Kultur – Biapersson's Blog

Balkongen sommaren 2020 Kapitel 1 28 maj – 11 juni

28 maj

Först idag har ett hörn av balkongen blivit klar. Eller snarare en massa nya härliga växter har flyttat in. I år är det mest ätbart. Förstår att jag inte blir självförsörjande, men att odla ligger ju liksom i tiden. Men en annan viktig faktor är att jag inte kommer att vara bortrest så då kan växterna få sin dagliga omsorg och jag vågar experimentera mer.

Två sköna damer har flyttat in ”Törnrosas kjortel” och den doftande rosen ”Lady Emma Hamilton”. Inspirerad av trädgårdsprogrammet Karl Fredrik på Österlen på TV4. Det bådar en spännande sommar.

29 maj

Jag förundras över hur vacker en rosknopp kan vara.

1 juni

Nu har den första rosen slagit ut och en hortensia flyttat in som morsdagsblomma.

2 juni

Vaknar tidigt. Styr mina steg till balkongen för att titta till min miniträdgård. Där står den, fullt utslagen, rosen, Lady Emma Hamilton, den bländar mig. Doftar ljuvligt men hur delar jag upplevelsen till mina vänner. Det får bli några bilder som visuell kommunikation.

Den japanska delen av balkongen börjar ta form. En japansk lönn ”Moonrise” i skiftande nyanser gult-orange-grönt har hittat sin plats i hörnet.

Att ta närbilder, att krypa riktigt nära växter och blommor, öppnar helt nya rum. Jag har köpt färdiga plantor, olika sorter, som jag ska försöka sköta om efter bästa förmåga här på balkongen i sommar. När jag tittar närmare på en aubergine som flyttat in ser jag till min förtjusning att den redan har två välutvecklade frukter.

3 juni

Hittar knoppar på två övervintrade clematisplantor.

Idag kom den, boken jag längtat efter. En högtidsstund på balkongen tillsammans med rosen Lady Emma Hamilton och levande ljus när bokpaketet öppnades. Boken om Wanja, ett färgstarkt designliv med text av Kerstin Wickman och som följs av en utställning på Marabouparken från den 6 juni.

4 juni

På ena kortsidan av balkongen, där miniträdgården är, har jag ställt en skärmvägg från IKEA. Det går att haka på krokar, klämmor och små burkar i perforeringen. Köpte denna extra vägg för ett år sedan, för att organisera arbetsplatsen i lägenheten bättre. Eftersom jag inte kommit till skott med den idéen fick arrangemanget en funktion på balkongen i stället. Jag sätter upp de olika växternas beskrivningar för att lätt kunna ta del av information om respektive planta. Får även verka som klättervägg för några växter. Vi får väl se hur det kommer att gå när grönskan tar fart.

Det finns en projektplan med den här bloggen och speciellt det här blogginlägget som hela tiden växer eftersom tiden går. Jag befinner mig i nuet men kommer framöver kunna reflektera över det som skrivits här över tid. Det innebär att det som är skrivet hela tiden kommer att revideras utifrån mitt vardagsliv i dessa Coronatider.

Den sociala distanseringen tar sig olika uttryck och för att bättre kunna hantera den förändringen genomför jag en Webbkurs i Digital Facilitering . Det hjälper mig att fokusera på framtiden och som jag hoppas i mina göranden framöver också kan hjälpa andra.

Till lunchen använde jag lagerblad i matlagningen och sallad. Tomaterna är underbart goda och mognar i takt med våra måltider.

Tillbringade eftermiddagen på balkongen med att jobba med en uppgift för kursen. Växternas liv så nära ger mig lugn och ny kraft.

5 juni

Trädgårdsnejlikans blommor slår ut en efter en.

Trädgårdsnejlika, *Dianthus caryoohyllus*

Förra året hade jag få växter. Köpte en pelargon Mårbacka XXL som glänste i full prakt och tog mycket plats. Jag tog inte vara på den i höstas utan pelargonen har fått övervintra på den inglasade balkongen och vissna ner totalt. Men ett pyttelitet grönt skott mitt i den för övrigt knastertorra växten hittade jag vid vårstädningen av balkongen. Nu gör jag experimentet med skottet för att se om det vill växa.

Tänker på dagens positiva överraskning. Ett zoommöte som jag trodde skulle bli en envägsföreläsning blev en föreläsning och ett möte mellan forskare och slöjdare med Mia Lindgren om hennes helt färska uppsats Pastorala ideal inom slöjd. Utan den digitala tekniken hade jag aldrig träffat dessa personer som delar mitt intresse. Podden Hemslöjdens historia är min ingång här.

6 juni Sveriges nationaldag

Lunch på balkongen. Ute regnar det men i miniträdgården vattnar jag med omsorg växterna som bringar energi och glädje.

