Comfort zone

Låten ”We Are Family” surrar i mitt huvud när jag försöker sova. Nu är det ungefär en timma kvar av resan från Frankfurt till San Francisco. Resan tar 11 timmar och 19 minuter visar den stora monitorn jag har framför mig i flygplanet.

Jag sitter på plats B vilket innebär mittenplatsen i en rad av tre stolar på samma linje, men på andra sidan gången, som raden för småbarnsföräldrar. Närmast sitter en familj med en liten flicka som inte kan stå och gå själv, men som har en energi som jag aldrig skådat tidigare. Da da daaa heter allting. Det är ett underbart litet energiknippe och när föremålen att undersöka tryter, gråter hon åt tristessen tills hon hittar på något nytt att utforska. Det är tur att de är två vuxna med på resan så de kan byta av varandra med att äta, försöka sova och hålla den lilla studsande flickan på gott humör. Sova verkar inte vara ett alternativ. Då det är lugnt tittar hon på en pekskärm med något som intresserar.

Själv försöker jag sova och skriva om vartannat för att få tiden att gå. Detta sätt att färdas är egentligen fasansfullt men jag får inte tänka så för då blir det outhärdligt. Det är som att åka tunnelbana i rusningstrafik men inte kunna stiga av.

Jag har en man och en kvinna på var sida om mig, som också försöker sova bort så mycket tid som möjligt. Helt plötsligt känner jag något tungt på min axel. Mannen bredvid mig har i sömnen lagt upp sin armbåge på min axel och lutat huvudet i sin hand med mig som ett stöd. Jag har inte hjärta att störa honom så länge det inte blir för tungt för mig. När han flyttar ner armbågen i mina revben tar jag försiktigt tag i armen och placerar den utanför min Comfort zone.

Jag kommer plötsligt ihåg en bild som jag såg på Facebook häromdagen som föreställde en installation av djur i en fåtölj. Först hade en jättestor hund lagt sig i fåtöljen med ryggen mot stolsryggen och med alla fyra ben utsträckta. Han såg ut som om han stått på sidan vid fåtöljen och bara ramlat rakt in i den. Då kommer en lång tax och lägger sig på hans ben på samma sätt och så kommer kronan på verket – en siameskatt som lagt sig oppe på de andra två och håller om taxen med den ena tassen.

Nu är det inte lika fridfullt och okomplicerat som i bilden ovan som jag har det just nu. Jag sitter som sagt i mittenstolen uppallad med en uppblåsbar flygkudde runt halsen, en annan kudde bakom huvudet och för övrigt gömd under en filt som tillhandahålls av flygbolaget. På andra sidan sitter en mycket liten dam som kryper ihop på armstödet för att hitta en bra ställning att sova på.

För att inte inkräkta på grannarnas vilostöd har jag antingen armarna i kors på bröstet eller så sträcker jag ut armarna med händerna knutna som om jag skulle spela vollyboll. Framför har passageraren fällt sin stol bakåt så jag sitter med näsan in i den inbyggda tv-skärmen i hans stolsrygg. En pekskärm som är avsedd för mig att använda och titta på. Att drömma sig bort i en film är uteslutet. Denna ställning är bara för mycket närsynta personer. Enda sättet för mig, för att inte utveckla panik, är att fälla min stol bakåt och jag hamnar då i en ställning som omöjliggör att jag kan skriva men inte heller titta på film, då vinkeln blir sned hur jag än försöker fälla skärmen. Jag ser framför mig hur alla i raden bakom mig fäller sina stolar som dominobrickor. Blundar och tänker på vad jag ska skriva om härnäst. Det brukar vara ett bra sömnpiller så även denna gång.

Att resa på sig är bara att glömma. Tog chansen vid en matpaus. Passade på att göra gymnastik bakom draperiet som skiljer köket och kabinen. Här kunde jag jogga och sträcka ut mina leder en stund utan att någon såg mig. Jag tog god tid på mig eftersom jag visste allt för väl vad som väntade. När jag återvände stod lilla damen som måste flytta sig för att jag skulle komma ut fortfarande bredvid stolen och väntade artigt på att jag skulle komma. Pinsamt.

Grannen framför snarkar, han låter som ormen som vaktar kungen i filmen Robin Hood. Här är det inte fråga om var vår ”Comfort zone” går här är vi en enda storfamilj som delar livets vedermödor på väg mot nya äventyr. Jag minns i min ungdom när jag var på en kurs och vi skulle bygga mänskliga pyramider, den läraren skulle gilla detta tillstånd. Vad gör jag inte för att få komma till intressanta platser runt om i världen. Imorgon har jag glömt denna övning, jag har ju varit med om detta många gånger förut och aldrig tvekar jag att göra om det, det vill säga resa. Kanske kursen med pyramidbygget gjorde någon nytta i alla fall.

”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family…”