Etikettarkiv: Idrott

Slagsmål

Jag har läst den! Jag har tittat på serierna! Jag våndas! Tänker på Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken i januari månad år 1903”. Till skillnad från gårdagens busar som efter att: ”I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd, och sen vände dom på klacken och gick hem!”, i stället går till attack mot varandra.

”Vad som än står”. Serieroman av journalisten Cyril Hellman och serietecknaren Peter Bergting. Enligt omslagets baksida är detta en bok om manliga relationer, familjeliv, flickvänner och manligt våld. En bok om en våldsam fotbollssupporters liv, om fotbollsfirmor och supportergäng – en kultur som vi har svårt att förstå, men som finns mitt ibland oss.

IMG_7444

Tjejer, idrott, fotboll

I Sydsvenskan den 24 juni 2013 kan du läsa följande artikel. Varför slutar tjejer idrotta?  Det är en mycket tänkvärd artikel av forskarna Jesper Fundberg och Lars Lagergren vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö högskola. De vill inspirera till att vi som läsare själva lyfter frågorna. Det var när jag kom till sista stycket som börjar ”Vi såg en fotbollsmatch i världsklass…” som jag hajade till, det hela verkade så bekant. Efter lite letande i det digitala arkivet hittade jag följande reportage som jag skrev i oktober 2004. Det är snart 9 år sedan men ändå känns min upplevelse fortfarande aktuell.

Reportage  2004-10-27

Inga poliser, inga kravallstaket, inga huliganer, inget läktarbråk och ingen öldoft när Djurgården/Älvsjö mötte regerande mästarna Umeå IK på Stockholms stadion i den första matchen i kvartsfinalen av UEFA Women´s Cup.

Strålkastare och en stor fullmåne lös starkt över spelplanen på Stadion den här onsdagskvällen när den kvinnliga fotbollseliten möttes på den gröna gräsmattan. 562 betalande åskådare och lika många unga blivande fotbollsstjärnor hade placerat sig i mitten på de båda långsidorna. Stadion kändes ödslig. Svensk damfotboll har fortfarande inte den attraktionskraft som den skulle behöva när så få åskådare kommer trots att Sveriges två bästa kvinnliga fotbollsklubbar möts.

Kvällen var sval, det var bara 6° i luften, och himlen var molnfri. I avbytarbåsen kurade hopkrupna fotbollsspelare tätt tillsammans, lagvis, för att hålla värmen uppe inför ett eventuellt inhopp.

Hejaklackarnas tunga artilleri var ett gäng unga män, som hade grupperat sig mitt emot huvudläktaren på bänkarna i olika nivåer, som en manskör inför valborgsmässoaftons högtidligheter. För övrigt fanns inga likheter. Hejarramsorna avlöste varandra under hela matchen och ljudet fick stor genomslagskraft på de ödsliga läktarna. Vilket lag som killarna höll på var inte svårt att gissa.

– Vi är inte Umeå, vi är Djurgården, vi är mycket bättre, vrålade skaran.

Den manliga hejarklacken var för övrigt den enda likheten denna kväll med en traditionell hemmamatch för Djurgårdens herrar.

Mål!

Efter fem minuter in i första halvlek passade landslagsspelaren Victoria Svensson bollen till landslagsveteranen Kicki Bengtsson som gjorde 1-0  till Djurgården/Älvsjö. Alla verkade som tagna på sängkanten.

Mål!

Efter ytterligare två minuter gjorde Linda Fagerström 2-0 till Djurgården/Älvsjö på ännu en passning från Victoria Svensson, och nu kändes förvirringen påtaglig. Vad var det som hände?

Den manliga hejarklacken brölade nu:

– Vi skänker Umeå till Finland.

Fotograferna följde med sina jättestora teleobjektiv på storkben rörelserna på plan för att inte missa ett bildscoop. Bollflickorna bevakade hela tiden spelet för att kunna skicka in en ny skär boll. Ibland flög bollen långt ut mot läktaren, då stämde den manliga hejarklacken upp med Ted Gärdestads melodi:

– Som en satellit, satellit oh oh oh.

Stämningen steg när någon spelare gjorde ett solonummer och fintade bort en motspelare. Några heta målchanser försvann i de tuffa närkamperna. En och annan spelare dök på öronen i gräset men reste sig efter stund och linkade igång igen till publikens lättnad. En nickduell mellan några spelare imponerade på åskådarna, det framgick klart av ljudnivån från läktaren.

