Tid för reflektion

Jag har redan läst ut årets julklappsbok, en vecka före den stundande helgen!

Under en längre tid har vädret varit växlande. Det har regnat, blåst och slaskat. När solen har tittat fram har det blivit kallare med följd att gator och trottoarer blivit hala. Det har varit kaos i politiken och medias rapportering visar bara eländes elände. Parallellt med den pressade tillvaron läser jag Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”.

Men människa sluta! Ester, ge upp ditt projekt att fånga Hugo Rask som inte besvarar dina behov, så tänker jag för varje försök Ester gör för att få kontakt.

Jag kan i många delar känna igen mig från min tonårstid då jag och min bästis, tolv år gamla, smög på killar som vi gillade. Vi lyssnade på Emile Ford på grammofon när han sjöng ”What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?” När vi kommit i rätt stämning bar det ut på spaningsuppdrag. Vad drömde vi om? Vad handlade ”Those Eyes” om? Inte var det att få ligga med någon det kan jag lova. Bara att få se killen som vi gillade var tillräckligt och skulle det inträffa att våra blickar möttes kunde vi nästan svimma. Upprymda svävade vi vidare i våra musikaliska drömmar. Musik och känslor hängde ihop. Musiken öppnade upp våra sinnen och blev bron till våra innersta tonårsdrömmar.

Men människa sluta! Ester, du är ju vuxen och förväntas kunna använda ditt förnuft. Om inte annat ta dig samman. Så tänker jag när jag läser i boken. Det tar ju aldrig slut. Jag har kommit till sidan 198 av 372 sidor i min e-bok. Hur ska jag stå ut med att fortsätta läsa om denna destruktiva resa? Boken är välskriven och varje mening fängslande så det går inte att bli kvitt den. Jag får hitta på undanflykter och ta den i portioner. Jag får praktisera prokastinering – ett uppskjutarbeteende som en psykolog skulle kalla det.

Jag lyssnar på Nobelföreläsningen av Patrik Modiano som får årets Nobelpris i litteratur. Jag lyssnar på alla intervjuer av den lågmälde mannen och blir mycket nyfiken på hans författarskap och även personen, författaren. Jag har aldrig läst något av honom och jag har heller aldrig hört talas om honom förrän Svenska Akademien kungjorde Nobelpriset i litteratur.

Nu sitter jag med en nyinköpt bok av just Patrick Modiano, ”De dunkla butikernas gata”. Det här ska bli årets julklappsbok till mig själv. Jag har redan läst på baksidan av boken. Det gjorde jag i affären för att kunna hjälpa mig själv att välja en av de många titlar av Nobelpristagaren som affären stoltserade med. Jag tror att det var för att baksidestexten berättade något om att huvudpersonen, Guy Roland, är en privatdetektiv som söker efter sin egen identitet, som gjorde att jag valde just denna bok. Jag är förtjust i pusseldeckare bör väl tilläggas för att göra valet av bok än tydligare.

Så långt går allt bra. Nu gör jag julens misstag som utvecklar sig till att bli den litterära resa som jag verkligen behövde när allt annat verkade mörkt. Istället för att slå in boken öppnar jag den. Lite nyfiket tänker jag läsa hur den börjar men jag dras direkt in i en film där Patrick Modiano är huvudpersonen i min version. Korta repliker tar mig direkt in i handlingen som utspelar sig i ett Paris där vädret känns lika ovälkommet som hemma hos mig. Jag förflyttas med huvudpersonen runt om på Paris gator som ledd av en GPS där adresserna dyker upp i texten som karameller som måste smälta långsamt i munnen hos läsaren innan filmen rullar vidare. Det finns något meditativt över detta sätt att dras in i en handling. Den går inte att forcera. Handlingen och persongalleriet måste hinna i kapp till nästa scen, till nästa adress. Jag känner igen många platser från mina egna vandringar i Paris.

I huvudrollen fortfarande denna ståtliga och lågmälda karaktär som Patrick Modiano spelar så självklart. Händelsen drivs framåt av historien, dvs. historien som den utspelat sig i Europa, historien som den spelplats människor har varit brickor i, historien som burit människor runt i världen för att undgå historien, historien som utnyttjas för skilda ändamål, historien som finns kvar i telefonkataloger, historien som rymmer kärlek mellan människor och historien som döljer identiteter.

Ibland är det bra att ge sig hän åt litteraturen när man minst anar. Jag brukar aldrig rekommendera böcker till vänner men om jag säger att denna bok ägde mig dygnet runt från pärm till pärm så får var och en ta ställning till om det kan vara en bok att våga utforska.

I stället för att bli min inslagna julklappsbok blev den nu sonens julklapp. Som förälder vågar jag bjuda på min upplevelse i hopp om att även han ska få sin egen upplevelse av Patrick Modiano. Kanske kan vi som kommer från olika generationer dela upplevelsen av boken på olika sätt. Eller bygger min starka upplevelse på en förförståelse eftersom jag tillhör samma generation som författaren. Jag kan inte bedöma hur stor inverkan den har för läsupplevelsen.

Julafton är här. I julklappshögen ligger ett bokpaket. Solen skiner och det finns ett vitt täcke av snö på marken. Ljuset har återvänt. Dagarna blir längre. Nu har jag fått nya krafter att ta mig an Ester.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/507/12292807/files/2014/12/img_0794.jpg

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s