Bortom allfartsvägarna. Vad händer när vi väljer bort bilen?

Att resa med bil på upptäcktsfärd

Jag har gjort en utflykt med bilen i riktig 50-talsstil. Det är en frihet att kunna bestämma sig med kort varsel. – Jag åker till Bergsslagen. Målet är teaterföreställningen ”Revykungen” på Stadra sommarscen. För mig är bilen den frihet jag gillar, att helt kunna styra min resa och min tid själv. Det innebär att jag bestämmer när jag vill stanna och vart jag vill åka. Att jag har ett teaterbesök som anledning till resan är kärnan. Därutöver vill jag utforska sevärdheter som finns utmed min färdväg, en kulturell infrastruktur, skapad och vårdad av människor på platser som fylls med innehåll, platser jag kan färdas till, det är ett privilegium. Möten med natur, kultur och människor berikar mitt liv.

Sen lunch hos Svensken & Dansken på Måltidens hus i Grythyttan.

IMG_1263

Att bilen är min känns viktigt. Jag känner dess köregenskaper. Är bekant med alla knappar och inställningar och vet var de finns även i ösregn och mörkerkörning. Den är fylld med saker som är bra att ha på resorna. Den är ett mobilt boende för vaket tillstånd. En plats där jag kan lyssna på radio och musik och låta tankarna sväva fritt. Det är nog bara för mig själv som jag ser bilen som en del i min identitet. Jag gillar verkligen att köra omkring i min lilla ferrariröda Peugeot 207, det är knappast någon annan än jag själv som kopplar bilen till en statusmarkör för mig.

Checkar in på c/o Grythyttans Gästgivargård.

IMG_0099

Funderar över ett program som P1 sänt på vägen hit. ”Bortom bilen” avsnitt 2 i en serie av fyra om privatbilismens framtid. Bilförsäljningen minskar i västvärlden men ökar i Kina och Indien. Ungdomar tar körkort senare i livet om de över huvud taget vill ta körkort. Ungdomar ser det som en frihet att inte ha bil. Att äga en bil är inte viktigt. Bilen är till för transporter och kan då lika väl finnas i en bilpool när den behövs. Bilpooler ökar. Antal körda mil minskar.

Urbaniseringen är ett skäl till att vårt förhållande till bilen förändras och där cykeln har fått en framträdande plats. Ett ekologiskt hållbart samhälle, miljöaspekter, ekonomiska- och hälsoaspekter bidrar också till en utveckling av cykelns framväxande roll i samhället. Vid en ungdomsundersökning i Storbritannien sätter ungdomarna idén om att arbeta på distans som nummer ett. Det är den förskjutning som sker om synen på att äga en bil idag, som jag tycker är intressant. Från att vara en given investering, en markör till vuxenvärlden, till att bli ett redskap för transporter som man inte behöver äga utan kan hyra när det behövs.

Går ner på torget i Grythyttan och köper en hemlagad glass hos Neerings. Sitter och gungar i en Grythyttanstol. Får sällskap av ett äldre par som känner till platsen väl och vi kommer att tala om bergshantering och personers betydelse för platsers utveckling.

IMG_1258

Mötet vid glassbutiken får mig att tänka vidare på radioprogrammet. Vid bilens genombrott på 40-50-talet var det en dröm om fritiden, där familjen stuvades in i bilen på söndagsutflykten eller semesterresan, för att få vara tillsammans om det stora äventyret i att utforska omgivningarna. Hur det kunde bli med dessa utflykter har vi kunnat se i filmer och höra vänner berätta om, ofta med blandade känslor. Däremot var inte bilen i första hand avsedd för arbetsresor.

