Kategoriarkiv:Folkbildning

Skärgårdskryssning i hembygden, 16 – 17 september 2018

Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.

Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.

Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.

På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.

Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.

Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.

… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…

Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.

Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.

Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.

Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.

Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.

…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…

Foto och text: Birgitta Persson

7540D9E6-3252-43B1-BC05-3D40CA65F83B
Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann 
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus 
och Göran Sjödin.

När meningar blir till syre

Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.

Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.

För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.

När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att  ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.

Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.

Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.

Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017

Fällan håller på att slå igen

Något som före sociala mediers tid var ett samtalsämne, något vi ibland förundrades över och som sedan marknadsförare hakade på, har idag tappat sin charm och spänning när sociala medier kartlägger allt vi lägger lite mer uppmärksamhet på. Förr kunde det vara intressant att upptäcka att alla var gravida när man själv var det eller att det fanns väldigt mycket små röda bilar på vägarna när jag själv var i köptagen. Så klart att det gick att vetenskapligt förklara hur det kunde vara så och det är ju grunden för hur mycket upprepande reklam fungerar. Men det ena är det egna sökandet efter något speciellt som faller i smaken. Det andra är att bli så påverkad av upprepad reklam att man blir en ofrivillig  konsument.

Det som nu sker i sociala medier är att allt du lägger uppmärksamhet på registreras och börjar förstärkas med reklam, sidor, texter osv. Jag deltog för en vecka sedan i en workshop för pensionärer i samtida dans vilket har givit mig mycket tillbaka personligt i form av samtal och rörelser. Jag är glad, ja rent ut sagt stolt, för att jag valde att delta i evenemanget som anordnades av Riksteatern och genomfördes på Artipelag. Nu får jag information om föreställningar i samtida dans, koreografer osv. från alla håll och kanter. I det här fallet är det bara intressant och har lett till att jag bokat biljett till en föreställning med efterföljande samtal. Reklamen har fungerat.

Däremot är det ingen magi längre, i och med att metoden är avslöjad, att jag bara ser samtida dansföreställningar över allt när jag vet att en stor del har genererats av mina sökvanor inför workshopen jag deltog i. Även det jag upptäcker i vanliga media och på stan har tappat sin lyskraft och känslan av att vara förföljd ligger närmare än att vara förundrad.

Men vad händer den dag jag vill göra ett reportage om någon tveksam verksamhet? Naturligtvis kommer jag då att överösas av kopplad information till detta. Registreringen av mina sökvanor gäller ju inte bara harmlösa produkter utan även tveksamma ideologier. Fällan håller på att slå igen. Kan vi stå emot alla beten. Hur blir vi medvetna om dessa faror som lurar som vargen i Rödluvan?

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

img_8149
img_8151

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

img_8152
img_8153

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

img_8154

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

img_8155

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

På spaning i berättelsens spår

Betydelsen av den genuina berättelsen har på olika sätt framträtt vid ett antal seminarier som jag deltagit i under den senaste tiden. Berättelsen skapar sammanhang i ett samhälle där individen förväntas göra ständiga val och samtidigt översköljs av information som pockar på uppmärksamhet. Att läsa för någon, att läsa själv, att träna läsförståelse och att kunna uttrycka sig själv på olika sätt är därför viktiga element i människans utveckling för att kunna navigera i detta brus.

Hembygdrörelsens entusiaster står för mycket av den samlade dokumentation och de berättelser om platser i omgivningarna, i form av bilder, små skrifter, medlemsblad eller som mer påkostade böcker i egen regi, som finns i deras samlingar. Att genomföra forskarcirklar tillsammans med erfarna personer kan vara ett bra stöd för fler individer att våga sätta ord på sina berättelser. Det är också viktigt att få veta hur de som vill skriva kan hitta sina källor, men också hur de ska lämna spår i texterna för den som läser och kanske själv vill gå vidare i sin efterforskning.

Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet beskrev vid ett seminarium hur hon med mycket gott resultat använt forskningscirklar som metod. Arbetssättet är praktiknära och är ofta regionalt relevant. Det handlar om att beskriva livet, att sätta in den egna berättelsen i ett större sammanhang ­– en form av mikrohistorier.

Det finns olika sätt att närma sig historier. Berättarkvällar är en metod att hålla den muntliga traditionen levande. Författarkvällar där etablerade författare berättar om sin bok men också om sig själva skapar mervärde. Bokcirkeln, där olika böcker ger upphov till gemensamma samtal och tolkningar utifrån deltagarnas egna erfarenheter, är en beprövad metod. Bilden är en utmärkt källa för visuell kommunikation och utgör ofta inspiration till det egna berättandet.

Författare och journalister skriver böcker om personer som vi vet har eller har haft många beundrare – personer vars liv skapat nyfikenhet hos många människor. Alternativet är att personen själv skriver sina memoarer eller låter en författare eller journalist hålla i pennan. På det sättet gör många upp med det förflutna och låter oss läsare träda in i annars slutna rum.

Vid Läsrörelsens seminarium om barn och ungas läsande berättade David Lagercrantz om hur han arbetat för att skapa en bok av sina intervjuer med Zlatan Ibrahimović. Att hitta rätt anslag och form för boken var viktigt. Att skapa en romanform med fart och fläkt och en dramaturgi som skulle hålla genom hela berättelsen var svår. David Lagercrantz ville inte att det skulle bli en bok som enbart tog upp Zlatans fotbollshistoria utan mer Zlatans personliga historia genom fotbollen. Att han hittade den rätta tonen kan vi nu se eftersom boken har nått ut till många läsare och även ovana läsare. Berättelsen har uppstått i mötet mellan två professionella personer med olika bakgrund, vilket visat sig vara ett oslagbart koncept.

Många journalister blir idag författare. Under Frilansdagen, som årligen anordnas av bland annat Poppius journalistskola, beskrev Helle Klein sin spaning in i framtiden. Hon ser att den grävande journalistiken nu kommer ut i bokform. Den långa berättelsen får sällan utrymme i tidningarna och hittar i stället nya vägar att nå ut. Redaktioner läggs ner och mediebevakningen i landet förändras. Sociala medier, bloggar, digitala medier, webb-tv och möjligheten att publicera själv är bara i sin linda.

”Slow journalism” som aktivitet bygger på artiklar där kvaliteten sätts i fokus. Journalister och redaktörer får tid att göra vad de är bäst på som att skaffa expertutlåtande, sålla bevis, skapa sig perspektiv och leverera den slutliga analysen på berättelser som ofta förekommit i media. Ett exempel är den engelska tidskriften Delayed Gratification.

Jag har tidigare skrivit om formen att läsa en följetong som ett sätt att testa sitt tålamod. Sättet att läsa skulle också kunna ses som den andra sidan av myntet. En berättelse som tagit lång tid att formulera önskar en läsare som har tid för reflektion.

Vid ett frukostmöte på PWC talades det om betydelsen av omvärldsanalys. Utan spaning, ingen aning var temat. Idag räcker det inte att ett företag eller en kommunal verksamhet kan visa på att de har ordning och reda i sin ekonomi och säljer eller erbjuder bra produkter eller tjänster, utan kunden vill veta varför och på vilket sätt företaget kan bidra till en bättre värld att leva i. Det är ökat fokus på att genom berättelsen levandegöra organisationers och företags varumärken, men också att sätta den enskilde individen i centrum som sitt eget varumärke, det gäller även författare och journalister.

Min spaning kan sammanfattas med att ett mer holistiskt synsätt träder fram i uppfattningen om ett hållbarhet samhälle och att berättelsens betydelse ökar för att skapa sammanhang.

Källor:
Delayed Gratification, engelsk tidskrift om Slow Journalism.
Läsrörelsens seminarium den 14 mars 2014, Plats för barn! – idékonferens om barns och ungas språk och läsning.
PWC, frukostmöte den 9 april 2014 med temat Utan spaning ingen aning.
Seminarium i samband med Föreningen för folkbildningsforsknings årsmöte den 10 april 2014, Anna Götlind, professor i historia, Stockholms universitet.
Frilansdagen 11 april 2014, arrangör Poppius och PP Pension.

Böcker på bilden:
Berätta, leka, läsa, Läsrörelsens projekt i 31 kommuner för barn upp till tre år. Läsrörelsen, 2013.
Brännkyrka 1913 – 2013, socknen som blev 51 stadsdelar, Brännkyrka, Enskede-Årsta, Farsta och Hägerstens hembygdsföreningar, Trafik-Nostalgiska Förlaget, 2013.
I rörelse: Möten i Rosengård, 10 år senare, Tove Lifvendahl, Fores Ivrig förlag, 2013.
Jag är Zlatan Ibrahimović,David Lagercrantz, Albert Bonniers förlag, 2012.
Nobel i Rinkeby, om att upptäcka världen, språket och sig själv, Gunilla Lundgren, Lotta Silfverhielm, Premiss förlag, 2010.
Staden som scen – samarbete och fantasi, Tuomo Haapala, Bokförlaget Mormor, 2013.
Vägar till läsförståelse, texten, läsaren och samtalet, Mocica Reichenberg, Natur & Kultur förlag, 2008, tredje upplagan 2012.