Sveriges nationaldag. Kungen håller tal från slottet utan närvarande publik. Hunden Felix vinkar från den inglasade balkongen till de grannar han känner.

Rosen Lady Emma Hamilton avger en diskret underbar doft när man kommer henne nära

Det finns tid att ägna sig åt matkompositioner.

7 juni min födelsedag

Inväntar, i svagt ljus på balkongen, att nationaldagen ska övergå i min födelsedag. Efter den sena kvällspromenaden med Felix lekte jag med en halsduk. Försökte Linda den runt håret lite nonchalant och vips blev det en liten hatt. Jag gillar hattar när det är fest och nu är det ju strax min födelsedag så varför inte lite bus på balkongen. Det är inte alltid det går att fånga glimten i ögat men här blev det en bonus.

Så har en fridfull natt övergått till dag och jag vet att jag nu är 73 år. Familjen grattar på morgonen och via FaceTime på promenaden med hunden Felix. En underbar morgon. Eftersom balkongen är inglasad är det viktigt att så fort som möjligt titta till alla växter eftersom värmen stiger fort när solen tittar fram. Jag drar för ett vitt duschdraperi för solsidan och skjuter fönsterrutorna så det blir luftcirkulation i rummet. Därefter vattnar jag de växter som börjar se tagna ut. Jordgubbarna växer till sig och salladen är fortfarande på topp.

Under dagen har jag haft stunder på balkongen där jag läst hälsningar från vänner på Facebook. Det är som en resa i tiden. Minnen från olika arbeten, möten, släkt och vänner från hela livet gör sig påminda med en hälsning. Det är underbart. Jag skriver ett tack som ett svar på att vi möts ett ögonblick på nätet, att vi ser varandra mer bildlikt är fysiskt.

Passerar på hundpromenaden ett utrymt dagis som snart ska ersättas med ett nytt. Vid väggen växer akleja. En växt som påminner om mitt tidigare liv med villa och egen trädgård i en kärleksfullt ritad och byggd trädgårdsstad. Där arkitekterna har haft invånarnas bästa för ögonen.

8 juni

Är inbjuden till min bästa barndomsvän Barbro som fortfarande bor kvar i barndomskvarterens trädgårdsstad. Vi träffas i den vackra och välvårdade trädgården på Coronaavstånd och min födelsedag firas med lunch och i present fick jag en gurkplanta till min balkongodling. Med mig hem fick jag också en bit rostigt nät av armeringsjärn som Barbro monterat ner. Fann en värdig plats direkt på balkongen där klätterväxterna kan klänga när de får fart.

På kvällen lät jag mig inspireras av Karl Fredrik på Österlen som talade om hortensior. Den jag fick av min man på mors dag är så vacker.

11 juni

När vi äldre förväntas hålla oss undan folksamlingar så är det lätt att motionen blir lidande. För min egen del får jag min dagliga promenad fyra gånger om dagen med hunden Felix. Men en liten behändig cykelmaskin på balkongen sätter fart på blodomloppet när det blir för mycket stillasittande.

Mina stunder på balkongen fortsätter i nästa inlägg. Balkongen sommaren 2020 Kapitel 2.

Skärgårdskryssning i hembygden, 16 – 17 september 2018

Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.

Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.

Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.

På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.

Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.

Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.

… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…

Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.

Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.

Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.

Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.

Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.

…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…

Foto och text: Birgitta Persson

Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann 
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus 
och Göran Sjödin.

När meningar blir till syre

Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.

Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.

För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.

När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.

Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.

Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.

Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017

Fällan håller på att slå igen

Något som före sociala mediers tid var ett samtalsämne, något vi ibland förundrades över och som sedan marknadsförare hakade på, har idag tappat sin charm och spänning när sociala medier kartlägger allt vi lägger lite mer uppmärksamhet på. Förr kunde det vara intressant att upptäcka att alla var gravida när man själv var det eller att det fanns väldigt mycket små röda bilar på vägarna när jag själv var i köptagen. Så klart att det gick att vetenskapligt förklara hur det kunde vara så och det är ju grunden för hur mycket upprepande reklam fungerar. Men det ena är det egna sökandet efter något speciellt som faller i smaken. Det andra är att bli så påverkad av upprepad reklam att man blir en ofrivillig konsument.

Det som nu sker i sociala medier är att allt du lägger uppmärksamhet på registreras och börjar förstärkas med reklam, sidor, texter osv. Jag deltog för en vecka sedan i en workshop för pensionärer i samtida dans vilket har givit mig mycket tillbaka personligt i form av samtal och rörelser. Jag är glad, ja rent ut sagt stolt, för att jag valde att delta i evenemanget som anordnades av Riksteatern och genomfördes på Artipelag. Nu får jag information om föreställningar i samtida dans, koreografer osv. från alla håll och kanter. I det här fallet är det bara intressant och har lett till att jag bokat biljett till en föreställning med efterföljande samtal. Reklamen har fungerat.

Däremot är det ingen magi längre, i och med att metoden är avslöjad, att jag bara ser samtida dansföreställningar över allt när jag vet att en stor del har genererats av mina sökvanor inför workshopen jag deltog i. Även det jag upptäcker i vanliga media och på stan har tappat sin lyskraft och känslan av att vara förföljd ligger närmare än att vara förundrad.

Men vad händer den dag jag vill göra ett reportage om någon tveksam verksamhet? Naturligtvis kommer jag då att överösas av kopplad information till detta. Registreringen av mina sökvanor gäller ju inte bara harmlösa produkter utan även tveksamma ideologier. Fällan håller på att slå igen. Kan vi stå emot alla beten. Hur blir vi medvetna om dessa faror som lurar som vargen i Rödluvan?

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

Markisinnan de Sade – en kväll på teatern i mars 2015

I min generation kommer vi i tid, ofta i mycket god tid. Foajén på Elverket fylls av väninnor som pratar förtroligt med varandra. Somliga över ett glas vin medan andra föredrar en kopp kaffe. De små kaféborden inbjuder till förtroliga samtal. Detta är en generation som prioriterar teatern som konstform, teatern som facit för livets egna erfarenheter, men också teatern som ett tittskåp in i andras livsöden.

Scenen intas av sex kvinnor med högt uppsatta frisyrer, snörda liv och klänningar med utbyggda höfter. Klänningar som inbjuder armarna att vila hängande i tygmassorna vilket bidrar till en låst hållning. Det frasar av mängden blodrött tyg när de rör sig. De liknar figuriner i en speldosa. Med snabba steg förflyttar de sig flytande över golvet, titulerar och hälsar artigt på varandra. Baronessan de Simiane, djupt religiös, använder gester med solfjädern som en förstärkning vid medkänsla, för att diskret signalera närvaro eller fläktar för att markera distans eller håller upp den som en mur mot omvärlden när oförutsedda känslor inte går att styra. I monologerna och samtalen går kvinnorna in och ut i varandras liv på samma sätt som de släpps in och ut genom dörrarna i Madame de Montreuils bostad av Charlotte, hembiträdet.

Madame de Montreuil, har genom en strategisk handling fått sin dotters man, Markis de Sade, fängslad för sitt opassande leverne. Familjen Montreuil, en ämbetsmannafamilj vid den högre franska societeten har arrangerat dotterns giftermål med Markis de Sade, som är av grevlig familj, för att förbättra den egna ekonomin. Att Alphonse, som markisen tituleras i föreställningen, är en förespråkare för extrem frihet, är ohämmad av moral, religion och lag, var inget familjen hade uppmärksammat före bröllopet. Nu är det inte bara ekonomin som sviktar utan även familjens rykte genom svärsonens eskapader med unga kvinnor, som mot betalning, ställer sina kroppar till förfogande för Alphonses sadistiska lustar.

Grevinnan de Saint-Fond, en person med tvivelaktigt rykte, men som inte räds att tala i klartext, berättar detaljerat om Alphonses eskapader. Hennes berättelse väcker avsky men det går även att skönja en viss nyfikenhet hos de andra kvinnorna. Att grevinnan är en auktoritet på sitt område går inte att ta miste på. Grevinnan har i sitt kundregister många högt uppsatta personer som hon kan utnyttja för sina egna ändamål. När ryktet inte räcker kan vetskapen om att Grevinnan sitter på fördjupad information vara nog så värdefull och göra att hon bjuds in som gäst.

Vad Madame de Montreuil nog inte hade kunnat föreställa sig var att hennes dotter, Markisinnan de Sade, inte delade moderns uppfattning om hennes man. Markisinnan har hittat ett eget sätt att leva med sin mans lustar och äventyr och det visar sig, efter en längre monolog, att mannens sätt att leva även är en del av hennes liv. Markisinnan uttrycker det väldigt tydligt med att säga ” jag är Alphonse”. Modern förbannar henne men det får motsatt effekt och Markisinnan gör uppror mot modern som bidragit till att fängsla hennes man.

Även Markisinnans syster Ana Gil de Melo Nascimento dyrkar Alphonse och har, sin syster ovetandes, varit på kärlekssemester med Alphonse i Venedig. Ett äventyr hon verkligen hjärtligt och innerligt vill dela med sig till sin syster Markisinnan de Sade.