Plötsligt hördes några spröda stämmor:

– Andra sidan är ni klara, jajamensan fattas bara.

Det var den lilla hejarklacken, ett flicklag i tioårsåldern från Edsbergs IF, som stod på läktarna vid var sin långsida och ropade till varandra över fotbollsplanen.

I pausen kunde åskådarna handla kaffe, varm korv samt souvenirer nere vid det lilla ståndet på löparbanan. Det var många i korvkön som passade på att hoppa till den musik som spelades i högtalarna för att få igång värmen i kroppen igen.

– Det här är en lugn kväll, sa Elias som är Djurgårdssupporter och arbetade ideellt som publikvärd under kvällens match.

Efter pausen värmde landslagsstjärnan Hanna Ljungberg Umeå upp till många unga åskådares förtjusning. De plockade fram sina mobiltelefoner och försökte från läktaren fotografera henne. Nu började den manliga hejarklacken spåra ur totalt, inte nog med att de vrålade oavbrutet nu skrek de ramsor och raljerade om Hanna Ljungbergs tidigare skador.

Under de sista tjugo minuterna av matchen bytte Umeå ut en spelare och toppade laget med Hanna Ljungberg.

Mål!

När fem minuter återstod av matchen kvitterade Umeå genom Laura Kalmari och målet utlöste stor aktivitet på planen, kämparglöden återvände hos spelarna och värmen steg hos åskådarna, men slutresultatet förblev 2-1 till Djurgården/Älvsjö.

Spelarna bugade mot publiken när matchen var slut och avslutade med kullerbyttor i det gröna gräset. Speakern tackade för den här säsongen på Stadion och lovade att spelarna skulle komma ut till publiken och skriva autografer. Det var många ungdomar som plockade fram sina autografblock och pennor. De hängde förväntansfulla över räcket för att få träffa sina förebilder på nära håll.

På vägen ut från Stadion fick en tonårspappa höra hur dum han var som hade så bråttom hem då hans dotter ville ha autografer. Men pappan var omutlig och gick med bestämda steg vidare trots vilda protester från dottern.

Faktaruta
Matchen spelades den 27 oktober 2004 på Stockholms stadion och resultatet blev 2-1 till Djurgården/Älvsjö över Umeå IK.  Returmötet spelades på Gammliavallen i Umeå på söndagen den 31 oktober. Djurgården/Älvsjö vann över Umeå IK med 1-0. Umeå IK har tidigare vunnit UEFA Women´s Cup år 2003 och 2004.

Collaborating across generations is ”great” #GymforLife2013

IMG_0046

Hårdträning pågår. Den 6 juli åker 24 personer till Kapstaden i Sydafrika för att delta i Gym for Life som är en tävling i uppvisningsgymnastik. Gruppen består av unga gymnaster och ledare från Sofiaflickorna och gymnaster från GF Resårerna, en förening för seniorer som gillar uppvisningsgymnastik och är den förening som jag representerar. Att samarbeta över generationsgränserna är ”stort”. Att dessutom planera ett internationellt deltagande tillsammans är ännu ”större”.

Läs mer på Gymnastikförbundets webbplats. ”Uppvisning och äventyr på Gym for Life”

Arrangemangets webbplats. Gym for Life Challenge 2013

Inför resan hjälps vi åt att skapa rekvisita till uppvisningen. Här håller en pianoplint på att ta form med hjälp av gymnaster från GF Resårerna.

IMG_0502

Stadionfesten 9 juni 2012

Stockholms stads hundraårsfirande, Arena Stockholm 1912 – 2012, hundra år av idrott och kultur, pågår hela året. Den 9 juni gick Stadionfesten av stapeln. Nu skulle det firas att det var 100 år sedan Olympiaden genomfördes i Stockholm och 100 år sedan vårt vackra Stadion byggdes.

När kungaparet hade intagit sina platser på Kungliga läktaren kunde Stadionfesten börja i strålande solsken.

Efter att 750 svenska olympier tillsammans med 600 ungdomar som deltog på Olympic Youth Camp på Bosön hade marscherat in under publikens jubel, deltog många idrotter i en kavalkad av uppvisningar. Med speakerinformation, historiska utblickar och med hjälp av storbildsskärmar kunde åskådarna se idrottarna var de än befann sig på arenan. Kvällen avslutades med skönsång av en kör på 500 personer. Det blev en minnesrik kväll.

