När meningar blir till syre

Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.

Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.

För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.

När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att  ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.

Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.

Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.

Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017

Fällan håller på att slå igen

Något som före sociala mediers tid var ett samtalsämne, något vi ibland förundrades över och som sedan marknadsförare hakade på, har idag tappat sin charm och spänning när sociala medier kartlägger allt vi lägger lite mer uppmärksamhet på. Förr kunde det vara intressant att upptäcka att alla var gravida när man själv var det eller att det fanns väldigt mycket små röda bilar på vägarna när jag själv var i köptagen. Så klart att det gick att vetenskapligt förklara hur det kunde vara så och det är ju grunden för hur mycket upprepande reklam fungerar. Men det ena är det egna sökandet efter något speciellt som faller i smaken. Det andra är att bli så påverkad av upprepad reklam att man blir en ofrivillig  konsument.

Det som nu sker i sociala medier är att allt du lägger uppmärksamhet på registreras och börjar förstärkas med reklam, sidor, texter osv. Jag deltog för en vecka sedan i en workshop för pensionärer i samtida dans vilket har givit mig mycket tillbaka personligt i form av samtal och rörelser. Jag är glad, ja rent ut sagt stolt, för att jag valde att delta i evenemanget som anordnades av Riksteatern och genomfördes på Artipelag. Nu får jag information om föreställningar i samtida dans, koreografer osv. från alla håll och kanter. I det här fallet är det bara intressant och har lett till att jag bokat biljett till en föreställning med efterföljande samtal. Reklamen har fungerat.

Däremot är det ingen magi längre, i och med att metoden är avslöjad, att jag bara ser samtida dansföreställningar över allt när jag vet att en stor del har genererats av mina sökvanor inför workshopen jag deltog i. Även det jag upptäcker i vanliga media och på stan har tappat sin lyskraft och känslan av att vara förföljd ligger närmare än att vara förundrad.

Men vad händer den dag jag vill göra ett reportage om någon tveksam verksamhet? Naturligtvis kommer jag då att överösas av kopplad information till detta. Registreringen av mina sökvanor gäller ju inte bara harmlösa produkter utan även tveksamma ideologier. Fällan håller på att slå igen. Kan vi stå emot alla beten. Hur blir vi medvetna om dessa faror som lurar som vargen i Rödluvan?

Work in progress

IMG_0444

Efter 47 år har jag köpt en ny symaskin och fått tillbaka lusten att skapa. Jag förflyttar mig från datorn och  skrivjobben till symaskinen när jag kört fast i texterna och det är ett växelspel som fungerar utmärkt. På bilden har jag besök av gymnaster från Resårerna. Arbetsgruppen syr rekvisita till vårt uppvisningsprogram som vi tillsammans med Sofiaflickorna ska delta med vid Gym for Life 2013 i Sydafrika nu i juli.

När jag såg detta vackra tyg, design Lena Linderholm, blev jag inspirerad att klä mig i denna färgprakt i sommar. Syfröken från skolan ler nog i sin himmel när hon ser att gamla kunskaper sitter kvar fast det var många år sedan vi brottades med den Brigitte Bardotrutiga blusen som i färdigt skick inte gick att trä över huvudet, jag hade glömt att prova. En erfarenhet som satte sina spår för livet.

IMG_0606

Night of Writing Dangerously, San Francisco 20 nov 2011 #NaNoWriMo

For the fifth consecutive year in November, I participated in NaNoWriMo, National Novel Writing Month. A project organized by the Office of Letters and Light, a nonprofit organization. The project inspires children, youth and adults to write around the world. This year is the first year I went in the goal of writing 50,000 words during November, which I’m proud of.

A contributing factor was that I attended the Night of Writing Dangerously in San Francisco in November. There I met more than 200 other writers, we wrote together and celebrate that we, Write-a-thon attendee, jointly donated money to the classroom-based Young Writers Program so it will be developed.
You can read about the meeting on the following blog.

National Novel Writing Month’s Night of Writing Dangerously

NaNoWriMo is a personal challenge of creative expression that requires discipline. But you’re not alone. You share your trials and tribulations with others around the world in an daily ongoing dialogue. The dialogue is either done quietly, knowing the other’s out there doing the same as you do. Or active on the Internet and at meetings. It’s great.

Now I sit with a script to be processed, a task I like.  I am already looking forward to November 2012.

#gillaboken Gilla!

Erik Wagner, Brit Stakston, Anna Söderberg

Det är en onsdagskväll i september år 2011 och jag befinner mig på Medborgarplatsens bibliotek, som ligger i hjärtat på söder i Stockholm. Jag är här för att delta vid lanseringen av boken Gilla! med underrubriken Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier. Författare till boken är mediestrategen Brit Stakston. Boken är i första hand skriven för människor engagerade i civilsamhället, men är lika aktuell för alla som vill veta mer om sig själv i relation till sociala medier.

Många mobiler syns i vimlet. Publiken är van att använda sociala medier. De tar bilder och delar nu med sig till de som inte är där.

Jag köper boken och hinner bläddra i den en stund innan presentationen börjar. Inledningen ger mig hopp, där skriver författaren: ”Det här är boken för dig som vill förändra”.

Presentationen sänds direkt och filmen går också att titta på i efterhand på förlaget Idealistas webbplats.

Väl hemma på min kammare har jag läst boken och funnit den aktuell och användbar.

Jag befinner mig själv som förtroendevald ledare i flera organisationer och känner mig ofta väldigt ensam när jag försöker tala om sociala medier. Det finns ingen tidigare erfarenhet att relatera till när det gäller den här formen av kommunikation. Däremot är det lättare att ta till sig det som skrivs i alla artiklar som talar om hur farligt och hotfullt det är att finnas med i de sociala medierna. Dessa frågor om olika hotbilder ska vi ta på största alvar men för att kunna göra det behöver vi veta mer om oss själva och hur vi kommunicerar i den kontext som artiklarna handlar om.

Ett kapitel i boken som jag fastnar för är Intern förankring. Kanske går det i boken att hitta nyckeln till dörren för de som intagit ”de över bröstet korslagda armarnas inställning”, kroppsspråk som visar på de hinder och kommunikationsproblem som uppstår när sociala medier förs på tal.

Jag vill tillsammans med andra människor, i samtalets form, vandra runt i den graf av fyra rum som finns i boken på sidan 117. Grafen hjälper oss att navigera i vår egen värld och ger oss en chans att reflektera över var vi själva befinner oss på skalan mellan analoga/digitala värderingar.

Grafen underlättar för oss att gradera våra digitala vanor för att till slut se var vi finns i förhållande till dessa båda axlar och till varandra i vår organisation.

Vad är det för skillnad på att vara professionell, personlig eller privat på de sociala medierna?  Att svara på den frågan och många andra är en förutsättning för att kunna bygga vår egen och vår organisations digitala kommunikation med omvärlden på ett respektfullt sätt. Utvecklingen inom området pågår något som vi alla på olika sätt är inblandade i vare sig vi vill eller ej, men det underlättar att vara med på tåget för att kunna påverka beslut som berör oss.

Brit Stakston har med sin bok lyckats avmystifiera sociala medier och för tillbaka frågorna till individnivå.

Boken har ett genuint upplägg i bästa folkbildningsanda. Gilla! är en ”fysisk bok”.  Erik Wagner på Idealistas förlag har bidragit med kommentarer och diskussionsfrågor i boken.  Innehållet i boken lyder under Creative Commons-licensen.  Presentationen av boken finns som introduktionsfilm på förlagets webbplats och boken lanserades på ett folkbibliotek.

En viktig bok att läsa och prata om i olika sammanhang. Möjligheterna är många, våga gå vidare med Gilla! som bas.

Boken är utgiven på Idealistas förlag, ett nystartat förlag som intresserar sig för idébundna organisationers sätt att arbeta och vill lyfta fram skillnaden mellan att leda en förening och att driva ett företag.

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Typewriter

Vilken skönhet. Vilken design. Det är lätt att bli nostalgisk. Någon på brukets kontor har säkert skrivit åtskilliga brev och fakturor på denna skrivmaskin. Nätet är fantastiskt. Hittade The Virtual Typewriter Museum. Rekommenderar verkligen ett besök där. Vilket kulturarv.

Podradio

Jag lyssnar på podradio i min iphone. Podradio, vilket härligt ord, både gammalt och nytt i samma ord. Jag lyssnar på årets sommarprogram i bilen när jag åker till och från mitt arbete i Uppsala. Jag hinner höra ett program plus bonusprogrammet under en enkel resa. Hamnar jag i bilkö, vilket är mer regel än undantag, vill jag ogärna lyssna på två program efter varandra, det behövs tid att reflektera över det jag hört, så nästa program får vänta. När programmet börjar upplyser en vänlig röst mig om att musiken är nerkortad på grund av upphovsrättsliga skäl. Det passar mig och jag får ändå höra tillräckligt för att förstå vad sommarprataren för det mesta haft för syfte med låtvalet.

Jag tycker om att höra människor berätta om sina livsöden. Senast lyssnade jag på Maria Akraka som på ett tilltalande sätt beskrev idrottens betydelse för hennes liv och utveckling. Hon berättade vad idrotten skapat för möjligheter för henne att få resa ut i världen och möta människor från andra kulturer. Det är en idrottens erfarenhet jag delar med henne, däremot kan jag inte mäta mig med hennes idrottsliga prestationer.

Programmen har också en folkbildande uppgift. Karin Johannissons program handlade om hennes forskning kring tårar och gråtens betydelse i en historisk utveckling och även om sömnen och olika sömnvanor beroende på den tid och kultur vi lever i.

Höstens tröttsamma resor när jag arbetspendlar är därmed räddade. Med iphonen fylld med en bukett intressanta personer som berättar sin historier för mig i podradion blir restiden uthärdlig.

Obs, bilen på bilden och min bil har inget gemensamt mer än den ferrariröda färgen.

Almedalen

Vilket varumärke!

”Almedalen” har blivit ett begrepp som betyder något mer än en fysisk plats i Visby. Fler och fler besöker Visby under en vecka i början av juli varje år för att vara delaktiga i och själva vara med att ladda ”Almedalen”. ”Almedalen” är som en grupp på facebook fast i verkligheten. Sverige i miniformat.

Här samlas alla organiserade särintressen med de politiska partierna för att argumentera för eller berätta om sina program, men också för att utbyta erfarenheter i väntade som oväntade möten. Somliga företrädare blickar framåt andra föredrar att argumentera för en återställare. Ingen kommer undan de budskap som presenteras. Alla ”kampanjar” för sin sak.

Det finns något tilltalande i detta sätt att mötas. En stor mässa i en världskulturarvsmiljö, som genom varumärket ”Almedalen” får eget liv och innehåll. I år, 2010, som dessutom är ett valår, var utbudet drygt 1 350 seminarier. Här pågår seminarier på universitetet, biblioteket och i konferenskomplexet, men även på andra ställen i hela centrala Visby. Människor träffas på gator och torg, på hotell, restauranger, kaféer, teatern men också på gårdar till vanliga fastigheter, på båtar och uppställda stånd och i en mobil utställningshall i hamnen. Överallt stöter jag på människor som ivrigt berättar sitt budskap för en journalist som håller fram en mikrofon för att förhoppningsvis fånga en nyhet värd att berätta vidare i någon form.

Almedalens öppna gröna ytor är navet och bidrar med sina utomhusscener till gemensamma stormöten men erbjuder även en stunds svalka och vila under något träd. Den ständigt närvarande strandlinjen mot havet öppnar upp sinnen men begränsar också flyktvägarna. Vi är på en ö, här och nu. Det är bara den förbokade biljetten tillbaka som gäller, alla andra flyktvägar är slutsålda. Antalet övernattningsmöjligheter i centrala Visby är begränsande men med den lokala busstrafiken går det bra att åka utanför Visby för logi.

Människor har återerövrat och intagit staden som blivit en levande plats för samtal. Frågan jag ställer mig är om stadens utformning bidrar till möjligheten att mötas? Jag tror svaret är ja. Det går alldeles utmärkt att vandra runt i den kuperade stadskärnan utan att vara klädd i medeltidskläder. De krokiga gränderna och öppna rummen innanför fasaderna gör mig nyfiken. Vilka har slagit läger här? Vad pratar de om på den innegården där så många står och lyssnar? Så fortsätter jag min inspirerande vandring innanför murarna. Men i samma stund jag passerar Österport försvinner magin. I Visby är murarna inget hinder utan en tillgång.

I år är det valår och det ökade trycket på Almedalen extra stort, men som fenomen håller nog idén många år framöver. Det är roligt att träffa engagerade människor i en befintlig miljö där vi alla får anpassa oss efter platsen och dess möjligheter och begränsningar. För den som inte är där går allt att följa på sociala medier och i media dygnet runt. Det går inte att komma undan. Visby är en plats som gjord för mobilt arbete och kommunikation, här finns incitamenten för att med ny teknik nå omvärlden. Och det är dygnet runt som gäller och många samtal fortsätter på nätet till nästa år då vi ses igen under rubriken ”Almedalen”.

Sommarlov

Det är lugnt i Uppsala. Studenterna har sommarlov. Det märks framför allt på trafiken. Inga cyklar. Restaurangen ekar ödsligt. Utomhus är det småfåglarna med sina ungar som hörs när de håller reda på varandra i träden. Naturen hörs. Staden vilar i grönska och återhämtar sig inför höstens invation av kunskapstörstande studenter. Det är semester.