Kategoriarkiv:Möten

Balkongen sommaren 2020 Kapitel 1 28 maj – 11 juni

28 maj

Först idag har ett hörn av balkongen blivit klar. Eller snarare en massa nya härliga växter har flyttat in. I år är det mest ätbart. Förstår att jag inte blir självförsörjande, men att odla ligger ju liksom i tiden. Men en annan viktig faktor är att jag inte kommer att vara bortrest så då kan växterna få sin dagliga omsorg och jag vågar experimentera mer.

Två sköna damer har flyttat in ”Törnrosas kjortel” och den doftande rosen ”Lady Emma Hamilton”. Inspirerad av trädgårdsprogrammet Karl Fredrik på Österlen på TV4. Det bådar en spännande sommar.

29 maj

Jag förundras över hur vacker en rosknopp kan vara.

1 juni

Nu har den första rosen slagit ut och en hortensia flyttat in som morsdagsblomma.

Hortensia

2 juni

Vaknar tidigt. Styr mina steg till balkongen för att titta till min miniträdgård. Där står den, fullt utslagen, rosen, Lady Emma Hamilton, den bländar mig. Doftar ljuvligt men hur delar jag upplevelsen till mina vänner. Det får bli några bilder som visuell kommunikation.

Lady Emma Hamilton

Den japanska delen av balkongen börjar ta form. En japansk lönn ”Moonrise” i skiftande nyanser gult-orange-grönt har hittat sin plats i hörnet.

”Moonrise” japansk lönn

Att ta närbilder, att krypa riktigt nära växter och blommor, öppnar helt nya rum. Jag har köpt färdiga plantor, olika sorter, som jag ska försöka sköta om efter bästa förmåga här på balkongen i sommar. När jag tittar närmare på en aubergine som flyttat in ser jag till min förtjusning att den redan har två välutvecklade frukter.

Aubergine

3 juni

Hittar knoppar på två övervintrade clematisplantor.

Clematis

Idag kom den, boken jag längtat efter. En högtidsstund på balkongen tillsammans med rosen Lady Emma Hamilton och levande ljus när bokpaketet öppnades. Boken om Wanja, ett färgstarkt designliv med text av Kerstin Wickman och som följs av en utställning på Marabouparken från den 6 juni.

Boken om Wanja

4 juni

På ena kortsidan av balkongen, där miniträdgården är, har jag ställt en skärmvägg från IKEA. Det går att haka på krokar, klämmor och små burkar i perforeringen. Köpte denna extra vägg för ett år sedan, för att organisera arbetsplatsen i lägenheten bättre. Eftersom jag inte kommit till skott med den idéen fick arrangemanget en funktion på balkongen i stället. Jag sätter upp de olika växternas beskrivningar för att lätt kunna ta del av information om respektive planta. Får även verka som klättervägg för några växter. Vi får väl se hur det kommer att gå när grönskan tar fart.

Klättervägg, informationstavla

Det finns en projektplan med den här bloggen och speciellt det här blogginlägget som hela tiden växer eftersom tiden går. Jag befinner mig i nuet men kommer framöver kunna reflektera över det som skrivits här över tid. Det innebär att det som är skrivet hela tiden kommer att revideras utifrån mitt vardagsliv i dessa Coronatider.

Den sociala distanseringen tar sig olika uttryck och för att bättre kunna hantera den förändringen genomför jag en Webbkurs i Digital Facilitering . Det hjälper mig att fokusera på framtiden och som jag hoppas i mina göranden framöver också kan hjälpa andra.

Till lunchen använde jag lagerblad i matlagningen och sallad. Tomaterna är underbart goda och mognar i takt med våra måltider.

Tillbringade eftermiddagen på balkongen med att jobba med en uppgift för kursen. Växternas liv så nära ger mig lugn och ny kraft.

5 juni

Trädgårdsnejlikans blommor slår ut en efter en.

Trädgårdsnejlika, Dianthus caryoohyllus

Förra året hade jag få växter. Köpte en pelargon Mårbacka XXL som glänste i full prakt och tog mycket plats. Jag tog inte vara på den i höstas utan pelargonen har fått övervintra på den inglasade balkongen och vissna ner totalt. Men ett pyttelitet grönt skott mitt i den för övrigt knastertorra växten hittade jag vid vårstädningen av balkongen. Nu gör jag experimentet med skottet för att se om det vill växa.

Tänker på dagens positiva överraskning. Ett zoommöte som jag trodde skulle bli en envägsföreläsning blev en föreläsning och ett möte mellan forskare och slöjdare med Mia Lindgren om hennes helt färska uppsats Pastorala ideal inom slöjd. Utan den digitala tekniken hade jag aldrig träffat dessa personer som delar mitt intresse. Podden Hemslöjdens historia är min ingång här.

6 juni Sveriges nationaldag

Lunch på balkongen. Ute regnar det men i miniträdgården vattnar jag med omsorg växterna som bringar energi och glädje.

Sveriges nationaldag. Kungen håller tal från slottet utan närvarande publik. Hunden Felix vinkar från den inglasade balkongen till de grannar han känner.

Rosen Lady Emma Hamilton avger en diskret underbar doft när man kommer henne nära

Det finns tid att ägna sig åt matkompositioner.

Rosen Lady Emma Hamilton

7 juni min födelsedag

Inväntar, i svagt ljus på balkongen, att nationaldagen ska övergå i min födelsedag. Efter den sena kvällspromenaden med Felix lekte jag med en halsduk. Försökte Linda den runt håret lite nonchalant och vips blev det en liten hatt. Jag gillar hattar när det är fest och nu är det ju strax min födelsedag så varför inte lite bus på balkongen. Det är inte alltid det går att fånga glimten i ögat men här blev det en bonus.

Så har en fridfull natt övergått till dag och jag vet att jag nu är 73 år. Familjen grattar på morgonen och via FaceTime på promenaden med hunden Felix. En underbar morgon. Eftersom balkongen är inglasad är det viktigt att så fort som möjligt titta till alla växter eftersom värmen stiger fort när solen tittar fram. Jag drar för ett vitt duschdraperi för solsidan och skjuter fönsterrutorna så det blir luftcirkulation i rummet. Därefter vattnar jag de växter som börjar se tagna ut. Jordgubbarna växer till sig och salladen är fortfarande på topp.

Under dagen har jag haft stunder på balkongen där jag läst hälsningar från vänner på Facebook. Det är som en resa i tiden. Minnen från olika arbeten, möten, släkt och vänner från hela livet gör sig påminda med en hälsning. Det är underbart. Jag skriver ett tack som ett svar på att vi möts ett ögonblick på nätet, att vi ser varandra mer bildlikt är fysiskt.

Passerar på hundpromenaden ett utrymt dagis som snart ska ersättas med ett nytt. Vid väggen växer akleja. En växt som påminner om mitt tidigare liv med villa och egen trädgård i en kärleksfullt ritad och byggd trädgårdsstad. Där arkitekterna har haft invånarnas bästa för ögonen.

Akleja

8 juni

Är inbjuden till min bästa barndomsvän Barbro som fortfarande bor kvar i barndomskvarterens trädgårdsstad. Vi träffas i den vackra och välvårdade trädgården på Coronaavstånd och min födelsedag firas med lunch och i present fick jag en gurkplanta till min balkongodling. Med mig hem fick jag också en bit rostigt nät av armeringsjärn som Barbro monterat ner. Fann en värdig plats direkt på balkongen där klätterväxterna kan klänga när de får fart.

På kvällen lät jag mig inspireras av Karl Fredrik på Österlen som talade om hortensior. Den jag fick av min man på mors dag är så vacker.

Hortensia

11 juni

När vi äldre förväntas hålla oss undan folksamlingar så är det lätt att motionen blir lidande. För min egen del får jag min dagliga promenad fyra gånger om dagen med hunden Felix. Men en liten behändig cykelmaskin på balkongen sätter fart på blodomloppet när det blir för mycket stillasittande.

Mina stunder på balkongen fortsätter i nästa inlägg. Balkongen sommaren 2020 Kapitel 2.

Skärgårdskryssning i hembygden, 16 – 17 september 2018

Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.

Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.

Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.

På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.

Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.

Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.

… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…

Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.

Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.

Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.

Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.

Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.

…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…

Foto och text: Birgitta Persson

7540D9E6-3252-43B1-BC05-3D40CA65F83B
Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann 
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus 
och Göran Sjödin.

När meningar blir till syre

Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.

Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.

För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.

När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att  ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.

Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.

Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.

Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017

Fällan håller på att slå igen

Något som före sociala mediers tid var ett samtalsämne, något vi ibland förundrades över och som sedan marknadsförare hakade på, har idag tappat sin charm och spänning när sociala medier kartlägger allt vi lägger lite mer uppmärksamhet på. Förr kunde det vara intressant att upptäcka att alla var gravida när man själv var det eller att det fanns väldigt mycket små röda bilar på vägarna när jag själv var i köptagen. Så klart att det gick att vetenskapligt förklara hur det kunde vara så och det är ju grunden för hur mycket upprepande reklam fungerar. Men det ena är det egna sökandet efter något speciellt som faller i smaken. Det andra är att bli så påverkad av upprepad reklam att man blir en ofrivillig  konsument.

Det som nu sker i sociala medier är att allt du lägger uppmärksamhet på registreras och börjar förstärkas med reklam, sidor, texter osv. Jag deltog för en vecka sedan i en workshop för pensionärer i samtida dans vilket har givit mig mycket tillbaka personligt i form av samtal och rörelser. Jag är glad, ja rent ut sagt stolt, för att jag valde att delta i evenemanget som anordnades av Riksteatern och genomfördes på Artipelag. Nu får jag information om föreställningar i samtida dans, koreografer osv. från alla håll och kanter. I det här fallet är det bara intressant och har lett till att jag bokat biljett till en föreställning med efterföljande samtal. Reklamen har fungerat.

Däremot är det ingen magi längre, i och med att metoden är avslöjad, att jag bara ser samtida dansföreställningar över allt när jag vet att en stor del har genererats av mina sökvanor inför workshopen jag deltog i. Även det jag upptäcker i vanliga media och på stan har tappat sin lyskraft och känslan av att vara förföljd ligger närmare än att vara förundrad.

Men vad händer den dag jag vill göra ett reportage om någon tveksam verksamhet? Naturligtvis kommer jag då att överösas av kopplad information till detta. Registreringen av mina sökvanor gäller ju inte bara harmlösa produkter utan även tveksamma ideologier. Fällan håller på att slå igen. Kan vi stå emot alla beten. Hur blir vi medvetna om dessa faror som lurar som vargen i Rödluvan?

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

img_8149
img_8151

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

img_8152
img_8153

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

img_8154

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

img_8155

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

Glad midsommar önskar jag dig ”lille du”

Hej! Vad heter du? Birgitta säger jag och stoppar genast ner mobilen i väskan. Och du då? Pojken som satte sig bredvid mig är 8 – 9 år. Han säger sitt namn som jag tyvärr har glömt och vill inte ersätta med något annat. Under 11 minuter, den tid som det tar att åka buss från Älvsjö till Bandhagen avhandlade vi följande ämnen där vi satt bredvid varandra längst fram i bussen, som två extra chaufförer vid övningskörning.
– Jag är från ett annat land. Vi bor i Åre. Vi har bott där i ett år. Nu är vi här fyra dagar för att hälsa på pappa som jobbar här. Vi har varit här i två dagar, i Bandhagen. Jag ska börja tvåan på fritids. Har du gått på fritids?
– När jag var liten fanns inget fritids. Har du åkt skidor i vinter frågar jag.
– En gång, tycker inte om att vara ute på rasterna, det är kallt. Tycker om att vara i gymnastiksalen. Spelar lite fotboll. Jag bor bredvid skolan. Jag går dit och gungar. Tycker om min fröken, hon är min kompis, hon är rektor. Det är mycket knappar där framme. Det verkar svårt säger pojken.
– Det får man lära sig och träna på och då är det inte så svårt säger jag. Vi passar på och tittar lite extra hur han gör nu när vi sitter så bra till här. Vad skulle du vilja göra frågar jag.
– Affär. Vart tar alla pengar vägen som man får i affärer?
– Du måste köpa nya varor och betala löner, betala hyra för lokalen… säger jag och undrar hur mycket han förstår av vad jag pratar om. Säkert mer än vad jag tror men på sitt vis. Tänker snabbt på hur Kamprad började sin bana.
Pojken ser sig hela tiden nyfiket omkring. Då och då tittar han på mig och våra blickar möts.
– Vad duktig du är på att prata svenska säger jag.
– Jag pratade inte så mycket förut, men nu pratar jag, tränar mycket.
– Varför har man såna här, det gör ont säger pojken och visar med sina händer, slår snabbt ihop yttersidorna av händerna mot varandra – det är biljettspärrarna på tunnelbanan han visar.
– Spärrarna har man för att folk inte ska kunna smita in eller hoppa över utan att betala. Om de slår igen fort hinner bara en person igenom säger jag och känner mig pinsam över att vi straffar barn och de som går långsamt i stället för de som bryter mot reglerna.
– Där sitter min lillebror och pojken säger lillebrors namn och min mamma och hennes namn och pekar tvärs över gången.
Jag kommer inte ihåg deras namn. Jag tycker att det är fint med lillebror och mamma. Jag vinkar till lillebror och pojkens mamma som glatt vinkar tillbaka.
– Jag kommer från ett annat land. Där är krig. Talibanerna mördar. Jag har sett blod, mycket blod säger pojken i ett andetag och fortsätter vidare förbi detta påpekande som en parantes han just påmindes om.
– Vi åker till Åre inte i morgon utan nästa dag.
Nu kör vi in i Bandhagen. Pojken fokuserar på att familjen ska stiga av just i Bandhagen. Han har full koll på vad han ska göra. Vi säger hej då till varandra och familjen stiger av till väntande vänner vid busshållplatsen.
Jag sitter kvar med ett leende efter detta spontana och intensiva möte som berörde mig djupt in i hjärtat.
Hej då ”lille du” och lycka till i livet.