SAGA 100 år och Sagorna

I går invigdes utställningen ”En träningssaga” på Riksidrottsmuseet. Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar, SAGA, 1911 – 2011, firar 100-årsjubileum och det manifesteras i en intressant utställning över motionsgymnastikens utveckling. Att organisationen fortfarande finns kvar vittnar om en verksamhet som under alla år utvecklats i takt med sina utövare.

Det är åtskilliga gymnaster som flitigt besökt gymnastikpass år efter år för att må bra i både kropp och själ. Ett folkhälsoarbete som gjort stora avtryck. Men för att genomföra en bra verksamhet behövs ledare och det är många gymnastikledare som startat sitt livslånga intresse och ideella engagemang för att leda gymnastik genom SAGA:s utbildningar. Jag är en av alla dessa som fick möjligheten.

Eftersom jag i egenskap av ordförande i Gymnastikförbundet Öst representerade vid invigningen fick jag anledning att reflektera över mina egna minnen med SAGA.

Året var 1967, och jag deltog som gymnast i en motionsgrupp när jag av ledaren fick frågan om jag ville utbilda mig till gymnastikledare. Jag behövde ingen lång betänketid för att svara ja och på den vägen är det fortfarande. Jag har under alla dessa år haft uppdrag inom gymnastikrörelsen både som aktivitets- och organisationsledare.

Under mina år som ledare inom SAGA var jag med om att starta en grupp som fick namnet Sagorna. Det var en grupp på 12 kvinnliga ledare som hade träffats på en sommarkurs på Lillsved år 1975 och tycke uppstod som så ofta händer när man är på läger. Gruppen kom att verka som en uppvisningsgrupp fram till år 1992. Under den perioden deltog vi med uppvisningar runt om i landet. Efter en inbjudan om att delta i en festival i Osaka, Japan år 1986, blev vi även flitiga på att delta i olika festivaler runt om i världen.

I utställningen på Riksidrottsmuseet visas våra uppvisningskläder från Sagornas resa till Japan år 1986 och en film från genrepet på Medborgarhuset i Stockholm innan avresan.

Sagorna

Nu finns jag på museum! Det är något man brukar skämta om men nu är det ett faktum.  Roligt och hedrande naturligtvis!

Dagen till ära hade flera av gruppens medlemmar samlats till invigningen. Många är fortfarande ledare åt SAGA och har varit behjälpliga med att få fram dräkter, bildmaterial och bidragit med sina minnen.

Det blev ett kärt möte och minnena poppade upp ett efter ett. Det kommer att bli flera besök under utställningstiden för att fördjupa mig i hela SAGA:s hundraåriga resa. Riksidrottsmuseet är en plats att förankra nutid i dåtid, en plats för reflektion ­– ett modernt museum med intressanta utställningar som är värt många besök.

Sagorna

Sagorna Birgitta Olsson och Ulla Aspeqvist.

World Gymnaestrada 2011 Lausanne

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats

Tjejmilen

Varför springer jag Tjejmilen? Har deltagit i alla lopp sedan 1984. Årets lopp som genomfördes idag blir alltså det 27:e. Jag deltar för att jag känner en så stor samhörighet med alla andra kvinnor som avsätter tid och engagemang för att genomföra, eller snarare manifestera tillsammans hur viktigt det är att röra på sig under sociala former. Det talas ofta om resultat, det är den rapporteringen vi får via Sportspegeln. Den är viktig. Men än viktigare är den prestation som ligger bakom alla övriga kvinnors engagemang för att genomföra denna mil i sin egen takt. Det reprotaget kommer klockan 23.25 på tv4 då de flesta kommit hem från dagens prestation. Här blir vardagshjältarna synliga.

Tjejmilen har föregåtts av träning och planering på olika håll i hela landet för att göra denna helg till en minnesvärd upplevelse. Många väljer att göra en resa över helgen till staden tillsammans. Ett sätt att umgås på, att få egen tid.

Eftersom jag med åren slagit ner på farten hinner jag iaktta och lyssna på samtalen under den mil jag färdas fram utmed ett sensommarfagert Djurgården. Här fördjupas samtalen och många frågor kommer att ventileras under loppet. Här samsas alla åldrar. Blir omsprungen av en äldre dam. Hon är märkt av sin ålder. Ryggen är krökt. Mycket tunn, men hon susar förbi på ett mirakulöst sätt och blir en förebild för mig. Närmare 90 år skulle jag gissa. Då inser jag att jag kan hålla på många år till.