Vi lever i en värld idag där människor delar med sig av sina liv på social medier, reser, flyger runt i världen, träffar andra människor och kulturer, byter boende. En kultur där du delar mycket av ditt liv med andra påverkar vårt sätt att vara. Mycket kan göras gratis på Internet det påverkar också vårt sätt att tänka. Projektet att skaffa en bil med allt vad det innebär att äga kostar pengar, som bil, drift, försäkring, parkering osv.  Det är åtaganden som känns ointressanta för unga. Bilen har inte heller en roll som statusmarkör på samma sätt som den tidigare hade enligt programmet.

På kvällen ser jag en underbar föreställning på Stadra sommarscen, målet för min resa. Att Magnus Wetterholm med medarbetare och vänner skapar dessa föreställningar för oss som är ute och reser och dyker upp som gäster är otroligt. En föreställning med en närhet till publiken som jag aldrig träffar på i storstaden, i en miljö som är hänförande och med en ensemble som också samarbetar med barnskådespelare vilket är ett lysande koncept. Föreställningen blir så nära autentisk som det bara går, det är text och kostym som avslöjar att vi befinner oss i början på 40-talet. Stadra sommarscen ligger vid den magsika sjön Grecken.

IMG_1269

Stannar på hemvägen vid en rastplats utmed väg 244 och njuter av de vyer som ofta dyker upp längs med vägen. Passerar även Bryggeriet i Nora med småföretagare och en konstutställning.

IMG_1292

Jag kan idag se att det är vi 40-50-talister som är ute på vägarna och reser runt i landet och tar del av det utbud som finns, är det vårt arv från barndomen som hänger kvar? Vad händer i framtiden med våra spontana besök i omgivningarna om ungdomar väljer bort att ta körkort? Då hjälper det inte med bilpooler. Min fantastiska resa under två dagar på detta sätt hade varit omöjlig utan bil. Vad händer med de som skapar mening bortom allfartsvägarna om vi väljer bort bilen?

Stannar till vid Hjälmare kanal och slussar, tar en promenad utmed kanalen och besöker en antikaffär innan jag nöjd och belåten kör hem till Farsta.

IMG_1304

Fakta
SR P1 Serien Bortom bilen
Stadra sommarscen
Neerings
Svensken & Dansken på Måltidens Hus
c/o Grythyttans Gästgivargård
Turistvägar bl.a. väg 244
Hjälmare kanal
Bryggeriet Nora

#GymforLife2013 Cape Town med Sofiaflickorna och Resårerna

IMG_1034

Vårt stora äventyr

Sofiaflickorna och Resårerna har landat fysiskt i Sverige efter äventyret Gym for Life 2013 i Kapstaden. Men att landa alla intryck från denna resa kommer att pågå resten av livet för deltagarna. Att få motta en delad bronsmedalj är en stor händelse. Att för en vecka som gäst bli en del av en annan kultur är berikande. Att få möta individer med olika livsvillkor och dela glädjen i att få gymnastisera och röra sig till musik är en rik erfarenhet som många borde få dela.

P1010351
IMG_0849
P1010342
IMG_0899

Med några extra dagar inräknade i resan hann vi också besöka Cape Point, se babianer, träffa pingviner och apor, besöka ett akvarium, shoppa vid Waterfront, båttur i en vik för att se mängder av sälar, besök på en marknad, spana efter valar, besöka en nöjesplats och för Resårerna en rundresa i vindistriktet runt Stellenbosch.

P1010408
P1010321
IMG_0955
IMG_0954
IMG_0956

Jag vill ge en stor eloge till föreningen Sofiaflickorna som satsade på att en grupp flickor, tränare och ledare från föreningen fick möjlighet att delta vid detta evenemang. Tillsammans med GF Resårerna, en seniorgrupp som varje år reser till olika festivaler utomlands för att genom uppvisningsgymnastik inspirera andra att gymnastik är till för alla, har vi varit ett oslagbart team. Det är en fröjd för oss seniorer att se de unga växa in i uppgiften med att ta eget ansvar under tiden som projektet utvecklats fram till resan och under dess schemalagda dagar på plats. De unga får oss seniorer att hitta tillbaka till lekfullheten och våga tänja våra invanda gränser hur allt ska vara. Att vi uppträder i fotbollsbyxor och dito tröja för att skapa en helhet under föreställningen har varit en inre resa om hur man kan och bör se ut som seniorer som vi brottats med. Att planera och sy rekvisita har förstärkt gruppkänslan. Att också lyssna in ungdomarnas musikval har varit berikande. Våra damer som tolkade Swedish House Mafia vid sin DJ-plint fick en liten funclub på köpet. Det var två tyska killar som absolut ville bli fotograferade med sina idoler.

