Etikettarkiv: Arbete

Om att nosa med kameran

IMG_0726

Den fotografiska friheten

Sedan hunden Felix kom in i mitt liv för två år sedan har han hjälpt mig att inte bara röra mig framåt i omgivningarna för att träna, utan han har också fått mig att se vad som finns vid vägrenen. Vi promenerar mycket tillsammans och eftersom han gärna vill nosa, och ibland extra länge, har jag tillfälle att nosa på mitt sätt med kameran. Jag förundras varje dag över den rikedom som finns och vilka vackra mönster och färger varje enskild individ har. Jag använder min Iphone 5 som jag alltid har med mig och den fotografiska möjligheten har öppnat ett helt nytt arbetssätt för mig.

När jag på förhand vet att jag ska fotografera och vill ha en bättre teknisk kvalitet på bilderna tar jag med min Lumix GF3 som är en liten systemkamera som ryms i handväskan. Den stora systemkameran med sina olika objektiv använder jag alltmer sällan. Med appar i telefonen kan jag redigera bilderna direkt och lägga upp dem på sociala medier när de är aktuella. Jag har på så sätt gjort arbetet på plats, vilket passar mig utmärkt. Stämningen, bildspråket i presentationen och inspirationen till varför jag tog bilden hänger kvar. En stund vid en fikapaus eller varför inte under resan på tunnelbanan är utmärkt tid att göra det roliga redigeringsjobbet. Visuell kommunikation gör mig glad. Jag behöver inte veta vad det är för växt när det gäller bilder, det är inte för att katalogisera arter jag fotograferar, snarare för att samla mönsterintryck och kunna se delar av mönster, en arbetsmetod jag lärde mig som ”textilare” på 1970-80-talet. Texter använder jag för reflektion och fördjupning av ämnen men de kräver en annan insats från min sida, ett område som jag också älskar. Bilder och texter är storheter var för sig och ibland lysande tillsammans.

"Blomkramare" med underbart vackra ben.

IMG_0724

Work in progress

IMG_0444

Efter 47 år har jag köpt en ny symaskin och fått tillbaka lusten att skapa. Jag förflyttar mig från datorn och  skrivjobben till symaskinen när jag kört fast i texterna och det är ett växelspel som fungerar utmärkt. På bilden har jag besök av gymnaster från Resårerna. Arbetsgruppen syr rekvisita till vårt uppvisningsprogram som vi tillsammans med Sofiaflickorna ska delta med vid Gym for Life 2013 i Sydafrika nu i juli.

När jag såg detta vackra tyg, design Lena Linderholm, blev jag inspirerad att klä mig i denna färgprakt i sommar. Syfröken från skolan ler nog i sin himmel när hon ser att gamla kunskaper sitter kvar fast det var många år sedan vi brottades med den Brigitte Bardotrutiga blusen som i färdigt skick inte gick att trä över huvudet, jag hade glömt att prova. En erfarenhet som satte sina spår för livet.

IMG_0606

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Podradio

Jag lyssnar på podradio i min iphone. Podradio, vilket härligt ord, både gammalt och nytt i samma ord. Jag lyssnar på årets sommarprogram i bilen när jag åker till och från mitt arbete i Uppsala. Jag hinner höra ett program plus bonusprogrammet under en enkel resa. Hamnar jag i bilkö, vilket är mer regel än undantag, vill jag ogärna lyssna på två program efter varandra, det behövs tid att reflektera över det jag hört, så nästa program får vänta. När programmet börjar upplyser en vänlig röst mig om att musiken är nerkortad på grund av upphovsrättsliga skäl. Det passar mig och jag får ändå höra tillräckligt för att förstå vad sommarprataren för det mesta haft för syfte med låtvalet.

Jag tycker om att höra människor berätta om sina livsöden. Senast lyssnade jag på Maria Akraka som på ett tilltalande sätt beskrev idrottens betydelse för hennes liv och utveckling. Hon berättade vad idrotten skapat för möjligheter för henne att få resa ut i världen och möta människor från andra kulturer. Det är en idrottens erfarenhet jag delar med henne, däremot kan jag inte mäta mig med hennes idrottsliga prestationer.

Programmen har också en folkbildande uppgift. Karin Johannissons program handlade om hennes forskning kring tårar och gråtens betydelse i en historisk utveckling och även om sömnen och olika sömnvanor beroende på den tid och kultur vi lever i.

Höstens tröttsamma resor när jag arbetspendlar är därmed räddade. Med iphonen fylld med en bukett intressanta personer som berättar sin historier för mig i podradion blir restiden uthärdlig.

Obs, bilen på bilden och min bil har inget gemensamt mer än den ferrariröda färgen.

Almedalen

Vilket varumärke!

”Almedalen” har blivit ett begrepp som betyder något mer än en fysisk plats i Visby. Fler och fler besöker Visby under en vecka i början av juli varje år för att vara delaktiga i och själva vara med att ladda ”Almedalen”. ”Almedalen” är som en grupp på facebook fast i verkligheten. Sverige i miniformat.

Här samlas alla organiserade särintressen med de politiska partierna för att argumentera för eller berätta om sina program, men också för att utbyta erfarenheter i väntade som oväntade möten. Somliga företrädare blickar framåt andra föredrar att argumentera för en återställare. Ingen kommer undan de budskap som presenteras. Alla ”kampanjar” för sin sak.

Det finns något tilltalande i detta sätt att mötas. En stor mässa i en världskulturarvsmiljö, som genom varumärket ”Almedalen” får eget liv och innehåll. I år, 2010, som dessutom är ett valår, var utbudet drygt 1 350 seminarier. Här pågår seminarier på universitetet, biblioteket och i konferenskomplexet, men även på andra ställen i hela centrala Visby. Människor träffas på gator och torg, på hotell, restauranger, kaféer, teatern men också på gårdar till vanliga fastigheter, på båtar och uppställda stånd och i en mobil utställningshall i hamnen. Överallt stöter jag på människor som ivrigt berättar sitt budskap för en journalist som håller fram en mikrofon för att förhoppningsvis fånga en nyhet värd att berätta vidare i någon form.

Almedalens öppna gröna ytor är navet och bidrar med sina utomhusscener till gemensamma stormöten men erbjuder även en stunds svalka och vila under något träd. Den ständigt närvarande strandlinjen mot havet öppnar upp sinnen men begränsar också flyktvägarna. Vi är på en ö, här och nu. Det är bara den förbokade biljetten tillbaka som gäller, alla andra flyktvägar är slutsålda. Antalet övernattningsmöjligheter i centrala Visby är begränsande men med den lokala busstrafiken går det bra att åka utanför Visby för logi.

Människor har återerövrat och intagit staden som blivit en levande plats för samtal. Frågan jag ställer mig är om stadens utformning bidrar till möjligheten att mötas? Jag tror svaret är ja. Det går alldeles utmärkt att vandra runt i den kuperade stadskärnan utan att vara klädd i medeltidskläder. De krokiga gränderna och öppna rummen innanför fasaderna gör mig nyfiken. Vilka har slagit läger här? Vad pratar de om på den innegården där så många står och lyssnar? Så fortsätter jag min inspirerande vandring innanför murarna. Men i samma stund jag passerar Österport försvinner magin. I Visby är murarna inget hinder utan en tillgång.

I år är det valår och det ökade trycket på Almedalen extra stort, men som fenomen håller nog idén många år framöver. Det är roligt att träffa engagerade människor i en befintlig miljö där vi alla får anpassa oss efter platsen och dess möjligheter och begränsningar. För den som inte är där går allt att följa på sociala medier och i media dygnet runt. Det går inte att komma undan. Visby är en plats som gjord för mobilt arbete och kommunikation, här finns incitamenten för att med ny teknik nå omvärlden. Och det är dygnet runt som gäller och många samtal fortsätter på nätet till nästa år då vi ses igen under rubriken ”Almedalen”.

Boktips

Hur blir chefer fega, rädda halvgudar? Är vi som medarbetare medskyldiga genom vårt sätt att förhålla oss till makten och auktoriteter? Projicerar vi våra drömmar och behov på chefen? Hur gör goda och bra ledare i praktiken? Hur ser lärprocesserna ut i den dagliga verksamheten? Vad innebär modeord för medarbetare och verksamheter, som de används i förändringsarbete? Vilka blir våra förebilder?

Fortsätt läsa ”Boktips”