En kvinna med kryckor tar sig målmedvetet fram. Det finns en kraft i viljan att inte ge upp som är stor. Kulturskolans musikorkester spelar ”Havet är djupt” på bl.a. oljefatsliknande slagverk. Jag minns min egen tid i skolorkestern och våra framträdanden och får en tår att tränga fram.  Andra musikgrupper, glada anhöriga och hejaklackar som underhåller utmed spåret lyfter mig framåt. Funktionärerna som tålmodigt räcker oss vätska för att vi ska orka runt och krattar tomma muggar som vi strör omkring oss. Det är det samlade värdet av alla dessa intryck som gör att jag fortsätter år efter år att anmäla mig till kommande Tjejmilen.

På samma sätt som jag kan finna stöd i litteraturen för kvinnors egen kraft när verkligheten inte följer alla fina ansatser om jämställdhet finner jag den kraften i att årligen delta i Tjejmilen tillsammans med kvinnor som kan och vill. Det är här och nu, inte historia. Det är mäktigt.

Podradio

Jag lyssnar på podradio i min iphone. Podradio, vilket härligt ord, både gammalt och nytt i samma ord. Jag lyssnar på årets sommarprogram i bilen när jag åker till och från mitt arbete i Uppsala. Jag hinner höra ett program plus bonusprogrammet under en enkel resa. Hamnar jag i bilkö, vilket är mer regel än undantag, vill jag ogärna lyssna på två program efter varandra, det behövs tid att reflektera över det jag hört, så nästa program får vänta. När programmet börjar upplyser en vänlig röst mig om att musiken är nerkortad på grund av upphovsrättsliga skäl. Det passar mig och jag får ändå höra tillräckligt för att förstå vad sommarprataren för det mesta haft för syfte med låtvalet.

Jag tycker om att höra människor berätta om sina livsöden. Senast lyssnade jag på Maria Akraka som på ett tilltalande sätt beskrev idrottens betydelse för hennes liv och utveckling. Hon berättade vad idrotten skapat för möjligheter för henne att få resa ut i världen och möta människor från andra kulturer. Det är en idrottens erfarenhet jag delar med henne, däremot kan jag inte mäta mig med hennes idrottsliga prestationer.

Programmen har också en folkbildande uppgift. Karin Johannissons program handlade om hennes forskning kring tårar och gråtens betydelse i en historisk utveckling och även om sömnen och olika sömnvanor beroende på den tid och kultur vi lever i.

Höstens tröttsamma resor när jag arbetspendlar är därmed räddade. Med iphonen fylld med en bukett intressanta personer som berättar sin historier för mig i podradion blir restiden uthärdlig.

Obs, bilen på bilden och min bil har inget gemensamt mer än den ferrariröda färgen.

Almedalen 7 juli Idrottens dag

Idrottens dag i Almedalen den 7 juli 2010

Kultur- och idrottsborgarådet Madeleine Sjöstedt, Stockholm stad och Peter Larsson ordförande i Stockholms Idrottsförbund debatterade om idrottens förutsättningar i Stockholm. Moderator var Gunnar Andrén. Madeleine Sjöstedt hade tidigare under året kritiserat idrottsrörelsen för att inte leva upp till folkhälsomålen.  Så mycket till debatt blev det inte då båda var överens om att vi alla har ett viktigt mål att sträva mot och det är att få barn och unga, men också vuxna och äldre att röra på sig mer. Men vi måste också kunna hjälpas åt att stödja varandra och se var hindren finns. Idrotten har i många fall redan barn som står på kö för att få vara med, gymnastiken har till exempel 3000 barn i kö för att få börja på gymnastik, men det saknas tillgång till lokaler för att kunna svara upp mot efterfrågan. Dessutom tappar idrotten ungdomar av samma skäl när de träder tillbaka från tävling. Det är svårt att fortsätta med idrotten som amatör, då de lokaler som är utrustade för tävling redan är uppbokade för de som är aktiva. Det saknas ändamålsenliga lokaler, det är ofta ett problem.

Idrottslyftet är en bra satsning i rätt riktning som ger skolbarn möjlighet att prova olika idrotter.  Aktiviteterna sker i samverkan mellan idrottsföreningar och skolan.

Gympa på marken och i luften
Gymnaster och ledare från föreningarna i Gymnastikförbundet Öst, det vill säga gymnaster från Gotland och Stockholm visade upp sina gymnastiska volter på matta och trampett under måttot

”Gymnastiken vill synas och höras…”