Glad midsommar önskar jag dig ”lille du”

Hej! Vad heter du? Birgitta säger jag och stoppar genast ner mobilen i väskan. Och du då? Pojken som satte sig bredvid mig är 8 – 9 år. Han säger sitt namn som jag tyvärr har glömt och vill inte ersätta med något annat. Under 11 minuter, den tid som det tar att åka buss från Älvsjö till Bandhagen avhandlade vi följande ämnen där vi satt bredvid varandra längst fram i bussen, som två extra chaufförer vid övningskörning.
– Jag är från ett annat land. Vi bor i Åre. Vi har bott där i ett år. Nu är vi här fyra dagar för att hälsa på pappa som jobbar här. Vi har varit här i två dagar, i Bandhagen. Jag ska börja tvåan på fritids. Har du gått på fritids?
– När jag var liten fanns inget fritids. Har du åkt skidor i vinter frågar jag.
– En gång, tycker inte om att vara ute på rasterna, det är kallt. Tycker om att vara i gymnastiksalen. Spelar lite fotboll. Jag bor bredvid skolan. Jag går dit och gungar. Tycker om min fröken, hon är min kompis, hon är rektor. Det är mycket knappar där framme. Det verkar svårt säger pojken.
– Det får man lära sig och träna på och då är det inte så svårt säger jag. Vi passar på och tittar lite extra hur han gör nu när vi sitter så bra till här. Vad skulle du vilja göra frågar jag.
– Affär. Vart tar alla pengar vägen som man får i affärer?
– Du måste köpa nya varor och betala löner, betala hyra för lokalen… säger jag och undrar hur mycket han förstår av vad jag pratar om. Säkert mer än vad jag tror men på sitt vis. Tänker snabbt på hur Kamprad började sin bana.
Pojken ser sig hela tiden nyfiket omkring. Då och då tittar han på mig och våra blickar möts.
– Vad duktig du är på att prata svenska säger jag.
– Jag pratade inte så mycket förut, men nu pratar jag, tränar mycket.
– Varför har man såna här, det gör ont säger pojken och visar med sina händer, slår snabbt ihop yttersidorna av händerna mot varandra – det är biljettspärrarna på tunnelbanan han visar.
– Spärrarna har man för att folk inte ska kunna smita in eller hoppa över utan att betala. Om de slår igen fort hinner bara en person igenom säger jag och känner mig pinsam över att vi straffar barn och de som går långsamt i stället för de som bryter mot reglerna.
– Där sitter min lillebror och pojken säger lillebrors namn och min mamma och hennes namn och pekar tvärs över gången.
Jag kommer inte ihåg deras namn. Jag tycker att det är fint med lillebror och mamma. Jag vinkar till lillebror och pojkens mamma som glatt vinkar tillbaka.
– Jag kommer från ett annat land. Där är krig. Talibanerna mördar. Jag har sett blod, mycket blod säger pojken i ett andetag och fortsätter vidare förbi detta påpekande som en parantes han just påmindes om.
– Vi åker till Åre inte i morgon utan nästa dag.
Nu kör vi in i Bandhagen. Pojken fokuserar på att familjen ska stiga av just i Bandhagen. Han har full koll på vad han ska göra. Vi säger hej då till varandra och familjen stiger av till väntande vänner vid busshållplatsen.
Jag sitter kvar med ett leende efter detta spontana och intensiva möte som berörde mig djupt in i hjärtat.
Hej då ”lille du” och lycka till i livet.

 

 

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s