Gårdagens tunnelbanefärd in till centrala Stockholm blev en resa fylld av tankar och möten som stannade kvar i mig. På förmiddagen var vagnarna lugna, och jag satt fördjupad i funderingar kring lagar och deras påverkan på oss människor. Som passionerad fotograf har GDPR blivit en slags utmaning – ett regelverk jag förstår, men som samtidigt begränsar möjligheten att fånga ögonblick för framtiden. Att skapa minnesbilder som en gåva till kommande generationer – ett försök att bevara och förmedla historien – har blivit en balansakt mellan integritet och kreativitet.
På vägen passerade jag en skolgård. Mitt bland stadens stenhusfasader låg den insprängd, en plats för lek och avkoppling. Jag stannade till för ett ögonblick, och ljudet av glada barnröster nådde mig. Sorlet var som en symfoni – barn som leker och stökar, förskonade från världens oro, men samtidigt i full gång med att utveckla förmågan att umgås och hantera livets motgångar. Det var ett härligt kaos, en påminnelse om framtiden och om hoppet som finns där, i deras skratt.
Senare, inne på en bokhandel, blev jag vittne till ett filosofiskt samtal mellan två pojkar i kanske elva-årsåldern. De stod bakom en hylla och diskuterade en produkt. Är den värd att köpa, eller håller den inte länge nog? Jag såg för mig att det kunde vara en skoluppgift – eller kanske bara ett uttryck för deras kloka resonemang. Det var något med deras engagemang och deras vilja att väga argument som fyllde mig med beundran. Att stå där som en ”tjuvlyssnande” äldre dam och ta del av deras samtal blev en oväntad glädje.
Hemresan med tunnelbanan bjöd på ytterligare scener ur framtidens värld. En skolklass, full av energi, vällde in. De var runt tio år och fyllde vagnen med stoj och skratt. Skumtomtar delades och drogs isär i envisa dragkamper – den sortens kamp som oftast slutar med att någon hamnar i knät på sin kompis. Mitt i detta kaos satte sig en pojke bredvid mig, och jag passade på att fråga om deras dag. De hade varit på julmarknad, fick jag veta. Bara tanken på deras upplevelser fyllde mig med värme.
Väl hemma såg jag på nyheterna att Nobelpristagaren i litteratur, Han Kang, besökt barnen på Rinkeby bibliotek. Barnen hade läst hennes texter, skrivit egna och framfört dem inför en världspublik. De hade druckit te och pratat litteratur med henne. Den bilden, av barn som hittar orden och får möta en världskänd författare, blev en fin avrundning på dagen. Till kvällen satte jag på ”Turistens klagan” av Cornelis Vreeswijk. När han sjunger ”Så länge det finns ungar finns det hopp” känner jag hur sant det är. I deras lek, deras frågor och deras drömmar ligger morgondagens möjligheter. Och så länge vi får uppleva det, finns det verkligen hopp.
Biapersson's Blog 