Efter pausen, där publikens lågmälda samtal fortsätter runt borden, har det förflutit arton år på scenen. De höga håruppsättningarna har fallit av och blottar ogenerat hårarrangemang som peruker kräver. Dekor och kostymerna går i grått. Madame de Montreuil har tappat sin forna glans, hennes manér är snarare ovårdade än förfinade. Hon sitter lojt nedhasad i en stol och vickar på fötterna med särade ben. Hon har på senare tid haft viss korrespondens med Markis de Sade som suttit fängslad under dessa år men som nu kommer att släppas fri. Madame de Montreuil har utan några betänkligheter framskridande planer på att börja samarbeta med Markis de Sade.

Franska revolutionen har satt sina spår. Systern Ana Gil de Melo Nascimento, som gift sig med en hög tjänsteman, flyr tillsammans med honom utomlands för att undvika risken att de blir mördade.

Markisinnan de Sade som under alla år troget besökt sin man i fängelset varje vecka har fattat beslutet att gå i kloster. Ett beslut som för övrigt ivrigt stöds av Baronessan de Simiane. Grevinnan de Saint-Fond har flyttat till en annan ort där hon vid ett upplopp blir ihjältrampad av en folkmassa.

Hembiträdet Charlotte är den i gruppen av kvinnor på scenen som blommat ut till följd av revolutionen och visar nu en självsäker roll iklädd manliga kläder. Hon låter meddela för det övriga sällskapet att Markis de Sade står utanför porten. Hennes beskrivning av honom som plufsig, med gula tänder och ovårdad sätter punkt för kvinnornas öde. Han tillåts inte komma in. Madame de Montreuil blir sittande i sin stol och deklarerar tydligt och envist att hon inte tänker lämna sitt hem.

Som en spindel har Markis de Sade, trots att han varit fängslad under alla år som pjäsen pågått, spunnit sitt nät som alla i rummet fastnat i på olika sätt. Han levde för över 200 år sedan och tillbringade hälften av sitt liv i fängelse för sina handlingar, där han också skrev de flesta av sina böcker som har inspirerat till ny litteratur, dramatik, film, konst och utställningar under flera sekler. Dramatenföreställningen vi just sett ”Markisinnan de Sade” är en i raden.

Under fortsatt lågmälda samtal lämnar publiken teatern. Förutom att vi lovordar starka skådespelarinsatser har mötet med Markis de Sade och vad hans person frammanat för sidor hos de olika karaktärerna i ett samhälle under stor förändring satt igång den egna tankeverksamheten.

Tid för reflektion

Jag har redan läst ut årets julklappsbok, en vecka före den stundande helgen!

Under en längre tid har vädret varit växlande. Det har regnat, blåst och slaskat. När solen har tittat fram har det blivit kallare med följd att gator och trottoarer blivit hala. Det har varit kaos i politiken och medias rapportering visar bara eländes elände. Parallellt med den pressade tillvaron läser jag Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”.

Men människa sluta! Ester, ge upp ditt projekt att fånga Hugo Rask som inte besvarar dina behov, så tänker jag för varje försök Ester gör för att få kontakt.

Jag kan i många delar känna igen mig från min tonårstid då jag och min bästis, tolv år gamla, smög på killar som vi gillade. Vi lyssnade på Emile Ford på grammofon när han sjöng ”What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?” När vi kommit i rätt stämning bar det ut på spaningsuppdrag. Vad drömde vi om? Vad handlade ”Those Eyes” om? Inte var det att få ligga med någon det kan jag lova. Bara att få se killen som vi gillade var tillräckligt och skulle det inträffa att våra blickar möttes kunde vi nästan svimma. Upprymda svävade vi vidare i våra musikaliska drömmar. Musik och känslor hängde ihop. Musiken öppnade upp våra sinnen och blev bron till våra innersta tonårsdrömmar.

Men människa sluta! Ester, du är ju vuxen och förväntas kunna använda ditt förnuft. Om inte annat ta dig samman. Så tänker jag när jag läser i boken. Det tar ju aldrig slut. Jag har kommit till sidan 198 av 372 sidor i min e-bok. Hur ska jag stå ut med att fortsätta läsa om denna destruktiva resa? Boken är välskriven och varje mening fängslande så det går inte att bli kvitt den. Jag får hitta på undanflykter och ta den i portioner. Jag får praktisera prokastinering – ett uppskjutarbeteende som en psykolog skulle kalla det.

Jag lyssnar på Nobelföreläsningen av Patrik Modiano som får årets Nobelpris i litteratur. Jag lyssnar på alla intervjuer av den lågmälde mannen och blir mycket nyfiken på hans författarskap och även personen, författaren. Jag har aldrig läst något av honom och jag har heller aldrig hört talas om honom förrän Svenska Akademien kungjorde Nobelpriset i litteratur.

Nu sitter jag med en nyinköpt bok av just Patrick Modiano, ”De dunkla butikernas gata”. Det här ska bli årets julklappsbok till mig själv. Jag har redan läst på baksidan av boken. Det gjorde jag i affären för att kunna hjälpa mig själv att välja en av de många titlar av Nobelpristagaren som affären stoltserade med. Jag tror att det var för att baksidestexten berättade något om att huvudpersonen, Guy Roland, är en privatdetektiv som söker efter sin egen identitet, som gjorde att jag valde just denna bok. Jag är förtjust i pusseldeckare bör väl tilläggas för att göra valet av bok än tydligare.

Så långt går allt bra. Nu gör jag julens misstag som utvecklar sig till att bli den litterära resa som jag verkligen behövde när allt annat verkade mörkt. Istället för att slå in boken öppnar jag den. Lite nyfiket tänker jag läsa hur den börjar men jag dras direkt in i en film där Patrick Modiano är huvudpersonen i min version. Korta repliker tar mig direkt in i handlingen som utspelar sig i ett Paris där vädret känns lika ovälkommet som hemma hos mig. Jag förflyttas med huvudpersonen runt om på Paris gator som ledd av en GPS där adresserna dyker upp i texten som karameller som måste smälta långsamt i munnen hos läsaren innan filmen rullar vidare. Det finns något meditativt över detta sätt att dras in i en handling. Den går inte att forcera. Handlingen och persongalleriet måste hinna i kapp till nästa scen, till nästa adress. Jag känner igen många platser från mina egna vandringar i Paris.

I huvudrollen fortfarande denna ståtliga och lågmälda karaktär som Patrick Modiano spelar så självklart. Händelsen drivs framåt av historien, dvs. historien som den utspelat sig i Europa, historien som den spelplats människor har varit brickor i, historien som burit människor runt i världen för att undgå historien, historien som utnyttjas för skilda ändamål, historien som finns kvar i telefonkataloger, historien som rymmer kärlek mellan människor och historien som döljer identiteter.

Ibland är det bra att ge sig hän åt litteraturen när man minst anar. Jag brukar aldrig rekommendera böcker till vänner men om jag säger att denna bok ägde mig dygnet runt från pärm till pärm så får var och en ta ställning till om det kan vara en bok att våga utforska.

I stället för att bli min inslagna julklappsbok blev den nu sonens julklapp. Som förälder vågar jag bjuda på min upplevelse i hopp om att även han ska få sin egen upplevelse av Patrick Modiano. Kanske kan vi som kommer från olika generationer dela upplevelsen av boken på olika sätt. Eller bygger min starka upplevelse på en förförståelse eftersom jag tillhör samma generation som författaren. Jag kan inte bedöma hur stor inverkan den har för läsupplevelsen.

Julafton är här. I julklappshögen ligger ett bokpaket. Solen skiner och det finns ett vitt täcke av snö på marken. Ljuset har återvänt. Dagarna blir längre. Nu har jag fått nya krafter att ta mig an Ester.

På spaning i berättelsens spår

Betydelsen av den genuina berättelsen har på olika sätt framträtt vid ett antal seminarier som jag deltagit i under den senaste tiden. Berättelsen skapar sammanhang i ett samhälle där individen förväntas göra ständiga val och samtidigt översköljs av information som pockar på uppmärksamhet. Att läsa för någon, att läsa själv, att träna läsförståelse och att kunna uttrycka sig själv på olika sätt är därför viktiga element i människans utveckling för att kunna navigera i detta brus.

Hembygdrörelsens entusiaster står för mycket av den samlade dokumentation och de berättelser om platser i omgivningarna, i form av bilder, små skrifter, medlemsblad eller som mer påkostade böcker i egen regi, som finns i deras samlingar. Att genomföra forskarcirklar tillsammans med erfarna personer kan vara ett bra stöd för fler individer att våga sätta ord på sina berättelser. Det är också viktigt att få veta hur de som vill skriva kan hitta sina källor, men också hur de ska lämna spår i texterna för den som läser och kanske själv vill gå vidare i sin efterforskning.

Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet beskrev vid ett seminarium hur hon med mycket gott resultat använt forskningscirklar som metod. Arbetssättet är praktiknära och är ofta regionalt relevant. Det handlar om att beskriva livet, att sätta in den egna berättelsen i ett större sammanhang – en form av mikrohistorier.

Det finns olika sätt att närma sig historier. Berättarkvällar är en metod att hålla den muntliga traditionen levande. Författarkvällar där etablerade författare berättar om sin bok men också om sig själva skapar mervärde. Bokcirkeln, där olika böcker ger upphov till gemensamma samtal och tolkningar utifrån deltagarnas egna erfarenheter, är en beprövad metod. Bilden är en utmärkt källa för visuell kommunikation och utgör ofta inspiration till det egna berättandet.

