Kategoriarkiv:Upplevelser

Vardagsdramatik

Lyckligt ovetandes om vad som snart kommer att ske, sitter jag i solen på ljugarbänken vid den lilla hamnen på västra Öja. Säger jag Landsort så är det nog fler som känner igen var jag befinner mig. Vinden tar i och på klipporna utanför hamninloppet slår vågorna upp kaskader av vatten i luften, en scen som jag tidigare på dagen försökt fånga med kameran. En scen som förmedlar att det blåser mycket, mer än vad som är lämpligt för att ge sig ut i med en liten farkost. I den lilla hamnbassängen är det däremot helt lugnt på vattenytan som ligger skyddad av klipporna, men på bryggan sveper vinden in i kraftiga byar som virvlar runt sand och torra löv.

Jag sitter i lä med ryggen mot den lilla handelsboden vid bryggan och solen värmer skönt. Framför mig ligger en större motorbåt förtöjd. Den är utrustad med lätt tillgängliga redskap som behövs vid en snabb manöver och båten ser sliten ut som om den används till transport och fiske. Säkert en båt som tillhör en bofast på ön.

Strax bredvid finns en liten servering, en förlängning till handelsboden. En plats för människor att träffas på, för att äta en bit mat eller bara svalka sig med en kall öl eller glass. Av den aktivitet som pågår fram och tillbaka på bryggan gissar jag att det är en plats som de sommarboende gärna träffas på. Sorlet hörs på avstånd där jag sitter.

En mörkblå modern sittvagn av den sportiga typen står uppställd utanför serveringen på bryggan. Vagnen är utrustad med skötväska på styret och andra tillbehör i korgen under för att underlätta för den moderna mobila föräldern.

En kvinna i vita kläder går förbi mot handelsboden. Hon har ingen väska men möjligen en plånbok i handen. Hennes bestämda och målmedvetna steg får mig att tro att hon är från ön. Kanske på väg att köpa något hon saknar för att kunna göra det hon tänkt sig hemma.

Hon har precis passerat när det plötsligt flaxar till något stort mörkt förbi i mina glasögon åt serveringens håll. Jag rycker till. Det blir alldeles tyst och stilla som om vinden tog slut för en sekund. Jag håller andan. Kvinnan i vitt kommer springande fram till bryggkanten och ropar: Barnvagnen! Nu rusar folk ut från serveringen. En liten pojke i tolvårsåldern hoppar ner i vattnet. Kvinnan i vitt springer till båten framför mig, klättrar ombord, hämtar båtshaken med rejält skaft av grånat trä, som på sjömansvis förvaras så att den bara är att ta loss och använda. Jag blir alldeles kall. Var är barnet? Var är barnet? Är barnet i vagnen? Nej, han sitter tryggt, i skaran av människor som kommit ut, på en äldre dams arm. En man som hunnit få av sig skorna för att hoppa i får nu i stället tag i båtshaken och tillsammans med den unga hjälten i vattnet lyckas han dra upp den dränkta barnvagnen. Väskorna hänger kvar, vattnet forsar, lillen på armen är i säkerhet, tankarna går vidare till vad som kunde ha hänt om han sovit kvar i barnvagnen.
Juli 2010

Almedalen

Vilket varumärke!

”Almedalen” har blivit ett begrepp som betyder något mer än en fysisk plats i Visby. Fler och fler besöker Visby under en vecka i början av juli varje år för att vara delaktiga i och själva vara med att ladda ”Almedalen”. ”Almedalen” är som en grupp på facebook fast i verkligheten. Sverige i miniformat.

Här samlas alla organiserade särintressen med de politiska partierna för att argumentera för eller berätta om sina program, men också för att utbyta erfarenheter i väntade som oväntade möten. Somliga företrädare blickar framåt andra föredrar att argumentera för en återställare. Ingen kommer undan de budskap som presenteras. Alla ”kampanjar” för sin sak.

Det finns något tilltalande i detta sätt att mötas. En stor mässa i en världskulturarvsmiljö, som genom varumärket ”Almedalen” får eget liv och innehåll. I år, 2010, som dessutom är ett valår, var utbudet drygt 1 350 seminarier. Här pågår seminarier på universitetet, biblioteket och i konferenskomplexet, men även på andra ställen i hela centrala Visby. Människor träffas på gator och torg, på hotell, restauranger, kaféer, teatern men också på gårdar till vanliga fastigheter, på båtar och uppställda stånd och i en mobil utställningshall i hamnen. Överallt stöter jag på människor som ivrigt berättar sitt budskap för en journalist som håller fram en mikrofon för att förhoppningsvis fånga en nyhet värd att berätta vidare i någon form.

Almedalens öppna gröna ytor är navet och bidrar med sina utomhusscener till gemensamma stormöten men erbjuder även en stunds svalka och vila under något träd. Den ständigt närvarande strandlinjen mot havet öppnar upp sinnen men begränsar också flyktvägarna. Vi är på en ö, här och nu. Det är bara den förbokade biljetten tillbaka som gäller, alla andra flyktvägar är slutsålda. Antalet övernattningsmöjligheter i centrala Visby är begränsande men med den lokala busstrafiken går det bra att åka utanför Visby för logi.

Människor har återerövrat och intagit staden som blivit en levande plats för samtal. Frågan jag ställer mig är om stadens utformning bidrar till möjligheten att mötas? Jag tror svaret är ja. Det går alldeles utmärkt att vandra runt i den kuperade stadskärnan utan att vara klädd i medeltidskläder. De krokiga gränderna och öppna rummen innanför fasaderna gör mig nyfiken. Vilka har slagit läger här? Vad pratar de om på den innegården där så många står och lyssnar? Så fortsätter jag min inspirerande vandring innanför murarna. Men i samma stund jag passerar Österport försvinner magin. I Visby är murarna inget hinder utan en tillgång.

I år är det valår och det ökade trycket på Almedalen extra stort, men som fenomen håller nog idén många år framöver. Det är roligt att träffa engagerade människor i en befintlig miljö där vi alla får anpassa oss efter platsen och dess möjligheter och begränsningar. För den som inte är där går allt att följa på sociala medier och i media dygnet runt. Det går inte att komma undan. Visby är en plats som gjord för mobilt arbete och kommunikation, här finns incitamenten för att med ny teknik nå omvärlden. Och det är dygnet runt som gäller och många samtal fortsätter på nätet till nästa år då vi ses igen under rubriken ”Almedalen”.