Musik – Biapersson's Blog

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

Tid för reflektion

Jag har redan läst ut årets julklappsbok, en vecka före den stundande helgen!

Under en längre tid har vädret varit växlande. Det har regnat, blåst och slaskat. När solen har tittat fram har det blivit kallare med följd att gator och trottoarer blivit hala. Det har varit kaos i politiken och medias rapportering visar bara eländes elände. Parallellt med den pressade tillvaron läser jag Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”.

Men människa sluta! Ester, ge upp ditt projekt att fånga Hugo Rask som inte besvarar dina behov, så tänker jag för varje försök Ester gör för att få kontakt.

Jag kan i många delar känna igen mig från min tonårstid då jag och min bästis, tolv år gamla, smög på killar som vi gillade. Vi lyssnade på Emile Ford på grammofon när han sjöng ”What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?” När vi kommit i rätt stämning bar det ut på spaningsuppdrag. Vad drömde vi om? Vad handlade ”Those Eyes” om? Inte var det att få ligga med någon det kan jag lova. Bara att få se killen som vi gillade var tillräckligt och skulle det inträffa att våra blickar möttes kunde vi nästan svimma. Upprymda svävade vi vidare i våra musikaliska drömmar. Musik och känslor hängde ihop. Musiken öppnade upp våra sinnen och blev bron till våra innersta tonårsdrömmar.

Men människa sluta! Ester, du är ju vuxen och förväntas kunna använda ditt förnuft. Om inte annat ta dig samman. Så tänker jag när jag läser i boken. Det tar ju aldrig slut. Jag har kommit till sidan 198 av 372 sidor i min e-bok. Hur ska jag stå ut med att fortsätta läsa om denna destruktiva resa? Boken är välskriven och varje mening fängslande så det går inte att bli kvitt den. Jag får hitta på undanflykter och ta den i portioner. Jag får praktisera prokastinering – ett uppskjutarbeteende som en psykolog skulle kalla det.

Jag lyssnar på Nobelföreläsningen av Patrik Modiano som får årets Nobelpris i litteratur. Jag lyssnar på alla intervjuer av den lågmälde mannen och blir mycket nyfiken på hans författarskap och även personen, författaren. Jag har aldrig läst något av honom och jag har heller aldrig hört talas om honom förrän Svenska Akademien kungjorde Nobelpriset i litteratur.

Nu sitter jag med en nyinköpt bok av just Patrick Modiano, ”De dunkla butikernas gata”. Det här ska bli årets julklappsbok till mig själv. Jag har redan läst på baksidan av boken. Det gjorde jag i affären för att kunna hjälpa mig själv att välja en av de många titlar av Nobelpristagaren som affären stoltserade med. Jag tror att det var för att baksidestexten berättade något om att huvudpersonen, Guy Roland, är en privatdetektiv som söker efter sin egen identitet, som gjorde att jag valde just denna bok. Jag är förtjust i pusseldeckare bör väl tilläggas för att göra valet av bok än tydligare.

Så långt går allt bra. Nu gör jag julens misstag som utvecklar sig till att bli den litterära resa som jag verkligen behövde när allt annat verkade mörkt. Istället för att slå in boken öppnar jag den. Lite nyfiket tänker jag läsa hur den börjar men jag dras direkt in i en film där Patrick Modiano är huvudpersonen i min version. Korta repliker tar mig direkt in i handlingen som utspelar sig i ett Paris där vädret känns lika ovälkommet som hemma hos mig. Jag förflyttas med huvudpersonen runt om på Paris gator som ledd av en GPS där adresserna dyker upp i texten som karameller som måste smälta långsamt i munnen hos läsaren innan filmen rullar vidare. Det finns något meditativt över detta sätt att dras in i en handling. Den går inte att forcera. Handlingen och persongalleriet måste hinna i kapp till nästa scen, till nästa adress. Jag känner igen många platser från mina egna vandringar i Paris.

I huvudrollen fortfarande denna ståtliga och lågmälda karaktär som Patrick Modiano spelar så självklart. Händelsen drivs framåt av historien, dvs. historien som den utspelat sig i Europa, historien som den spelplats människor har varit brickor i, historien som burit människor runt i världen för att undgå historien, historien som utnyttjas för skilda ändamål, historien som finns kvar i telefonkataloger, historien som rymmer kärlek mellan människor och historien som döljer identiteter.

Ibland är det bra att ge sig hän åt litteraturen när man minst anar. Jag brukar aldrig rekommendera böcker till vänner men om jag säger att denna bok ägde mig dygnet runt från pärm till pärm så får var och en ta ställning till om det kan vara en bok att våga utforska.

I stället för att bli min inslagna julklappsbok blev den nu sonens julklapp. Som förälder vågar jag bjuda på min upplevelse i hopp om att även han ska få sin egen upplevelse av Patrick Modiano. Kanske kan vi som kommer från olika generationer dela upplevelsen av boken på olika sätt. Eller bygger min starka upplevelse på en förförståelse eftersom jag tillhör samma generation som författaren. Jag kan inte bedöma hur stor inverkan den har för läsupplevelsen.

Julafton är här. I julklappshögen ligger ett bokpaket. Solen skiner och det finns ett vitt täcke av snö på marken. Ljuset har återvänt. Dagarna blir längre. Nu har jag fått nya krafter att ta mig an Ester.

På spaning i berättelsens spår

Betydelsen av den genuina berättelsen har på olika sätt framträtt vid ett antal seminarier som jag deltagit i under den senaste tiden. Berättelsen skapar sammanhang i ett samhälle där individen förväntas göra ständiga val och samtidigt översköljs av information som pockar på uppmärksamhet. Att läsa för någon, att läsa själv, att träna läsförståelse och att kunna uttrycka sig själv på olika sätt är därför viktiga element i människans utveckling för att kunna navigera i detta brus.

Hembygdrörelsens entusiaster står för mycket av den samlade dokumentation och de berättelser om platser i omgivningarna, i form av bilder, små skrifter, medlemsblad eller som mer påkostade böcker i egen regi, som finns i deras samlingar. Att genomföra forskarcirklar tillsammans med erfarna personer kan vara ett bra stöd för fler individer att våga sätta ord på sina berättelser. Det är också viktigt att få veta hur de som vill skriva kan hitta sina källor, men också hur de ska lämna spår i texterna för den som läser och kanske själv vill gå vidare i sin efterforskning.

Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet beskrev vid ett seminarium hur hon med mycket gott resultat använt forskningscirklar som metod. Arbetssättet är praktiknära och är ofta regionalt relevant. Det handlar om att beskriva livet, att sätta in den egna berättelsen i ett större sammanhang – en form av mikrohistorier.

Det finns olika sätt att närma sig historier. Berättarkvällar är en metod att hålla den muntliga traditionen levande. Författarkvällar där etablerade författare berättar om sin bok men också om sig själva skapar mervärde. Bokcirkeln, där olika böcker ger upphov till gemensamma samtal och tolkningar utifrån deltagarnas egna erfarenheter, är en beprövad metod. Bilden är en utmärkt källa för visuell kommunikation och utgör ofta inspiration till det egna berättandet.

Författare och journalister skriver böcker om personer som vi vet har eller har haft många beundrare – personer vars liv skapat nyfikenhet hos många människor. Alternativet är att personen själv skriver sina memoarer eller låter en författare eller journalist hålla i pennan. På det sättet gör många upp med det förflutna och låter oss läsare träda in i annars slutna rum.

Vid Läsrörelsens seminarium om barn och ungas läsande berättade David Lagercrantz om hur han arbetat för att skapa en bok av sina intervjuer med Zlatan Ibrahimović. Att hitta rätt anslag och form för boken var viktigt. Att skapa en romanform med fart och fläkt och en dramaturgi som skulle hålla genom hela berättelsen var svår. David Lagercrantz ville inte att det skulle bli en bok som enbart tog upp Zlatans fotbollshistoria utan mer Zlatans personliga historia genom fotbollen. Att han hittade den rätta tonen kan vi nu se eftersom boken har nått ut till många läsare och även ovana läsare. Berättelsen har uppstått i mötet mellan två professionella personer med olika bakgrund, vilket visat sig vara ett oslagbart koncept.

Många journalister blir idag författare. Under Frilansdagen, som årligen anordnas av bland annat Poppius journalistskola, beskrev Helle Klein sin spaning in i framtiden. Hon ser att den grävande journalistiken nu kommer ut i bokform. Den långa berättelsen får sällan utrymme i tidningarna och hittar i stället nya vägar att nå ut. Redaktioner läggs ner och mediebevakningen i landet förändras. Sociala medier, bloggar, digitala medier, webb-tv och möjligheten att publicera själv är bara i sin linda.

”Slow journalism” som aktivitet bygger på artiklar där kvaliteten sätts i fokus. Journalister och redaktörer får tid att göra vad de är bäst på som att skaffa expertutlåtande, sålla bevis, skapa sig perspektiv och leverera den slutliga analysen på berättelser som ofta förekommit i media. Ett exempel är den engelska tidskriften Delayed Gratification.

Jag har tidigare skrivit om formen att läsa en följetong som ett sätt att testa sitt tålamod. Sättet att läsa skulle också kunna ses som den andra sidan av myntet. En berättelse som tagit lång tid att formulera önskar en läsare som har tid för reflektion.

Vid ett frukostmöte på PWC talades det om betydelsen av omvärldsanalys. Utan spaning, ingen aning var temat. Idag räcker det inte att ett företag eller en kommunal verksamhet kan visa på att de har ordning och reda i sin ekonomi och säljer eller erbjuder bra produkter eller tjänster, utan kunden vill veta varför och på vilket sätt företaget kan bidra till en bättre värld att leva i. Det är ökat fokus på att genom berättelsen levandegöra organisationers och företags varumärken, men också att sätta den enskilde individen i centrum som sitt eget varumärke, det gäller även författare och journalister.

Min spaning kan sammanfattas med att ett mer holistiskt synsätt träder fram i uppfattningen om ett hållbarhet samhälle och att berättelsens betydelse ökar för att skapa sammanhang.

Källor:
Delayed Gratification, engelsk tidskrift om Slow Journalism.
Läsrörelsens seminarium den 14 mars 2014, Plats för barn! – idékonferens om barns och ungas språk och läsning.
PWC, frukostmöte den 9 april 2014 med temat Utan spaning ingen aning.
Seminarium i samband med Föreningen för folkbildningsforsknings årsmöte den 10 april 2014, Anna Götlind, professor i historia, Stockholms universitet.
Frilansdagen 11 april 2014, arrangör Poppius och PP Pension.

Böcker på bilden:
Berätta, leka, läsa, Läsrörelsens projekt i 31 kommuner för barn upp till tre år. Läsrörelsen, 2013.
Brännkyrka 1913 – 2013, socknen som blev 51 stadsdelar, Brännkyrka, Enskede-Årsta, Farsta och Hägerstens hembygdsföreningar, Trafik-Nostalgiska Förlaget, 2013.
I rörelse: Möten i Rosengård, 10 år senare, Tove Lifvendahl, Fores Ivrig förlag, 2013.
Jag är Zlatan Ibrahimović,David Lagercrantz, Albert Bonniers förlag, 2012.
Nobel i Rinkeby, om att upptäcka världen, språket och sig själv, Gunilla Lundgren, Lotta Silfverhielm, Premiss förlag, 2010.
Staden som scen – samarbete och fantasi, Tuomo Haapala, Bokförlaget Mormor, 2013.
Vägar till läsförståelse, texten, läsaren och samtalet, Mocica Reichenberg, Natur & Kultur förlag, 2008, tredje upplagan 2012.

#GymforLife2013 Cape Town med Sofiaflickorna och Resårerna

Vårt stora äventyr

Sofiaflickorna och Resårerna har landat fysiskt i Sverige efter äventyret Gym for Life 2013 i Kapstaden. Men att landa alla intryck från denna resa kommer att pågå resten av livet för deltagarna. Att få motta en delad bronsmedalj är en stor händelse. Att för en vecka som gäst bli en del av en annan kultur är berikande. Att få möta individer med olika livsvillkor och dela glädjen i att få gymnastisera och röra sig till musik är en rik erfarenhet som många borde få dela.

Med några extra dagar inräknade i resan hann vi också besöka Cape Point, se babianer, träffa pingviner och apor, besöka ett akvarium, shoppa vid Waterfront, båttur i en vik för att se mängder av sälar, besök på en marknad, spana efter valar, besöka en nöjesplats och för Resårerna en rundresa i vindistriktet runt Stellenbosch.

Jag vill ge en stor eloge till föreningen Sofiaflickorna som satsade på att en grupp flickor, tränare och ledare från föreningen fick möjlighet att delta vid detta evenemang. Tillsammans med GF Resårerna, en seniorgrupp som varje år reser till olika festivaler utomlands för att genom uppvisningsgymnastik inspirera andra att gymnastik är till för alla, har vi varit ett oslagbart team. Det är en fröjd för oss seniorer att se de unga växa in i uppgiften med att ta eget ansvar under tiden som projektet utvecklats fram till resan och under dess schemalagda dagar på plats. De unga får oss seniorer att hitta tillbaka till lekfullheten och våga tänja våra invanda gränser hur allt ska vara. Att vi uppträder i fotbollsbyxor och dito tröja för att skapa en helhet under föreställningen har varit en inre resa om hur man kan och bör se ut som seniorer som vi brottats med. Att planera och sy rekvisita har förstärkt gruppkänslan. Att också lyssna in ungdomarnas musikval har varit berikande. Våra damer som tolkade Swedish House Mafia vid sin DJ-plint fick en liten funclub på köpet. Det var två tyska killar som absolut ville bli fotograferade med sina idoler.

Gym for Lifes stora vinnare är ändå Sydafrika, med deras lokala organisationskommitté som stod för det vänliga värdskapet med utsökt mat, boende och logistik under evenemangsdagarna. Dessutom alla föreningar från Sydafrika som deltog och var dagarnas stora inspiratörer genom sina fantasifulla uppvisningar. Medryckande musik, rytmer, rörelseglädje och utstrålning, gymnaster i alla åldrar samt kreativ koreografi, ”man tager vad man haver” som Cajsa Warg sa på sin tid. Färgglada sopborstar, paraplyer och färgpytsar som pallar är några exempel. Men även mer krävande koreografi och teman interagerade med varandra. Polissirenen, när streetgruppen gjorde entré vid vårt Communitybesök, gav en klar introduktion till de kommande tablåerna som bara de som vet koderna på gatan kan uttrycka på ett genuint sätt. Lysande!

Foto: Ingrid Sandin

Fantastiska uppvisningar med duktiga grupper har pågått under tre dagar både i hallen, i ett köpcenter och vid sex olika Communitycenters. Dessa besök med ”get together-teman” gjorde stort intryck där våra olika livsvillkor blev tydliga vad det gäller materiell utrustning men där våra möten mellan individerna vi träffade blev desto rikare. Vår särskilda uppvisning för dessa tillfällen väckte stor uppmärksamhet och spontana reaktioner. Vad vi fick höra av en taxichaufför så hade TV sänt ett klipp från köpcentrat där vi varit med på bild. Sofiaflickornas glada clownprogram, Resårernas tolkning av Not a sinner nor a saint samt det gemensamma programmet Maracas gjorde succé.

En reflektion jag gör är att många internationella grupper driver den elitistiska perfektionismen eller det spektakulära uttrycken i kostym, krävande musik och rörelser så långt att alla delar tar ut varandra. Dramatiken blir till antiklimax. Ett sätt att känna av stämningen är att titta och lyssna på publiken. Gladiatorförtjusning vid hisnande övningar eller deltagande handklappningar, visslingar, rörelser och hejarop vid medryckande musik och program eller lågmälda applåder talar sitt tydliga språk. Den farliga kittlingen i våghalsigheten får aldrig vinna över sunt förnuft och säkerhet. Barn och ungas tillit till vuxna och barnens oförmåga att bedöma framtida men får aldrig utnyttjas för att locka publiken till en stunds förströelse.

Sydafrika var bäst på att hitta nerven hos publiken, men även Sofiaflickorna och Resårerna med sin lågbudgetuppvisning med mycket kärlek i både koreografi, deltagare och rekvisita fick hela salen att gunga. Låt oss inspireras av de sydafrikanska grupperna eller lyda det råd som en av organisatörerna gav när hon var tvungen att meddela att highheels inte var tillåtet på Galakvällens efterföljande party för att skona hallgolvet – vi afrikaner går gärna barfota för att stå med fötterna på jorden.

Vi har en stor uppgift i Sverige att sätta uppvisningsgymnastiken på kartan. Tillsammans med Gymnastikförbundet som sanktionerat denna resa hoppas jag att vi kan sända fler grupper på olika evenemang runt i världen. Sverige representerade med en grupp, så gjorde även Danmark, Finland två grupper, Norge fyra grupper, Tyskland sex grupper, Schweiz tio grupper och Sydafrika 26 grupper vilket inte är så konstigt eftersom de var värdland.

Under hösten hoppas Sofiaflickorna och Resårerna att få möjlighet att visa upp programmet på hemmaplan. Vi har också planer på att mobilisera de föreningar som är intresserade av uppvisningsgymnastik så att vi kan ta upp utmaningen att få flera föreningar att sända grupper till olika evenemang och att vi också ska kunna stå som värdar för ett utbyte, en bra utmaning för att utveckla uppvisningsgymnastiken men också för att tänka generationsöverskridande.

Ett stort tack till Gymnastikförbundet som sanktionerade resan, Sofiaflickorna, dess ledare och härliga gymnaster och till alla Resårer för en rolig och intensiv vecka tillsammans.

Ett stort tack till South African Gymnastics Federation, City of Cape Town och FIG Gymnastics For All Committee som gjorde detta evenemang möjligt och vi ser fram emot den tredje Gym for Life i Norge 2017.

Birgitta ”Bia” Persson, ordförande i Resårerna och Head of Delegation för denna resa.

Faktaruta

The 2^ndWorld Gym for Life Challenge 2013 in Cape Town, South Africa är slut och Österrikes grupp TS Goetzis Zurcaroh har belönats med World Group Champion och tagit emot Bruno Granditroféen. Ca 1500 gymnaster i 69 uppvisningsgrupper från 19 länder, som representerade alla kontinenter, har deltagit i detta contest. Av dessa grupper fick 14 st guldmedaljer, 29 grupper fick silvermedaljer och 26 grupper bronsmedaljer. Bedömningarna genomfördes inom fyra olika klasser som: stora grupper med redskap, stora grupper med gymnastik och dans, små grupper med redskap och smågrupper med gymnastik och dans i sina program. The City of Cape Town and the South African Gymnastics Federation har varit värdar för evenemanget i samarbete med FIG Gymnastics For All Commitee.

Comfort zone

Låten ”We Are Family” surrar i mitt huvud när jag försöker sova. Nu är det ungefär en timma kvar av resan från Frankfurt till San Francisco. Resan tar 11 timmar och 19 minuter visar den stora monitorn jag har framför mig i flygplanet.

Jag sitter på plats B vilket innebär mittenplatsen i en rad av tre stolar på samma linje, men på andra sidan gången, som raden för småbarnsföräldrar. Närmast sitter en familj med en liten flicka som inte kan stå och gå själv, men som har en energi som jag aldrig skådat tidigare. Da da daaa heter allting. Det är ett underbart litet energiknippe och när föremålen att undersöka tryter, gråter hon åt tristessen tills hon hittar på något nytt att utforska. Det är tur att de är två vuxna med på resan så de kan byta av varandra med att äta, försöka sova och hålla den lilla studsande flickan på gott humör. Sova verkar inte vara ett alternativ. Då det är lugnt tittar hon på en pekskärm med något som intresserar.

Själv försöker jag sova och skriva om vartannat för att få tiden att gå. Detta sätt att färdas är egentligen fasansfullt men jag får inte tänka så för då blir det outhärdligt. Det är som att åka tunnelbana i rusningstrafik men inte kunna stiga av.

Jag har en man och en kvinna på var sida om mig, som också försöker sova bort så mycket tid som möjligt. Helt plötsligt känner jag något tungt på min axel. Mannen bredvid mig har i sömnen lagt upp sin armbåge på min axel och lutat huvudet i sin hand med mig som ett stöd. Jag har inte hjärta att störa honom så länge det inte blir för tungt för mig. När han flyttar ner armbågen i mina revben tar jag försiktigt tag i armen och placerar den utanför min Comfort zone.

Jag kommer plötsligt ihåg en bild som jag såg på Facebook häromdagen som föreställde en installation av djur i en fåtölj. Först hade en jättestor hund lagt sig i fåtöljen med ryggen mot stolsryggen och med alla fyra ben utsträckta. Han såg ut som om han stått på sidan vid fåtöljen och bara ramlat rakt in i den. Då kommer en lång tax och lägger sig på hans ben på samma sätt och så kommer kronan på verket – en siameskatt som lagt sig oppe på de andra två och håller om taxen med den ena tassen.

Nu är det inte lika fridfullt och okomplicerat som i bilden ovan som jag har det just nu. Jag sitter som sagt i mittenstolen uppallad med en uppblåsbar flygkudde runt halsen, en annan kudde bakom huvudet och för övrigt gömd under en filt som tillhandahålls av flygbolaget. På andra sidan sitter en mycket liten dam som kryper ihop på armstödet för att hitta en bra ställning att sova på.

För att inte inkräkta på grannarnas vilostöd har jag antingen armarna i kors på bröstet eller så sträcker jag ut armarna med händerna knutna som om jag skulle spela vollyboll. Framför har passageraren fällt sin stol bakåt så jag sitter med näsan in i den inbyggda tv-skärmen i hans stolsrygg. En pekskärm som är avsedd för mig att använda och titta på. Att drömma sig bort i en film är uteslutet. Denna ställning är bara för mycket närsynta personer. Enda sättet för mig, för att inte utveckla panik, är att fälla min stol bakåt och jag hamnar då i en ställning som omöjliggör att jag kan skriva men inte heller titta på film, då vinkeln blir sned hur jag än försöker fälla skärmen. Jag ser framför mig hur alla i raden bakom mig fäller sina stolar som dominobrickor. Blundar och tänker på vad jag ska skriva om härnäst. Det brukar vara ett bra sömnpiller så även denna gång.

Att resa på sig är bara att glömma. Tog chansen vid en matpaus. Passade på att göra gymnastik bakom draperiet som skiljer köket och kabinen. Här kunde jag jogga och sträcka ut mina leder en stund utan att någon såg mig. Jag tog god tid på mig eftersom jag visste allt för väl vad som väntade. När jag återvände stod lilla damen som måste flytta sig för att jag skulle komma ut fortfarande bredvid stolen och väntade artigt på att jag skulle komma. Pinsamt.

Grannen framför snarkar, han låter som ormen som vaktar kungen i filmen Robin Hood. Här är det inte fråga om var vår ”Comfort zone” går här är vi en enda storfamilj som delar livets vedermödor på väg mot nya äventyr. Jag minns i min ungdom när jag var på en kurs och vi skulle bygga mänskliga pyramider, den läraren skulle gilla detta tillstånd. Vad gör jag inte för att få komma till intressanta platser runt om i världen. Imorgon har jag glömt denna övning, jag har ju varit med om detta många gånger förut och aldrig tvekar jag att göra om det, det vill säga resa. Kanske kursen med pyramidbygget gjorde någon nytta i alla fall.

”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family…”

Koppla upp och koppla av!

Trevligt att träffas, vi hörs! Detta säger vi ofta när vi varit på en konferens, rest tillsammans med nya personer eller stöter ihop med en gammal bekant från skoltiden. Men det blir sällan av. Vardagens bestyr tar ofta över. Men nu är det möjligt. Vi ses på Facebook!

Min tid på FB och Twitter har blivit en naturlig del av min tillvaro. Här kan jag själv dela med mig av mina tankar och bilder och ta del av andras bestyr, allt från händelser i vardagen till inbjudningar om fysiska möten. På Twitter följer jag angelägna frågor som delas och diskuteras under samlade #rubriker. Här kommer några exempel på möten som nyligen gjort intryck på mig.

Inför uttagningarna till Melodifestivalen visade det sig att flera av mina vänner på FB och personer jag följer på Twitter är utomordentligt spirituella kommentatorer. På finalkvällen var vi flera som slog oss ner framför TVn, uppkopplade på FB och väntade ivrigt på att våra lysande kommentatorer skulle göra entré. Vi smygviskade, sände kommentarer och ”gilla” på nätet om det vi såg och hörde, vi störde ingen annan i publiken och dessutom hade jag väldigt roligt.

Detsamma hände under VM i fotboll vid Sveriges ödesmatch mot Ukraina. Vänner som är riktiga fotbollsentusiaster dök upp på Twitter och FB. Själv är jag mer allmänt intresserad och inte så väl insatt i alla turer. Twitter av dessa experter på nätet och deras fyndiga kommentarer var målande och fick mig att ryckas med.

Men så till sommarens höjdpunkt, midsommarafton. Dagen firar jag för att njuta av ljuset, naturen, gärna i en båt i skärgården med min familj och i vanliga fall tillsammans med vänner. Så blev det även i år men på ett annat sätt än tidigare.

Det första jag såg när jag kollade FB på midsommaraftons morgon var en delad länk till en underhållande film på Youtube. Swedish Midsummer for Dummies. http://bit.ly/MT1Gkv

Vi skrattade hjärtligt min man och jag åt den pedagogiska filmen och insåg snart att allt som presenterades där har vi varit med om i olika skeden i livet. Filmen fick oss att minnas många midsomrar och roliga episoder. Platser och aktiviteter har varierat genom åren så också vänner.

Varje gång jag tittade på FB, och det gjorde jag rätt ofta måste jag tillstå, hade någon lagt ut en bild eller gjort kommentarer som helt stämde med vad vi hade sett på filmen. Att jag inte var ensam om att vara uppkopplad blev tydligt.

Men hur trevligt det än är på FB kan det aldrig slå det fysiska mötet även om det är tillsammans med obekanta midsommarfirare som kommer ut i båtar under dagen för att äta lunch och sjunga visor till nubben den goa. Att få höra psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt…” och ”Nu grönskar det i dalens famn…” i skön stämmosång i en vik omgärdad av höga berg med god akustik, är oslagbart. Jag avstod från att koppla upp, det var för stort, jag bara kopplade av.

Duke Ellington Statue, NY

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Vårt stora äventyr

Faktaruta

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: