Skärgårdskryssning i hembygden, 16 – 17 september 2018

Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.

Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.

Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.

På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.

Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.

Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.

… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…

Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.

Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.

Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.

Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.

Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.

…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…

Foto och text: Birgitta Persson

7540D9E6-3252-43B1-BC05-3D40CA65F83B
Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann 
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus 
och Göran Sjödin.

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

img_8149
img_8151

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

img_8152
img_8153

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

img_8154

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

img_8155

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

Midsommardagen 2016

Sitter vid Ersta Terrass och vilar,
i bakgrunden bruset av storstadens bilar,
från ”Grönan” stiger skriken och skratten,
som ljudkulisser över Strömmens vatten,
där drar små båtar, ljudlöst alerta,
en långväga gäst in i Stockholms hjärta.

IMG_7523

Tid för reflektion

Jag har redan läst ut årets julklappsbok, en vecka före den stundande helgen!

Under en längre tid har vädret varit växlande. Det har regnat, blåst och slaskat. När solen har tittat fram har det blivit kallare med följd att gator och trottoarer blivit hala. Det har varit kaos i politiken och medias rapportering visar bara eländes elände. Parallellt med den pressade tillvaron läser jag Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”.

Men människa sluta! Ester, ge upp ditt projekt att fånga Hugo Rask som inte besvarar dina behov, så tänker jag för varje försök Ester gör för att få kontakt.

Jag kan i många delar känna igen mig från min tonårstid då jag och min bästis, tolv år gamla, smög på killar som vi gillade. Vi lyssnade på Emile Ford på grammofon när han sjöng ”What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?” När vi kommit i rätt stämning bar det ut på spaningsuppdrag. Vad drömde vi om? Vad handlade ”Those Eyes” om? Inte var det att få ligga med någon det kan jag lova. Bara att få se killen som vi gillade var tillräckligt och skulle det inträffa att våra blickar möttes kunde vi nästan svimma. Upprymda svävade vi vidare i våra musikaliska drömmar. Musik och känslor hängde ihop. Musiken öppnade upp våra sinnen och blev bron till våra innersta tonårsdrömmar.

Men människa sluta! Ester, du är ju vuxen och förväntas kunna använda ditt förnuft. Om inte annat ta dig samman. Så tänker jag när jag läser i boken. Det tar ju aldrig slut. Jag har kommit till sidan 198 av 372 sidor i min e-bok. Hur ska jag stå ut med att fortsätta läsa om denna destruktiva resa? Boken är välskriven och varje mening fängslande så det går inte att bli kvitt den. Jag får hitta på undanflykter och ta den i portioner. Jag får praktisera prokastinering – ett uppskjutarbeteende som en psykolog skulle kalla det.

Jag lyssnar på Nobelföreläsningen av Patrik Modiano som får årets Nobelpris i litteratur. Jag lyssnar på alla intervjuer av den lågmälde mannen och blir mycket nyfiken på hans författarskap och även personen, författaren. Jag har aldrig läst något av honom och jag har heller aldrig hört talas om honom förrän Svenska Akademien kungjorde Nobelpriset i litteratur.

Nu sitter jag med en nyinköpt bok av just Patrick Modiano, ”De dunkla butikernas gata”. Det här ska bli årets julklappsbok till mig själv. Jag har redan läst på baksidan av boken. Det gjorde jag i affären för att kunna hjälpa mig själv att välja en av de många titlar av Nobelpristagaren som affären stoltserade med. Jag tror att det var för att baksidestexten berättade något om att huvudpersonen, Guy Roland, är en privatdetektiv som söker efter sin egen identitet, som gjorde att jag valde just denna bok. Jag är förtjust i pusseldeckare bör väl tilläggas för att göra valet av bok än tydligare.

Så långt går allt bra. Nu gör jag julens misstag som utvecklar sig till att bli den litterära resa som jag verkligen behövde när allt annat verkade mörkt. Istället för att slå in boken öppnar jag den. Lite nyfiket tänker jag läsa hur den börjar men jag dras direkt in i en film där Patrick Modiano är huvudpersonen i min version. Korta repliker tar mig direkt in i handlingen som utspelar sig i ett Paris där vädret känns lika ovälkommet som hemma hos mig. Jag förflyttas med huvudpersonen runt om på Paris gator som ledd av en GPS där adresserna dyker upp i texten som karameller som måste smälta långsamt i munnen hos läsaren innan filmen rullar vidare. Det finns något meditativt över detta sätt att dras in i en handling. Den går inte att forcera. Handlingen och persongalleriet måste hinna i kapp till nästa scen, till nästa adress. Jag känner igen många platser från mina egna vandringar i Paris.

I huvudrollen fortfarande denna ståtliga och lågmälda karaktär som Patrick Modiano spelar så självklart. Händelsen drivs framåt av historien, dvs. historien som den utspelat sig i Europa, historien som den spelplats människor har varit brickor i, historien som burit människor runt i världen för att undgå historien, historien som utnyttjas för skilda ändamål, historien som finns kvar i telefonkataloger, historien som rymmer kärlek mellan människor och historien som döljer identiteter.

Ibland är det bra att ge sig hän åt litteraturen när man minst anar. Jag brukar aldrig rekommendera böcker till vänner men om jag säger att denna bok ägde mig dygnet runt från pärm till pärm så får var och en ta ställning till om det kan vara en bok att våga utforska.

I stället för att bli min inslagna julklappsbok blev den nu sonens julklapp. Som förälder vågar jag bjuda på min upplevelse i hopp om att även han ska få sin egen upplevelse av Patrick Modiano. Kanske kan vi som kommer från olika generationer dela upplevelsen av boken på olika sätt. Eller bygger min starka upplevelse på en förförståelse eftersom jag tillhör samma generation som författaren. Jag kan inte bedöma hur stor inverkan den har för läsupplevelsen.

Julafton är här. I julklappshögen ligger ett bokpaket. Solen skiner och det finns ett vitt täcke av snö på marken. Ljuset har återvänt. Dagarna blir längre. Nu har jag fått nya krafter att ta mig an Ester.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/507/12292807/files/2014/12/img_0794.jpg

Bortom allfartsvägarna. Vad händer när vi väljer bort bilen?

Att resa med bil på upptäcktsfärd

Jag har gjort en utflykt med bilen i riktig 50-talsstil. Det är en frihet att kunna bestämma sig med kort varsel. – Jag åker till Bergsslagen. Målet är teaterföreställningen ”Revykungen” på Stadra sommarscen. För mig är bilen den frihet jag gillar, att helt kunna styra min resa och min tid själv. Det innebär att jag bestämmer när jag vill stanna och vart jag vill åka. Att jag har ett teaterbesök som anledning till resan är kärnan. Därutöver vill jag utforska sevärdheter som finns utmed min färdväg, en kulturell infrastruktur, skapad och vårdad av människor på platser som fylls med innehåll, platser jag kan färdas till, det är ett privilegium. Möten med natur, kultur och människor berikar mitt liv.

Sen lunch hos Svensken & Dansken på Måltidens hus i Grythyttan.

IMG_1263

Att bilen är min känns viktigt. Jag känner dess köregenskaper. Är bekant med alla knappar och inställningar och vet var de finns även i ösregn och mörkerkörning. Den är fylld med saker som är bra att ha på resorna. Den är ett mobilt boende för vaket tillstånd. En plats där jag kan lyssna på radio och musik och låta tankarna sväva fritt. Det är nog bara för mig själv som jag ser bilen som en del i min identitet. Jag gillar verkligen att köra omkring i min lilla ferrariröda Peugeot 207, det är knappast någon annan än jag själv som kopplar bilen till en statusmarkör för mig.

Checkar in på c/o Grythyttans Gästgivargård.

IMG_0099

Funderar över ett program som P1 sänt på vägen hit. ”Bortom bilen” avsnitt 2 i en serie av fyra om privatbilismens framtid. Bilförsäljningen minskar i västvärlden men ökar i Kina och Indien. Ungdomar tar körkort senare i livet om de över huvud taget vill ta körkort. Ungdomar ser det som en frihet att inte ha bil. Att äga en bil är inte viktigt. Bilen är till för transporter och kan då lika väl finnas i en bilpool när den behövs. Bilpooler ökar. Antal körda mil minskar.

Urbaniseringen är ett skäl till att vårt förhållande till bilen förändras och där cykeln har fått en framträdande plats. Ett ekologiskt hållbart samhälle, miljöaspekter, ekonomiska- och hälsoaspekter bidrar också till en utveckling av cykelns framväxande roll i samhället. Vid en ungdomsundersökning i Storbritannien sätter ungdomarna idén om att arbeta på distans som nummer ett. Det är den förskjutning som sker om synen på att äga en bil idag, som jag tycker är intressant. Från att vara en given investering, en markör till vuxenvärlden, till att bli ett redskap för transporter som man inte behöver äga utan kan hyra när det behövs.

Går ner på torget i Grythyttan och köper en hemlagad glass hos Neerings. Sitter och gungar i en Grythyttanstol. Får sällskap av ett äldre par som känner till platsen väl och vi kommer att tala om bergshantering och personers betydelse för platsers utveckling.

IMG_1258

Mötet vid glassbutiken får mig att tänka vidare på radioprogrammet. Vid bilens genombrott på 40-50-talet var det en dröm om fritiden, där familjen stuvades in i bilen på söndagsutflykten eller semesterresan, för att få vara tillsammans om det stora äventyret i att utforska omgivningarna. Hur det kunde bli med dessa utflykter har vi kunnat se i filmer och höra vänner berätta om, ofta med blandade känslor. Däremot var inte bilen i första hand avsedd för arbetsresor.

Vi lever i en värld idag där människor delar med sig av sina liv på social medier, reser, flyger runt i världen, träffar andra människor och kulturer, byter boende. En kultur där du delar mycket av ditt liv med andra påverkar vårt sätt att vara. Mycket kan göras gratis på Internet det påverkar också vårt sätt att tänka. Projektet att skaffa en bil med allt vad det innebär att äga kostar pengar, som bil, drift, försäkring, parkering osv.  Det är åtaganden som känns ointressanta för unga. Bilen har inte heller en roll som statusmarkör på samma sätt som den tidigare hade enligt programmet.

På kvällen ser jag en underbar föreställning på Stadra sommarscen, målet för min resa. Att Magnus Wetterholm med medarbetare och vänner skapar dessa föreställningar för oss som är ute och reser och dyker upp som gäster är otroligt. En föreställning med en närhet till publiken som jag aldrig träffar på i storstaden, i en miljö som är hänförande och med en ensemble som också samarbetar med barnskådespelare vilket är ett lysande koncept. Föreställningen blir så nära autentisk som det bara går, det är text och kostym som avslöjar att vi befinner oss i början på 40-talet. Stadra sommarscen ligger vid den magsika sjön Grecken.

IMG_1269

Stannar på hemvägen vid en rastplats utmed väg 244 och njuter av de vyer som ofta dyker upp längs med vägen. Passerar även Bryggeriet i Nora med småföretagare och en konstutställning.

IMG_1292

Jag kan idag se att det är vi 40-50-talister som är ute på vägarna och reser runt i landet och tar del av det utbud som finns, är det vårt arv från barndomen som hänger kvar? Vad händer i framtiden med våra spontana besök i omgivningarna om ungdomar väljer bort att ta körkort? Då hjälper det inte med bilpooler. Min fantastiska resa under två dagar på detta sätt hade varit omöjlig utan bil. Vad händer med de som skapar mening bortom allfartsvägarna om vi väljer bort bilen?

Stannar till vid Hjälmare kanal och slussar, tar en promenad utmed kanalen och besöker en antikaffär innan jag nöjd och belåten kör hem till Farsta.

IMG_1304

Fakta
SR P1 Serien Bortom bilen
Stadra sommarscen
Neerings
Svensken & Dansken på Måltidens Hus
c/o Grythyttans Gästgivargård
Turistvägar bl.a. väg 244
Hjälmare kanal
Bryggeriet Nora

#GymforLife2013 Cape Town med Sofiaflickorna och Resårerna

IMG_1034

Vårt stora äventyr

Sofiaflickorna och Resårerna har landat fysiskt i Sverige efter äventyret Gym for Life 2013 i Kapstaden. Men att landa alla intryck från denna resa kommer att pågå resten av livet för deltagarna. Att få motta en delad bronsmedalj är en stor händelse. Att för en vecka som gäst bli en del av en annan kultur är berikande. Att få möta individer med olika livsvillkor och dela glädjen i att få gymnastisera och röra sig till musik är en rik erfarenhet som många borde få dela.

P1010351
IMG_0849
P1010342
IMG_0899

Med några extra dagar inräknade i resan hann vi också besöka Cape Point, se babianer, träffa pingviner och apor, besöka ett akvarium, shoppa vid Waterfront, båttur i en vik för att se mängder av sälar, besök på en marknad, spana efter valar, besöka en nöjesplats och för Resårerna en rundresa i vindistriktet runt Stellenbosch.

P1010408
P1010321
IMG_0955
IMG_0954
IMG_0956

Jag vill ge en stor eloge till föreningen Sofiaflickorna som satsade på att en grupp flickor, tränare och ledare från föreningen fick möjlighet att delta vid detta evenemang. Tillsammans med GF Resårerna, en seniorgrupp som varje år reser till olika festivaler utomlands för att genom uppvisningsgymnastik inspirera andra att gymnastik är till för alla, har vi varit ett oslagbart team. Det är en fröjd för oss seniorer att se de unga växa in i uppgiften med att ta eget ansvar under tiden som projektet utvecklats fram till resan och under dess schemalagda dagar på plats. De unga får oss seniorer att hitta tillbaka till lekfullheten och våga tänja våra invanda gränser hur allt ska vara. Att vi uppträder i fotbollsbyxor och dito tröja för att skapa en helhet under föreställningen har varit en inre resa om hur man kan och bör se ut som seniorer som vi brottats med. Att planera och sy rekvisita har förstärkt gruppkänslan. Att också lyssna in ungdomarnas musikval har varit berikande. Våra damer som tolkade Swedish House Mafia vid sin DJ-plint fick en liten funclub på köpet. Det var två tyska killar som absolut ville bli fotograferade med sina idoler.

IMG_1089
IMG_0905

Gym for Lifes stora vinnare är ändå Sydafrika, med deras lokala organisationskommitté som stod för det vänliga värdskapet med utsökt mat, boende och logistik under evenemangsdagarna. Dessutom alla föreningar från Sydafrika som deltog och var dagarnas stora inspiratörer genom sina fantasifulla uppvisningar. Medryckande musik, rytmer, rörelseglädje och utstrålning, gymnaster i alla åldrar samt kreativ koreografi, ”man tager vad man haver” som Cajsa Warg sa på sin tid. Färgglada sopborstar, paraplyer och färgpytsar som pallar är några exempel. Men även mer krävande koreografi och teman interagerade med varandra. Polissirenen, när streetgruppen gjorde entré vid vårt Communitybesök, gav en klar introduktion till de kommande tablåerna som bara de som vet koderna på gatan kan uttrycka på ett genuint sätt. Lysande!

P1010431
IMG_0996
Foto: Ingrid Sandin
P1010430

Fantastiska uppvisningar med duktiga grupper har pågått under tre dagar både i hallen, i ett köpcenter och vid sex olika Communitycenters. Dessa besök med ”get together-teman” gjorde stort intryck där våra olika livsvillkor blev tydliga vad det gäller materiell utrustning men där våra möten mellan individerna vi träffade blev desto rikare. Vår särskilda uppvisning för dessa tillfällen väckte stor uppmärksamhet och spontana reaktioner. Vad vi fick höra av en taxichaufför så hade TV sänt ett klipp från köpcentrat där vi varit med på bild. Sofiaflickornas glada clownprogram, Resårernas tolkning av Not a sinner nor a saint samt det gemensamma programmet Maracas gjorde succé.

IMG_1091
IMG_1088

En reflektion jag gör är att många internationella grupper driver den elitistiska perfektionismen eller det spektakulära uttrycken i kostym, krävande musik och rörelser så långt att alla delar tar ut varandra. Dramatiken blir till antiklimax. Ett sätt att känna av stämningen är att titta och lyssna på publiken. Gladiatorförtjusning vid hisnande övningar eller deltagande handklappningar, visslingar, rörelser och hejarop vid medryckande musik och program eller lågmälda applåder talar sitt tydliga språk. Den farliga kittlingen i våghalsigheten får aldrig vinna över sunt förnuft och säkerhet. Barn och ungas tillit till vuxna och barnens oförmåga att bedöma framtida men får aldrig utnyttjas för att locka publiken till en stunds förströelse.

IMG_1010

Sydafrika var bäst på att hitta nerven hos publiken, men även Sofiaflickorna och Resårerna med sin lågbudgetuppvisning med mycket kärlek i både koreografi, deltagare och rekvisita fick hela salen att gunga. Låt oss inspireras av de sydafrikanska grupperna eller lyda det råd som en av organisatörerna gav när hon var tvungen att meddela att highheels inte var tillåtet på Galakvällens efterföljande party för att skona hallgolvet – vi afrikaner går gärna barfota för att stå med fötterna på jorden.

Vi har en stor uppgift i Sverige att sätta uppvisningsgymnastiken på kartan. Tillsammans med Gymnastikförbundet som sanktionerat denna resa hoppas jag att vi kan sända fler grupper på olika evenemang runt i världen. Sverige representerade med en grupp, så gjorde även Danmark, Finland två grupper, Norge fyra grupper, Tyskland sex grupper, Schweiz tio grupper och Sydafrika 26 grupper vilket inte är så konstigt eftersom de var värdland.

Under hösten hoppas Sofiaflickorna och Resårerna att få möjlighet att visa upp programmet på hemmaplan. Vi har också planer på att mobilisera de föreningar som är intresserade av uppvisningsgymnastik så att vi kan ta upp utmaningen att få flera föreningar att sända grupper till olika evenemang och att vi också ska kunna stå som värdar för ett utbyte, en bra utmaning för att utveckla uppvisningsgymnastiken men också för att tänka generationsöverskridande.

Ett stort tack till Gymnastikförbundet som sanktionerade resan, Sofiaflickorna, dess ledare och härliga gymnaster och till alla Resårer för en rolig och intensiv vecka tillsammans.

IMG_1029

Ett stort tack till South African Gymnastics Federation, City of Cape Town och FIG Gymnastics For All Committee som gjorde detta evenemang möjligt och vi ser fram emot den tredje Gym for Life i Norge 2017.

P1010293 - version 2

Birgitta ”Bia” Persson, ordförande i Resårerna och Head of Delegation för denna resa.

IMG_1120
Faktaruta

The 2nd World Gym for Life Challenge 2013 in Cape Town, South Africa är slut och Österrikes grupp TS Goetzis Zurcaroh har belönats med World Group Champion och tagit emot Bruno Granditroféen. Ca 1500 gymnaster i 69 uppvisningsgrupper från 19 länder, som representerade alla kontinenter, har deltagit i detta contest. Av dessa grupper fick 14 st guldmedaljer, 29 grupper fick silvermedaljer och 26 grupper bronsmedaljer. Bedömningarna genomfördes inom fyra olika klasser som: stora grupper med redskap, stora grupper med gymnastik och dans, små grupper med redskap och smågrupper med gymnastik och dans i sina program. The City of Cape Town and the South African Gymnastics Federation har varit värdar för evenemanget i samarbete med FIG Gymnastics For All Commitee.

Collaborating across generations is ”great” #GymforLife2013

IMG_0046

Hårdträning pågår. Den 6 juli åker 24 personer till Kapstaden i Sydafrika för att delta i Gym for Life som är en tävling i uppvisningsgymnastik. Gruppen består av unga gymnaster och ledare från Sofiaflickorna och gymnaster från GF Resårerna, en förening för seniorer som gillar uppvisningsgymnastik och är den förening som jag representerar. Att samarbeta över generationsgränserna är ”stort”. Att dessutom planera ett internationellt deltagande tillsammans är ännu ”större”.

Läs mer på Gymnastikförbundets webbplats. ”Uppvisning och äventyr på Gym for Life”

Arrangemangets webbplats. Gym for Life Challenge 2013

Inför resan hjälps vi åt att skapa rekvisita till uppvisningen. Här håller en pianoplint på att ta form med hjälp av gymnaster från GF Resårerna.

IMG_0502

On my way to ”The Night of Writing Dangerousley 2012” San Francisco #nanowrimo #nowd

Thanks to my friends in the # NaNoWriMo #nowd for a fantastic night at The Julia Morgan Ballroom, San Francisco. I have reached my goal, ringing my bell today. This article is a sample from the manuscript in Swedish now awaiting processing. See you again next year.
Excuse a simple translation. Google Translate and I’ve done it together :-)

COMFORT ZONE

The song ”We Are Family” buzzing in my head when I try to sleep. Now it’s about an hour left of the trip from Frankfurt to San Francisco. I can read on the large monitor in front of me on the airplane, that the journey takes 11 hours and 19 minutes.

I sit on Site B, which means my place in the middle of a row of three seats on the same line, but on the other side of the aisle, as the line for parents of young children. The closest is a family with a little girl who can not stand and walk on its own, but having an energy that I had never seen before. Da da daa she calls everything she sees and takes in. It is a wonderful little bundle of energy and when the objects of the investigation ends, she cries until she can find something new to explore. It is fortunate that they are two adults on the trip so they can replace each other to eat, sleep, and try to keep the little girl bouncing a good mood. Sleep does not seem to be an option. When it’s quiet she looks on a touch screen with something interesting.

Of course, I try to sleep and write about every two, to pass the time. This way of traveling is really horrible, but I do not think so because then it becomes unbearable. It’s like the subway at rush hour, but without being able to get off.

I have a man and a woman on each side of me, which is also trying to sleep away as much time as possible. Suddenly, I feel something heavy on my shoulder. The man who sleeps next to me has put up his elbow on my shoulder and leaned his head in his hand with me as a support. I have not the heart to disturb him, so long as it does not become too heavy for me. When he leans his elbow in my ribs do I gently hold of his arm and put it out of my Comfort Zone.

I suddenly remembered a picture I saw on Facebook the other day that showed an installation of animals in an armchair. A giant dog lay in the armchair with his back against the seat back with all four legs outstretched. He looked as if he had been standing on the side of the chair and just fell right into it. On top is a long dog with short legs of the legs to the big dog. The finishing touch is a Siamese cat that has settled on top of the other two and hugs the long dog with its one paw.

For me it is not as peaceful and uncomplicated as in the picture above. I sit in the middle with an inflatable neck pillow, another pillow behind my head and the rest hidden under a blanket. On the other side sits a tiny lady who curl up on the armrest to find a good position to sleep on.

In order not to interfere with the neighbors, I have either arms crossed on the chest or so I stretch out her arms, fists clenched as if I would play volleyball. The passenger in front of me has shed his chair back so I sit with my nose into the built-in TV screen sitting in his chair. It is a touch screen that is for me to use and look at. To dream away in a movie is out. This position is only for very nearsighted people. The only way for me, not to develop panic, is to fold my chair backwards. I then end up in a position that I can not write or watch movies. I can see how everyone in the line behind me shed their chairs like dominoes. I close my eyes and think of what to write about next. It’s usually a good sleeping pill, so again this time.

Leaving the chair is just to forget. Took a chance on a lunch break. Took the opportunity to do gymnastics behind the curtain that separates the kitchen and the cabin. Here I was able to work out and stretch my joints for a while without anyone seeing me. I took my time because I knew all too well what to expect. When I returned was the little lady, who must move for me to come out, still beside the chair and waited politely for me to come. Embarrassing.

The neighbor above snores, he sounds like the snake that guards the king in the movie ”Robin Hood”. Here it is not a question of where the line is for our ”Comfort Zone”. Here we are one big family sharing life’s tribulations on the road to new adventures. I remember in my youth when I was on a course and we would build human pyramids, the teacher would love this state. After all, it is worth the trouble to get to interesting places around the world. Tomorrow I have forgotten this exercise, I’ve been through this many times before and never hesitates I will do it again, that trip. Perhaps the course with pyramid building did any good anyway.

”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family …”

 

Stadionfesten 9 juni 2012

Stockholms stads hundraårsfirande, Arena Stockholm 1912 – 2012, hundra år av idrott och kultur, pågår hela året. Den 9 juni gick Stadionfesten av stapeln. Nu skulle det firas att det var 100 år sedan Olympiaden genomfördes i Stockholm och 100 år sedan vårt vackra Stadion byggdes.

När kungaparet hade intagit sina platser på Kungliga läktaren kunde Stadionfesten börja i strålande solsken.

Efter att 750 svenska olympier tillsammans med 600 ungdomar som deltog på Olympic Youth Camp på Bosön hade marscherat in under publikens jubel, deltog många idrotter i en kavalkad av uppvisningar. Med speakerinformation, historiska utblickar och med hjälp av storbildsskärmar kunde åskådarna se idrottarna var de än befann sig på arenan. Kvällen avslutades med skönsång av en kör på 500 personer. Det blev en minnesrik kväll.

World Gymnaestrada 2011 Lausanne

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats