanske på väg till Hökarängsbadet. Förundras över hur duktiga många är att sparka sig fram på små cyklar och brädor, men även cykla på minicyklar. Det är sällan jag ser någon förälder idag som springer efter och håller i en stång eller cyklar med spretiga stödhjul.
7 juli
Födelsedagarna duggar tätt så här års. Idag är det sonen som fyller år. Eftersom vi firar på distans gör jag ett collage av bilder från förra året när far och son firade gemensamt och barnbarnen stod för underhållningen.
8 juli
För två år sedan skrev jag följande betraktelse. Jag återkommer vid olika tillfällen till att jag bor på en byggarbetsplats nu, då inväntade vi bara starten av rivningen av Farsta sjukhem. När vi idag får vetskap om hur vi äldre har drabbats i denna pandemi av samhällets försumligheter så är det en inställning till målgruppen som pågått länge som nu resulterar i detta synliga resultat. Det jag såg då, som ett led i omsorgen, var även den utomhusmiljö arkitekterna vägde in när sjukhemmet byggdes. Hur viktig natur, växter och blommor är. Men också hur det ska kunna gå att följa årets skiftningar i naturen. Tillgänglighet för rullstolsbundna osv. Du kan läsa texten nedan, den säger något om vår syn på äldre då och nu.
Snart ett minne blott 8 juli 2018 tidigare publicerat på Facebook
”Sitter på en bänk i skuggan av en stor tall. På marken ligger kottar. Trädet skuggar mot den starka morgonsolen, släpper fram en svag vind från sjön som ligger på synavstånd. Mellan bänken och fastigheten växer en tät häck av ogenomtränglig ölandstok. De små gula blommorna lockar till sig humlor som surrar rogivande. Grenar från den icke ansade häcken killar mig på ryggen. Tills helt nyligen fanns ett upphöjt blomsterbord under tallen där även rullstolsburna kunde komma nära växter och jord. Minns särskilt när blåklinten blommade.
Här finns uteplatser med tre väggar som vindskydd med fasta trädgårdsmöbler. Utmärkta för en fikapaus i solen på våren eller i skuggan när värmen tränger på. Vindskydden i falurött virke minner om en solvarm ladugårdsvägg. Framför mig har jag två stora gräsmattor inramade av asfalterade gångar, som underlättar förflyttning med rullstol. Bänkar finns utmed sidorna för den som vill vila en stund. En flaggstång markerar att här kan många vistas och högtider kan firas under värdiga former. Tidigare doftade det nyslaget hö när trädgårdsarbetarna underhöll ytorna.
Utmed fasaderna finns buskar, träd och blommor som skiftar i blomning under årets olika årstider. På våren gläds jag åt ginsten och guldregnet som skvallrar om att den ljusa årstiden är i annalkande. Tulpaner, pingstliljor, liljekonvaljer, gullviva och naturens egna småblommor förgyller promenaden runt fastigheten. Lupiner vajar i vinden omedvetna om den utrotningskampanj som råder. Så kommer vresrosor och rhododendron och längre fram på sensommaren nypon, rönnbär, plommon och små äpplen. Detta är bara vad jag kommer ihåg just nu, men det är en genomtänkt plantering av växter som både skyddar fastigheten och förhöjer upplevelsen av att vistas ute.
Jag tittar mig omkring på denna idag övergivna plats och tänker på de som bott här i livets slutskede, alla anhöriga som tillbringat åtskilliga timmar hos nära och kära, omsorgspersonal men också på de arkitekter som så kärleksfullt och med kulturkompetens har utformat den yttre miljön runt denna fastighet anpassad till äldres behov av omsorg. Nu är tiden utmätt och det yttre underhållet gäller klottersanering och igenspikade fönster som krossats. Beträffande parkmiljön med välplanerad inner- och yttergård samt runt övriga böljande promenadstigar, tar naturen tillbaka kommandot utom på ytan under saneringsåtgärderna. Sommarens torka har förvandlat de tidigare frodiga mjuka gräsmattorna till gulbruna fält, där torkat gräs har bildat en oslagen äng, där haren kan gömma sig.
Platsen skapar utrymme för egna tankar i det långsamma förfallet och den spöklika tystnaden – i avsaknad av mänsklig aktivitet. Stämningen väcker frågor om hur vi långsiktigt planerar framtiden, hur det en gång var tänkt i slutet på 60-talet och vad som sedan hände. Det är lätt att vilja utforska och skriva en historisk eller politisk text. I mitt fall har jag istället valt att sätta ord på det jag upplever vara en genomtänkt trädgårdsarkitektur i utformningen av den yttre miljön, anpassad till individer som inte har något resealternativ när livet rinner ut. Jag har levt granne med denna plats i tio år och följt turerna om avveckling som pågått för att ge plats för nya bostäder och nya miljöer att utforska. Snart är platsens oas ett minne blott. Har avsiktligt inga bilder med. Fastigheten som sådan är ointressant, det är min tolkning av arkitekternas idé om omvårdnad genom naturen som inspirerat mig.”
Varierande väder. Hunden Felix och jag passar på att promenera mellan skurarna och fångade en växte vid vägkanten. Molnen skrifter uttryck hela tiden och förvarnar vad som komma ska.
9 juli
Idag fyller min svägerska år, så hon får en födelsedagshälsning och en bild av hur vi lever i vår miniträdgård. Rosen Lady Emma Hamilton har inga blommor just nu men en massa knoppar som jag hoppas ska slå ut och dofta så ljuvligt. Gurkplantan tar för sig och känns väldigt kaxig. Tomatplanta har jag beskurit hårt eftersom den nog fick en chock när temperaturen någon morgon översteg 40 grader. Värt ett försök. Vi provsmakade en sockerärta, den var god men behöver lite längre tid innan skörd. Ja, så här pågår det på balkongen medan människor styrs av pandemin och ”hemestrar” som i gamla tider, campar, åker husbil, hyr och köper sommarstugor och båtar och tar in på landets hotell och går ut och vandrar i fjällen.
I gamla stan som är en utpräglad turistort är det nästan tomt. Det säger något om den förvandling platsen genomgått under välfärdsåren.
11 juli
Jag har under många år haft ett runt fat med suckulenter. Tacksamma växter som kräver ett minimum av vatten och skötsel. Men med åren har även det beståndet tagit slut och det blev dags för en helt ny uppsättning. Hittade på Lidl en förpackning med 6 st Sempervivum enligt beskrivningen på handtaget. Då jag har koncentrerat balkongens växter till ena kortsidans fönster och husets vägg blir det här fatet den enda blomprydnaden på motsatt sida, där balkongdörren öppnas och tar plats. Mest praktiskt så.
12 juli
Aubergineplantan stoltserade med två färdiga frukter när jag köpte den. Skördade den ena som var blålilasvart. Den smakade utmärkt när jag tillagade den. Den andra lät jag vara kvar för att se om de skulle bli större än från början. Idag plockade jag den andra som har intagit en ljusbrun färg som ett exotiskt träslag. Risken är att den inte går att äta men än så länge är den vacker att titta på.
Plantan har varit angripen av vita bladlöss och har fått bada i några såpkurer. Men jag misstänker att inte alla löss har fått sig en dusch så mitt nästa projekt är att gå igenom plantan noga. Kanske det bidragit till den märkliga färgen, jag vet inte!
Gurkplantan är den mest aktiva växten på balkongen. Nu är den nästan uppe i taket. Jag har satt upp en ytterligare klättertråd och under tiden jag har suttit här och skrivit har en lång klätterspanare på plantan lyckats hitta den nya förankringen. Varje dag njuter jag av plantans obändiga kraft. Vissa morgnar är den så ledsen för att det kan vara upp till 45 grader på balkongen när jag öppnar upp för dagen. Men efter en kanna vatten, tar det inte lång tid för de slokade bladen att återigen bli styva, kärva parasoller som skyddar blommor och gurkor. Det är så underbart att upptäcka naturens under. Gurkan växer ut ur blommans stjälk och blomman sitter kvar ute på toppen av gurkan. Det visste ni säkert men inte jag, därför är jag så lycklig i alla dessa upptäckter jag gör. Det är de små ”nu:n” som jag tar tillvara.
”Det är dina nu:n som hjälper dig att känna att dina minnen handlar om då, och dina förväntningar om sedan. Det är också de som ger dig möjlighet att tryggt flyta med i det som faktiskt existerar i stunden. Det som nyss inte fanns och det som genast försvinner.” Så skriver Bodil Jönsson i sin senaste bok, ”Tid för tillit och trygghet” som hon skrivit tillsammans med Åke Åkesson, Brombergs Bokförlag, 2020.
Biapersson's Blog 