IMG_3104

Night of Writing Dangerously, San Francisco 20 nov 2011 #NaNoWriMo

For the fifth consecutive year in November, I participated in NaNoWriMo, National Novel Writing Month. A project organized by the Office of Letters and Light, a nonprofit organization. The project inspires children, youth and adults to write around the world. This year is the first year I went in the goal of writing 50,000 words during November, which I’m proud of.

A contributing factor was that I attended the Night of Writing Dangerously in San Francisco in November. There I met more than 200 other writers, we wrote together and celebrate that we, Write-a-thon attendee, jointly donated money to the classroom-based Young Writers Program so it will be developed.
You can read about the meeting on the following blog.

National Novel Writing Month’s Night of Writing Dangerously

NaNoWriMo is a personal challenge of creative expression that requires discipline. But you’re not alone. You share your trials and tribulations with others around the world in an daily ongoing dialogue. The dialogue is either done quietly, knowing the other’s out there doing the same as you do. Or active on the Internet and at meetings. It’s great.

Now I sit with a script to be processed, a task I like.  I am already looking forward to November 2012.

#gillaboken Gilla!

Erik Wagner, Brit Stakston, Anna Söderberg

Det är en onsdagskväll i september år 2011 och jag befinner mig på Medborgarplatsens bibliotek, som ligger i hjärtat på söder i Stockholm. Jag är här för att delta vid lanseringen av boken Gilla! med underrubriken Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier. Författare till boken är mediestrategen Brit Stakston. Boken är i första hand skriven för människor engagerade i civilsamhället, men är lika aktuell för alla som vill veta mer om sig själv i relation till sociala medier.

Många mobiler syns i vimlet. Publiken är van att använda sociala medier. De tar bilder och delar nu med sig till de som inte är där.

Jag köper boken och hinner bläddra i den en stund innan presentationen börjar. Inledningen ger mig hopp, där skriver författaren: ”Det här är boken för dig som vill förändra”.

Presentationen sänds direkt och filmen går också att titta på i efterhand på förlaget Idealistas webbplats.

Väl hemma på min kammare har jag läst boken och funnit den aktuell och användbar.

Jag befinner mig själv som förtroendevald ledare i flera organisationer och känner mig ofta väldigt ensam när jag försöker tala om sociala medier. Det finns ingen tidigare erfarenhet att relatera till när det gäller den här formen av kommunikation. Däremot är det lättare att ta till sig det som skrivs i alla artiklar som talar om hur farligt och hotfullt det är att finnas med i de sociala medierna. Dessa frågor om olika hotbilder ska vi ta på största alvar men för att kunna göra det behöver vi veta mer om oss själva och hur vi kommunicerar i den kontext som artiklarna handlar om.

Ett kapitel i boken som jag fastnar för är Intern förankring. Kanske går det i boken att hitta nyckeln till dörren för de som intagit ”de över bröstet korslagda armarnas inställning”, kroppsspråk som visar på de hinder och kommunikationsproblem som uppstår när sociala medier förs på tal.

Jag vill tillsammans med andra människor, i samtalets form, vandra runt i den graf av fyra rum som finns i boken på sidan 117. Grafen hjälper oss att navigera i vår egen värld och ger oss en chans att reflektera över var vi själva befinner oss på skalan mellan analoga/digitala värderingar.

Grafen underlättar för oss att gradera våra digitala vanor för att till slut se var vi finns i förhållande till dessa båda axlar och till varandra i vår organisation.

Vad är det för skillnad på att vara professionell, personlig eller privat på de sociala medierna?  Att svara på den frågan och många andra är en förutsättning för att kunna bygga vår egen och vår organisations digitala kommunikation med omvärlden på ett respektfullt sätt. Utvecklingen inom området pågår något som vi alla på olika sätt är inblandade i vare sig vi vill eller ej, men det underlättar att vara med på tåget för att kunna påverka beslut som berör oss.

Brit Stakston har med sin bok lyckats avmystifiera sociala medier och för tillbaka frågorna till individnivå.

Boken har ett genuint upplägg i bästa folkbildningsanda. Gilla! är en ”fysisk bok”.  Erik Wagner på Idealistas förlag har bidragit med kommentarer och diskussionsfrågor i boken.  Innehållet i boken lyder under Creative Commons-licensen.  Presentationen av boken finns som introduktionsfilm på förlagets webbplats och boken lanserades på ett folkbibliotek.

En viktig bok att läsa och prata om i olika sammanhang. Möjligheterna är många, våga gå vidare med Gilla! som bas.

Boken är utgiven på Idealistas förlag, ett nystartat förlag som intresserar sig för idébundna organisationers sätt att arbeta och vill lyfta fram skillnaden mellan att leda en förening och att driva ett företag.

Ellis Island

Jag närmar mig Frihetsgudinnan vattenvägen. Så gjorde även min fars kusins man som emigrerade till Amerika 1923. Sverige var fattigt och det var ont om mat. De som lämnade Sverige var den sista vågen av utvandrare.

Resan gick med Svenska Amerika Liniens S/S Drottningholm från Göteborg direkt till New York. Svenska Amerika Linien blev länken mellan barn och barnbarn till de som tidigare utvandrat till Amerika och som nu återvände som turister till fäderneslandet. Andra reste för att hälsa på sina släktingar i Amerika.

Vad tänkte min fars kusins man när Frihetsgudinnan, symbolen för det nya landet, dök upp vid horisonten? Vad föregick beslutet att resa, hur resonerade han med sin hustru, hur hanterade de all osäkerhet om framtiden och varifrån kom drivkraften att fatta beslutet om att resa till Amerika? Mycket är höljt i dunkel.

Efter mötet med Frihetsgudinnan år 1923 angjorde S/S Drottningholm hamnen i New York. De som ämnade immigrera fick åka färja ut till Ellis Island. Den plats där immigranter blev registrerade. Ellis Island har ett öppet arkiv på Internet där det går att söka efter personer som anlänt den här vägen till Amerika. Här hittade jag min pappas kusins man i inskrivningsliggaren. Jag kan nu konstatera att det jag hört i berättelser vid släktmöten sedan jag var liten, om att han lämnade sin hustru och reste till Amerika, stämmer.

Kanske var det hans svåger som inspirerat honom att resa till Amerika. Den nyanlände uppgav som slutdestination att han skulle besöka sin svåger. Han kom aldrig tillbaka. Han träffade aldrig sin hustru igen.

Vi kan läsa om olika människoöden i litteraturen och forska i arkiven för att få veta mer om de som emigrerade och den tid de levde i. Vi kan också besöka platser för att själva komma närmare historien. Det är därför jag som turist i New York vill göra min tur till Frihetsgudinnan från vattnet för att skapa ramar till berättelsen. Fortfarande kvarstår många frågor, vart tog släktingen vägen efter att han lämnat Ellis Island och hur väl stämmer de andra pusselbitarna jag hört berättas? De återstår att utforska, något jag ser fram emot att kunna göra bit för bit. En del av min egen bildningsresa, en del av min egen historia.

Typewriter

Vilken skönhet. Vilken design. Det är lätt att bli nostalgisk. Någon på brukets kontor har säkert skrivit åtskilliga brev och fakturor på denna skrivmaskin. Nätet är fantastiskt. Hittade The Virtual Typewriter Museum. Rekommenderar verkligen ett besök där. Vilket kulturarv.

Podradio

Jag lyssnar på podradio i min iphone. Podradio, vilket härligt ord, både gammalt och nytt i samma ord. Jag lyssnar på årets sommarprogram i bilen när jag åker till och från mitt arbete i Uppsala. Jag hinner höra ett program plus bonusprogrammet under en enkel resa. Hamnar jag i bilkö, vilket är mer regel än undantag, vill jag ogärna lyssna på två program efter varandra, det behövs tid att reflektera över det jag hört, så nästa program får vänta. När programmet börjar upplyser en vänlig röst mig om att musiken är nerkortad på grund av upphovsrättsliga skäl. Det passar mig och jag får ändå höra tillräckligt för att förstå vad sommarprataren för det mesta haft för syfte med låtvalet.

Jag tycker om att höra människor berätta om sina livsöden. Senast lyssnade jag på Maria Akraka som på ett tilltalande sätt beskrev idrottens betydelse för hennes liv och utveckling. Hon berättade vad idrotten skapat för möjligheter för henne att få resa ut i världen och möta människor från andra kulturer. Det är en idrottens erfarenhet jag delar med henne, däremot kan jag inte mäta mig med hennes idrottsliga prestationer.

Programmen har också en folkbildande uppgift. Karin Johannissons program handlade om hennes forskning kring tårar och gråtens betydelse i en historisk utveckling och även om sömnen och olika sömnvanor beroende på den tid och kultur vi lever i.

Höstens tröttsamma resor när jag arbetspendlar är därmed räddade. Med iphonen fylld med en bukett intressanta personer som berättar sin historier för mig i podradion blir restiden uthärdlig.

Obs, bilen på bilden och min bil har inget gemensamt mer än den ferrariröda färgen.