IMG_1089
IMG_0905

Gym for Lifes stora vinnare är ändå Sydafrika, med deras lokala organisationskommitté som stod för det vänliga värdskapet med utsökt mat, boende och logistik under evenemangsdagarna. Dessutom alla föreningar från Sydafrika som deltog och var dagarnas stora inspiratörer genom sina fantasifulla uppvisningar. Medryckande musik, rytmer, rörelseglädje och utstrålning, gymnaster i alla åldrar samt kreativ koreografi, ”man tager vad man haver” som Cajsa Warg sa på sin tid. Färgglada sopborstar, paraplyer och färgpytsar som pallar är några exempel. Men även mer krävande koreografi och teman interagerade med varandra. Polissirenen, när streetgruppen gjorde entré vid vårt Communitybesök, gav en klar introduktion till de kommande tablåerna som bara de som vet koderna på gatan kan uttrycka på ett genuint sätt. Lysande!

P1010431
IMG_0996
Foto: Ingrid Sandin
P1010430

Fantastiska uppvisningar med duktiga grupper har pågått under tre dagar både i hallen, i ett köpcenter och vid sex olika Communitycenters. Dessa besök med ”get together-teman” gjorde stort intryck där våra olika livsvillkor blev tydliga vad det gäller materiell utrustning men där våra möten mellan individerna vi träffade blev desto rikare. Vår särskilda uppvisning för dessa tillfällen väckte stor uppmärksamhet och spontana reaktioner. Vad vi fick höra av en taxichaufför så hade TV sänt ett klipp från köpcentrat där vi varit med på bild. Sofiaflickornas glada clownprogram, Resårernas tolkning av Not a sinner nor a saint samt det gemensamma programmet Maracas gjorde succé.

IMG_1091
IMG_1088

En reflektion jag gör är att många internationella grupper driver den elitistiska perfektionismen eller det spektakulära uttrycken i kostym, krävande musik och rörelser så långt att alla delar tar ut varandra. Dramatiken blir till antiklimax. Ett sätt att känna av stämningen är att titta och lyssna på publiken. Gladiatorförtjusning vid hisnande övningar eller deltagande handklappningar, visslingar, rörelser och hejarop vid medryckande musik och program eller lågmälda applåder talar sitt tydliga språk. Den farliga kittlingen i våghalsigheten får aldrig vinna över sunt förnuft och säkerhet. Barn och ungas tillit till vuxna och barnens oförmåga att bedöma framtida men får aldrig utnyttjas för att locka publiken till en stunds förströelse.

IMG_1010

Sydafrika var bäst på att hitta nerven hos publiken, men även Sofiaflickorna och Resårerna med sin lågbudgetuppvisning med mycket kärlek i både koreografi, deltagare och rekvisita fick hela salen att gunga. Låt oss inspireras av de sydafrikanska grupperna eller lyda det råd som en av organisatörerna gav när hon var tvungen att meddela att highheels inte var tillåtet på Galakvällens efterföljande party för att skona hallgolvet – vi afrikaner går gärna barfota för att stå med fötterna på jorden.

Vi har en stor uppgift i Sverige att sätta uppvisningsgymnastiken på kartan. Tillsammans med Gymnastikförbundet som sanktionerat denna resa hoppas jag att vi kan sända fler grupper på olika evenemang runt i världen. Sverige representerade med en grupp, så gjorde även Danmark, Finland två grupper, Norge fyra grupper, Tyskland sex grupper, Schweiz tio grupper och Sydafrika 26 grupper vilket inte är så konstigt eftersom de var värdland.

Under hösten hoppas Sofiaflickorna och Resårerna att få möjlighet att visa upp programmet på hemmaplan. Vi har också planer på att mobilisera de föreningar som är intresserade av uppvisningsgymnastik så att vi kan ta upp utmaningen att få flera föreningar att sända grupper till olika evenemang och att vi också ska kunna stå som värdar för ett utbyte, en bra utmaning för att utveckla uppvisningsgymnastiken men också för att tänka generationsöverskridande.

Ett stort tack till Gymnastikförbundet som sanktionerade resan, Sofiaflickorna, dess ledare och härliga gymnaster och till alla Resårer för en rolig och intensiv vecka tillsammans.

IMG_1029

Ett stort tack till South African Gymnastics Federation, City of Cape Town och FIG Gymnastics For All Committee som gjorde detta evenemang möjligt och vi ser fram emot den tredje Gym for Life i Norge 2017.

P1010293 - version 2

Birgitta ”Bia” Persson, ordförande i Resårerna och Head of Delegation för denna resa.

IMG_1120
Faktaruta

The 2nd World Gym for Life Challenge 2013 in Cape Town, South Africa är slut och Österrikes grupp TS Goetzis Zurcaroh har belönats med World Group Champion och tagit emot Bruno Granditroféen. Ca 1500 gymnaster i 69 uppvisningsgrupper från 19 länder, som representerade alla kontinenter, har deltagit i detta contest. Av dessa grupper fick 14 st guldmedaljer, 29 grupper fick silvermedaljer och 26 grupper bronsmedaljer. Bedömningarna genomfördes inom fyra olika klasser som: stora grupper med redskap, stora grupper med gymnastik och dans, små grupper med redskap och smågrupper med gymnastik och dans i sina program. The City of Cape Town and the South African Gymnastics Federation har varit värdar för evenemanget i samarbete med FIG Gymnastics For All Commitee.

On my way to ”The Night of Writing Dangerousley 2012” San Francisco #nanowrimo #nowd

Thanks to my friends in the # NaNoWriMo #nowd for a fantastic night at The Julia Morgan Ballroom, San Francisco. I have reached my goal, ringing my bell today. This article is a sample from the manuscript in Swedish now awaiting processing. See you again next year.
Excuse a simple translation. Google Translate and I’ve done it together :-)

COMFORT ZONE

The song ”We Are Family” buzzing in my head when I try to sleep. Now it’s about an hour left of the trip from Frankfurt to San Francisco. I can read on the large monitor in front of me on the airplane, that the journey takes 11 hours and 19 minutes.

I sit on Site B, which means my place in the middle of a row of three seats on the same line, but on the other side of the aisle, as the line for parents of young children. The closest is a family with a little girl who can not stand and walk on its own, but having an energy that I had never seen before. Da da daa she calls everything she sees and takes in. It is a wonderful little bundle of energy and when the objects of the investigation ends, she cries until she can find something new to explore. It is fortunate that they are two adults on the trip so they can replace each other to eat, sleep, and try to keep the little girl bouncing a good mood. Sleep does not seem to be an option. When it’s quiet she looks on a touch screen with something interesting.

Of course, I try to sleep and write about every two, to pass the time. This way of traveling is really horrible, but I do not think so because then it becomes unbearable. It’s like the subway at rush hour, but without being able to get off.

I have a man and a woman on each side of me, which is also trying to sleep away as much time as possible. Suddenly, I feel something heavy on my shoulder. The man who sleeps next to me has put up his elbow on my shoulder and leaned his head in his hand with me as a support. I have not the heart to disturb him, so long as it does not become too heavy for me. When he leans his elbow in my ribs do I gently hold of his arm and put it out of my Comfort Zone.

I suddenly remembered a picture I saw on Facebook the other day that showed an installation of animals in an armchair. A giant dog lay in the armchair with his back against the seat back with all four legs outstretched. He looked as if he had been standing on the side of the chair and just fell right into it. On top is a long dog with short legs of the legs to the big dog. The finishing touch is a Siamese cat that has settled on top of the other two and hugs the long dog with its one paw.

For me it is not as peaceful and uncomplicated as in the picture above. I sit in the middle with an inflatable neck pillow, another pillow behind my head and the rest hidden under a blanket. On the other side sits a tiny lady who curl up on the armrest to find a good position to sleep on.

In order not to interfere with the neighbors, I have either arms crossed on the chest or so I stretch out her arms, fists clenched as if I would play volleyball. The passenger in front of me has shed his chair back so I sit with my nose into the built-in TV screen sitting in his chair. It is a touch screen that is for me to use and look at. To dream away in a movie is out. This position is only for very nearsighted people. The only way for me, not to develop panic, is to fold my chair backwards. I then end up in a position that I can not write or watch movies. I can see how everyone in the line behind me shed their chairs like dominoes. I close my eyes and think of what to write about next. It’s usually a good sleeping pill, so again this time.

Leaving the chair is just to forget. Took a chance on a lunch break. Took the opportunity to do gymnastics behind the curtain that separates the kitchen and the cabin. Here I was able to work out and stretch my joints for a while without anyone seeing me. I took my time because I knew all too well what to expect. When I returned was the little lady, who must move for me to come out, still beside the chair and waited politely for me to come. Embarrassing.

The neighbor above snores, he sounds like the snake that guards the king in the movie ”Robin Hood”. Here it is not a question of where the line is for our ”Comfort Zone”. Here we are one big family sharing life’s tribulations on the road to new adventures. I remember in my youth when I was on a course and we would build human pyramids, the teacher would love this state. After all, it is worth the trouble to get to interesting places around the world. Tomorrow I have forgotten this exercise, I’ve been through this many times before and never hesitates I will do it again, that trip. Perhaps the course with pyramid building did any good anyway.

”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family …”

 

SAGA 100 år och Sagorna

I går invigdes utställningen ”En träningssaga” på Riksidrottsmuseet. Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar, SAGA, 1911 – 2011, firar 100-årsjubileum och det manifesteras i en intressant utställning över motionsgymnastikens utveckling. Att organisationen fortfarande finns kvar vittnar om en verksamhet som under alla år utvecklats i takt med sina utövare.

Det är åtskilliga gymnaster som flitigt besökt gymnastikpass år efter år för att må bra i både kropp och själ. Ett folkhälsoarbete som gjort stora avtryck. Men för att genomföra en bra verksamhet behövs ledare och det är många gymnastikledare som startat sitt livslånga intresse och ideella engagemang för att leda gymnastik genom SAGA:s utbildningar. Jag är en av alla dessa som fick möjligheten.

Eftersom jag i egenskap av ordförande i Gymnastikförbundet Öst representerade vid invigningen fick jag anledning att reflektera över mina egna minnen med SAGA.

Året var 1967, och jag deltog som gymnast i en motionsgrupp när jag av ledaren fick frågan om jag ville utbilda mig till gymnastikledare. Jag behövde ingen lång betänketid för att svara ja och på den vägen är det fortfarande. Jag har under alla dessa år haft uppdrag inom gymnastikrörelsen både som aktivitets- och organisationsledare.

Under mina år som ledare inom SAGA var jag med om att starta en grupp som fick namnet Sagorna. Det var en grupp på 12 kvinnliga ledare som hade träffats på en sommarkurs på Lillsved år 1975 och tycke uppstod som så ofta händer när man är på läger. Gruppen kom att verka som en uppvisningsgrupp fram till år 1992. Under den perioden deltog vi med uppvisningar runt om i landet. Efter en inbjudan om att delta i en festival i Osaka, Japan år 1986, blev vi även flitiga på att delta i olika festivaler runt om i världen.

I utställningen på Riksidrottsmuseet visas våra uppvisningskläder från Sagornas resa till Japan år 1986 och en film från genrepet på Medborgarhuset i Stockholm innan avresan.

Sagorna

Nu finns jag på museum! Det är något man brukar skämta om men nu är det ett faktum.  Roligt och hedrande naturligtvis!

Dagen till ära hade flera av gruppens medlemmar samlats till invigningen. Många är fortfarande ledare åt SAGA och har varit behjälpliga med att få fram dräkter, bildmaterial och bidragit med sina minnen.

Det blev ett kärt möte och minnena poppade upp ett efter ett. Det kommer att bli flera besök under utställningstiden för att fördjupa mig i hela SAGA:s hundraåriga resa. Riksidrottsmuseet är en plats att förankra nutid i dåtid, en plats för reflektion ­– ett modernt museum med intressanta utställningar som är värt många besök.

Sagorna

Sagorna Birgitta Olsson och Ulla Aspeqvist.

World Gymnaestrada 2011 Lausanne

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats

Skybar

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Anslagstavlan

Anslagstavlan visar pulsen på en plats. Jag stannar ofta nyfiken framför alla affischer och meddelanden och leker med tanken att jag skulle bo på stället. Vad finns det då som lockar, som skulle kunna förgylla tillvaron?

Den här anslagstavlan hittade jag i Nora. Evenemangen slåss om utrymmet. Här gäller det att sticka ut för att fånga intresset hos någon som passerar förbi tavlan. Lager på lager sitter affischerna. Någon har rivit ner en bit av Vikers kulturveckas program för att läsa mer om Bergslagens Största Bokloppis.

Det är bara PRO som lyckats freda sina budskap genom att ha ett eget altarskåp med glasfönster.

Bredden av aktiviteter är slående. Vad vore Nora om man inte har en ”Mordisk kvällsvandring i Maria Langs fotspår”.  Men här finns också andra aktiviteter. Elegance spelar upp till dans i Dalkarlsbergs Folkpark, Simsalabim! Nordisk trollerifestival på Stadra Sommarscen, Funkykidz, Tusen trädgårdar, Vivalla Hiphop Jam, G.R.Ö.T. musikkår osv.

Själv är jag dagturist i Nora för att på kvällen gå på teater på Stadra Sommarscen och se föreställningen ”Vill ha dig”. Affischen från Stadra, med sin ljusblå färg, kan jag få en glimt av i lagren på anslagstavlan.

Reseminnen

Tittar på bilder som jag tagit under sommaren. I Bologna hittade jag detta frukt- och grönsaksstånd. När jag är på resa är det ingen idé att handla råvaror som måste tillagas, även om det känns lockande. Däremot låter jag mig gärna inspireras av det upplägg och den omsorg som butikerna lägger ner på att presentera sitt utbud av färska råvaror. Det är kärlek till mat och stolthet över sitt arbete som kommer till uttryck i dessa installationer.

Denna bild är en total färgchock. Den slår ut allt i sin närhet. Vet inte vad det är för grönsak men för mig räcker det att jag får äta den med ögonen.

Det är väl lika bra att ta med nästa bild för den behövs för att komplettera en hel måltid. Ostar, skinkor, korvar,  vin, oljor, kryddor…

Såg ett fantastiskt inspirerande program på SVT1, det var avsnitt nummer fyra av Solens Mat, som bland annat visade på hur skinkor lagras i källare under jord i många år för att mogna ut. Familjen i filmen driver ett litet värdshus i bergstrakterna mellan Toscana och det gamla Romagna. Deras kunskap om förädling av råvaror har traderats i familjen i tre generationer, men snart kan den hanteringen vara ett minne blott. Ändå inger programserien hopp. Fler och fler börjar värdera riktiga råvaror högt och försöker upprätthålla den kunskap som fortfarande finns i att odla och förädla.

Under Almedalsveckan i somras lyssnade jag på ett nystartat initiativ som verkar under den kaxiga rubriken Dyraremat.nu. De har bland annat samma budskap som Solens Mat att värdera god, hållbar och närproducerad mat. I dag är det över över 6000 personer som gillar sidan på Facebook. Anslutningen till gruppen vittnar om att det finns ett intresse för matfrågor kopplade till miljö och hälsa utifrån en annan vinkel än enbart ekonomiska stuprörseffekter utan ur ett mer mänskligt helhetsperspektiv.

Dags att provsmaka läckerheterna. Jag kan fortfarande känna smaken av de olika ostarna när jag ser bilderna. Detta är livskvalitet.

Vardagsdramatik

Lyckligt ovetandes om vad som snart kommer att ske, sitter jag i solen på ljugarbänken vid den lilla hamnen på västra Öja. Säger jag Landsort så är det nog fler som känner igen var jag befinner mig. Vinden tar i och på klipporna utanför hamninloppet slår vågorna upp kaskader av vatten i luften, en scen som jag tidigare på dagen försökt fånga med kameran. En scen som förmedlar att det blåser mycket, mer än vad som är lämpligt för att ge sig ut i med en liten farkost. I den lilla hamnbassängen är det däremot helt lugnt på vattenytan som ligger skyddad av klipporna, men på bryggan sveper vinden in i kraftiga byar som virvlar runt sand och torra löv.

Jag sitter i lä med ryggen mot den lilla handelsboden vid bryggan och solen värmer skönt. Framför mig ligger en större motorbåt förtöjd. Den är utrustad med lätt tillgängliga redskap som behövs vid en snabb manöver och båten ser sliten ut som om den används till transport och fiske. Säkert en båt som tillhör en bofast på ön.

Strax bredvid finns en liten servering, en förlängning till handelsboden. En plats för människor att träffas på, för att äta en bit mat eller bara svalka sig med en kall öl eller glass. Av den aktivitet som pågår fram och tillbaka på bryggan gissar jag att det är en plats som de sommarboende gärna träffas på. Sorlet hörs på avstånd där jag sitter.

En mörkblå modern sittvagn av den sportiga typen står uppställd utanför serveringen på bryggan. Vagnen är utrustad med skötväska på styret och andra tillbehör i korgen under för att underlätta för den moderna mobila föräldern.

En kvinna i vita kläder går förbi mot handelsboden. Hon har ingen väska men möjligen en plånbok i handen. Hennes bestämda och målmedvetna steg får mig att tro att hon är från ön. Kanske på väg att köpa något hon saknar för att kunna göra det hon tänkt sig hemma.

Hon har precis passerat när det plötsligt flaxar till något stort mörkt förbi i mina glasögon åt serveringens håll. Jag rycker till. Det blir alldeles tyst och stilla som om vinden tog slut för en sekund. Jag håller andan. Kvinnan i vitt kommer springande fram till bryggkanten och ropar: Barnvagnen! Nu rusar folk ut från serveringen. En liten pojke i tolvårsåldern hoppar ner i vattnet. Kvinnan i vitt springer till båten framför mig, klättrar ombord, hämtar båtshaken med rejält skaft av grånat trä, som på sjömansvis förvaras så att den bara är att ta loss och använda. Jag blir alldeles kall. Var är barnet? Var är barnet? Är barnet i vagnen? Nej, han sitter tryggt, i skaran av människor som kommit ut, på en äldre dams arm. En man som hunnit få av sig skorna för att hoppa i får nu i stället tag i båtshaken och tillsammans med den unga hjälten i vattnet lyckas han dra upp den dränkta barnvagnen. Väskorna hänger kvar, vattnet forsar, lillen på armen är i säkerhet, tankarna går vidare till vad som kunde ha hänt om han sovit kvar i barnvagnen.
Juli 2010