Författare och journalister skriver böcker om personer som vi vet har eller har haft många beundrare – personer vars liv skapat nyfikenhet hos många människor. Alternativet är att personen själv skriver sina memoarer eller låter en författare eller journalist hålla i pennan. På det sättet gör många upp med det förflutna och låter oss läsare träda in i annars slutna rum.

Vid Läsrörelsens seminarium om barn och ungas läsande berättade David Lagercrantz om hur han arbetat för att skapa en bok av sina intervjuer med Zlatan Ibrahimović. Att hitta rätt anslag och form för boken var viktigt. Att skapa en romanform med fart och fläkt och en dramaturgi som skulle hålla genom hela berättelsen var svår. David Lagercrantz ville inte att det skulle bli en bok som enbart tog upp Zlatans fotbollshistoria utan mer Zlatans personliga historia genom fotbollen. Att han hittade den rätta tonen kan vi nu se eftersom boken har nått ut till många läsare och även ovana läsare. Berättelsen har uppstått i mötet mellan två professionella personer med olika bakgrund, vilket visat sig vara ett oslagbart koncept.

Många journalister blir idag författare. Under Frilansdagen, som årligen anordnas av bland annat Poppius journalistskola, beskrev Helle Klein sin spaning in i framtiden. Hon ser att den grävande journalistiken nu kommer ut i bokform. Den långa berättelsen får sällan utrymme i tidningarna och hittar i stället nya vägar att nå ut. Redaktioner läggs ner och mediebevakningen i landet förändras. Sociala medier, bloggar, digitala medier, webb-tv och möjligheten att publicera själv är bara i sin linda.

”Slow journalism” som aktivitet bygger på artiklar där kvaliteten sätts i fokus. Journalister och redaktörer får tid att göra vad de är bäst på som att skaffa expertutlåtande, sålla bevis, skapa sig perspektiv och leverera den slutliga analysen på berättelser som ofta förekommit i media. Ett exempel är den engelska tidskriften Delayed Gratification.

Jag har tidigare skrivit om formen att läsa en följetong som ett sätt att testa sitt tålamod. Sättet att läsa skulle också kunna ses som den andra sidan av myntet. En berättelse som tagit lång tid att formulera önskar en läsare som har tid för reflektion.

Vid ett frukostmöte på PWC talades det om betydelsen av omvärldsanalys. Utan spaning, ingen aning var temat. Idag räcker det inte att ett företag eller en kommunal verksamhet kan visa på att de har ordning och reda i sin ekonomi och säljer eller erbjuder bra produkter eller tjänster, utan kunden vill veta varför och på vilket sätt företaget kan bidra till en bättre värld att leva i. Det är ökat fokus på att genom berättelsen levandegöra organisationers och företags varumärken, men också att sätta den enskilde individen i centrum som sitt eget varumärke, det gäller även författare och journalister.

Min spaning kan sammanfattas med att ett mer holistiskt synsätt träder fram i uppfattningen om ett hållbarhet samhälle och att berättelsens betydelse ökar för att skapa sammanhang.

Källor:
Delayed Gratification, engelsk tidskrift om Slow Journalism.
Läsrörelsens seminarium den 14 mars 2014, Plats för barn! – idékonferens om barns och ungas språk och läsning.
PWC, frukostmöte den 9 april 2014 med temat Utan spaning ingen aning.
Seminarium i samband med Föreningen för folkbildningsforsknings årsmöte den 10 april 2014, Anna Götlind, professor i historia, Stockholms universitet.
Frilansdagen 11 april 2014, arrangör Poppius och PP Pension.

Böcker på bilden:
Berätta, leka, läsa, Läsrörelsens projekt i 31 kommuner för barn upp till tre år. Läsrörelsen, 2013.
Brännkyrka 1913 – 2013, socknen som blev 51 stadsdelar, Brännkyrka, Enskede-Årsta, Farsta och Hägerstens hembygdsföreningar, Trafik-Nostalgiska Förlaget, 2013.
I rörelse: Möten i Rosengård, 10 år senare, Tove Lifvendahl, Fores Ivrig förlag, 2013.
Jag är Zlatan Ibrahimović,David Lagercrantz, Albert Bonniers förlag, 2012.
Nobel i Rinkeby, om att upptäcka världen, språket och sig själv, Gunilla Lundgren, Lotta Silfverhielm, Premiss förlag, 2010.
Staden som scen – samarbete och fantasi, Tuomo Haapala, Bokförlaget Mormor, 2013.
Vägar till läsförståelse, texten, läsaren och samtalet, Mocica Reichenberg, Natur & Kultur förlag, 2008, tredje upplagan 2012.

Bortom allfartsvägarna. Vad händer när vi väljer bort bilen?

Att resa med bil på upptäcktsfärd

Jag har gjort en utflykt med bilen i riktig 50-talsstil. Det är en frihet att kunna bestämma sig med kort varsel. – Jag åker till Bergsslagen. Målet är teaterföreställningen ”Revykungen” på Stadra sommarscen. För mig är bilen den frihet jag gillar, att helt kunna styra min resa och min tid själv. Det innebär att jag bestämmer när jag vill stanna och vart jag vill åka. Att jag har ett teaterbesök som anledning till resan är kärnan. Därutöver vill jag utforska sevärdheter som finns utmed min färdväg, en kulturell infrastruktur, skapad och vårdad av människor på platser som fylls med innehåll, platser jag kan färdas till, det är ett privilegium. Möten med natur, kultur och människor berikar mitt liv.

Sen lunch hos Svensken & Dansken på Måltidens hus i Grythyttan.

Att bilen är min känns viktigt. Jag känner dess köregenskaper. Är bekant med alla knappar och inställningar och vet var de finns även i ösregn och mörkerkörning. Den är fylld med saker som är bra att ha på resorna. Den är ett mobilt boende för vaket tillstånd. En plats där jag kan lyssna på radio och musik och låta tankarna sväva fritt. Det är nog bara för mig själv som jag ser bilen som en del i min identitet. Jag gillar verkligen att köra omkring i min lilla ferrariröda Peugeot 207, det är knappast någon annan än jag själv som kopplar bilen till en statusmarkör för mig.

Checkar in på c/o Grythyttans Gästgivargård.

Funderar över ett program som P1 sänt på vägen hit. ”Bortom bilen” avsnitt 2 i en serie av fyra om privatbilismens framtid. Bilförsäljningen minskar i västvärlden men ökar i Kina och Indien. Ungdomar tar körkort senare i livet om de över huvud taget vill ta körkort. Ungdomar ser det som en frihet att inte ha bil. Att äga en bil är inte viktigt. Bilen är till för transporter och kan då lika väl finnas i en bilpool när den behövs. Bilpooler ökar. Antal körda mil minskar.

Urbaniseringen är ett skäl till att vårt förhållande till bilen förändras och där cykeln har fått en framträdande plats. Ett ekologiskt hållbart samhälle, miljöaspekter, ekonomiska- och hälsoaspekter bidrar också till en utveckling av cykelns framväxande roll i samhället. Vid en ungdomsundersökning i Storbritannien sätter ungdomarna idén om att arbeta på distans som nummer ett. Det är den förskjutning som sker om synen på att äga en bil idag, som jag tycker är intressant. Från att vara en given investering, en markör till vuxenvärlden, till att bli ett redskap för transporter som man inte behöver äga utan kan hyra när det behövs.

Går ner på torget i Grythyttan och köper en hemlagad glass hos Neerings. Sitter och gungar i en Grythyttanstol. Får sällskap av ett äldre par som känner till platsen väl och vi kommer att tala om bergshantering och personers betydelse för platsers utveckling.

Mötet vid glassbutiken får mig att tänka vidare på radioprogrammet. Vid bilens genombrott på 40-50-talet var det en dröm om fritiden, där familjen stuvades in i bilen på söndagsutflykten eller semesterresan, för att få vara tillsammans om det stora äventyret i att utforska omgivningarna. Hur det kunde bli med dessa utflykter har vi kunnat se i filmer och höra vänner berätta om, ofta med blandade känslor. Däremot var inte bilen i första hand avsedd för arbetsresor.

Vi lever i en värld idag där människor delar med sig av sina liv på social medier, reser, flyger runt i världen, träffar andra människor och kulturer, byter boende. En kultur där du delar mycket av ditt liv med andra påverkar vårt sätt att vara. Mycket kan göras gratis på Internet det påverkar också vårt sätt att tänka. Projektet att skaffa en bil med allt vad det innebär att äga kostar pengar, som bil, drift, försäkring, parkering osv. Det är åtaganden som känns ointressanta för unga. Bilen har inte heller en roll som statusmarkör på samma sätt som den tidigare hade enligt programmet.

På kvällen ser jag en underbar föreställning på Stadra sommarscen, målet för min resa. Att Magnus Wetterholm med medarbetare och vänner skapar dessa föreställningar för oss som är ute och reser och dyker upp som gäster är otroligt. En föreställning med en närhet till publiken som jag aldrig träffar på i storstaden, i en miljö som är hänförande och med en ensemble som också samarbetar med barnskådespelare vilket är ett lysande koncept. Föreställningen blir så nära autentisk som det bara går, det är text och kostym som avslöjar att vi befinner oss i början på 40-talet. Stadra sommarscen ligger vid den magsika sjön Grecken.

Stannar på hemvägen vid en rastplats utmed väg 244 och njuter av de vyer som ofta dyker upp längs med vägen. Passerar även Bryggeriet i Nora med småföretagare och en konstutställning.

Jag kan idag se att det är vi 40-50-talister som är ute på vägarna och reser runt i landet och tar del av det utbud som finns, är det vårt arv från barndomen som hänger kvar? Vad händer i framtiden med våra spontana besök i omgivningarna om ungdomar väljer bort att ta körkort? Då hjälper det inte med bilpooler. Min fantastiska resa under två dagar på detta sätt hade varit omöjlig utan bil. Vad händer med de som skapar mening bortom allfartsvägarna om vi väljer bort bilen?

Stannar till vid Hjälmare kanal och slussar, tar en promenad utmed kanalen och besöker en antikaffär innan jag nöjd och belåten kör hem till Farsta.

Fakta
SR P1 Serien Bortom bilen
Stadra sommarscen
Neerings
Svensken & Dansken på Måltidens Hus
c/o Grythyttans Gästgivargård
Turistvägar bl.a. väg 244
Hjälmare kanal
Bryggeriet Nora

Testa ditt tålamod – läs en följetong

Den efterlängtade sommaren är här. Det är varmt. Ett lugnare tempo infinner sig. Själv läser jag två böcker parallellt. Håkan Nessers ”Levande och döda i Winsford” som följetong i SvD samt romanen ”De gömda rummen” av Care Santos.

Att läsa en följetong kräver tålamod. Varje dag ställs jag inför nya handlingar som leder till olika tänkbara konsekvenser för romanfigurerna i kommande avsnitt. Jag diskuterar de nya händelserna med min man och gemensamt planerar vi fortsättningen av berättelsen. Följetongens logik kräver av läsaren att vänta, begrunda och avvakta författarens nästa omsorgsfulla pusselbit i en komplicerad handling. Detta är frustrerande när nyfikenheten håller på att ta över. Att det dessutom går att köpa boken för att snabbt ta reda på utgången kan vara kittlande, men ändå väljer jag att låta läsandet ta den tid det tar, fast svaren bara finns en knapptryckning bort.

Den andra boken som jag själv disponerar lästakten av, har fått mig att fundera över mitt val av bok. För mig var författaren okänd. Det var titeln som triggade mig att välja bokklubbens erbjudande. Jag har alltid varit intresserad av gömda, dolda rum. När jag som liten läste Fem-böckerna av Enid Blyton och Carolyn Keenes böcker om hjältinnan Kitty var det inte ovanligt att hjältarna hittade dolda utrymmen bakom paneler, hemliga gångar, kassaskåp bakom tavlor osv.

Verkligheten rymmer också berättelser om dolda utrymmen, om kidnappade personers tillvaro i fångenskap, om flyktvägar från fängelser, slott och ”nästen” eller varför inte bara en dold dörr i tapeten som än idag får mig att rysa av nyfikenhet när jag går på slottsvandringar.

Det är berättelserna om dessa gömda rum som väcker min fantasi och nyfikenhet. Vad finns att dölja – något av värde eller en handling som inte tål dagens ljus? De gömda rummen finns både fysiskt men också hos individen.

Temat finns tydligt i båda romanerna. Hos Håkan Nesser brottas huvudpersonen med både sitt eget mentalt dolda rum men framför allt sin makes. Hon försöker också knäcka koden till en datafil, den moderna tidens dolda rum, som är skyddad av ett lösenord.

Care Santos berättar en släkthistoria med många mentalt dolda rum hos individerna i boken. Rum som börjar vädras när ett fysiskt dolt rum avslöjas och huvudpersonerna måste konfrontera sig själva för att kunna svara på polisens frågor.

Jag kan själv styra min läsning av Care Santos bok, men samtidigt har jag smittats av den parallella följetongens lunk och läser då och då några kapitel tills författaren väljer nästa stig i bokens händelsekedja. Då gör jag paus för eftertanke.

Båda böckerna är i sig dolda rum tills jag läst dem, idag är jag halvvägs i mitt utforskande och test av mitt tålamod.

Fakta
På omslaget till boken som är utgiven på Bonniers förlag kan jag läsa att Care Santos är född 1970. Hon är litteraturkritiker för El Mundo och debuterade vid tjugofem års ålder. Hon har skrivit sex romaner, sex novellsamlingar, två lyriksamlingar och ett flertal barn- och ungdomsböcker. De gömda rummen är utgiven i tretton länder.

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Att resa med bil på upptäcktsfärd

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: