Vardagsdramatik

Lyckligt ovetandes om vad som snart kommer att ske, sitter jag i solen på ljugarbänken vid den lilla hamnen på västra Öja. Säger jag Landsort så är det nog fler som känner igen var jag befinner mig. Vinden tar i och på klipporna utanför hamninloppet slår vågorna upp kaskader av vatten i luften, en scen som jag tidigare på dagen försökt fånga med kameran. En scen som förmedlar att det blåser mycket, mer än vad som är lämpligt för att ge sig ut i med en liten farkost. I den lilla hamnbassängen är det däremot helt lugnt på vattenytan som ligger skyddad av klipporna, men på bryggan sveper vinden in i kraftiga byar som virvlar runt sand och torra löv.

Jag sitter i lä med ryggen mot den lilla handelsboden vid bryggan och solen värmer skönt. Framför mig ligger en större motorbåt förtöjd. Den är utrustad med lätt tillgängliga redskap som behövs vid en snabb manöver och båten ser sliten ut som om den används till transport och fiske. Säkert en båt som tillhör en bofast på ön.

Strax bredvid finns en liten servering, en förlängning till handelsboden. En plats för människor att träffas på, för att äta en bit mat eller bara svalka sig med en kall öl eller glass. Av den aktivitet som pågår fram och tillbaka på bryggan gissar jag att det är en plats som de sommarboende gärna träffas på. Sorlet hörs på avstånd där jag sitter.

En mörkblå modern sittvagn av den sportiga typen står uppställd utanför serveringen på bryggan. Vagnen är utrustad med skötväska på styret och andra tillbehör i korgen under för att underlätta för den moderna mobila föräldern.

En kvinna i vita kläder går förbi mot handelsboden. Hon har ingen väska men möjligen en plånbok i handen. Hennes bestämda och målmedvetna steg får mig att tro att hon är från ön. Kanske på väg att köpa något hon saknar för att kunna göra det hon tänkt sig hemma.

Hon har precis passerat när det plötsligt flaxar till något stort mörkt förbi i mina glasögon åt serveringens håll. Jag rycker till. Det blir alldeles tyst och stilla som om vinden tog slut för en sekund. Jag håller andan. Kvinnan i vitt kommer springande fram till bryggkanten och ropar: Barnvagnen! Nu rusar folk ut från serveringen. En liten pojke i tolvårsåldern hoppar ner i vattnet. Kvinnan i vitt springer till båten framför mig, klättrar ombord, hämtar båtshaken med rejält skaft av grånat trä, som på sjömansvis förvaras så att den bara är att ta loss och använda. Jag blir alldeles kall. Var är barnet? Var är barnet? Är barnet i vagnen? Nej, han sitter tryggt, i skaran av människor som kommit ut, på en äldre dams arm. En man som hunnit få av sig skorna för att hoppa i får nu i stället tag i båtshaken och tillsammans med den unga hjälten i vattnet lyckas han dra upp den dränkta barnvagnen. Väskorna hänger kvar, vattnet forsar, lillen på armen är i säkerhet, tankarna går vidare till vad som kunde ha hänt om han sovit kvar i barnvagnen.
Juli 2010

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s