I min generation kommer vi i tid, ofta i mycket god tid. Foajén på Elverket fylls av väninnor som pratar förtroligt med varandra. Somliga över ett glas vin medan andra föredrar en kopp kaffe. De små kaféborden inbjuder till förtroliga samtal. Detta är en generation som prioriterar teatern som konstform, teatern som facit för livets egna erfarenheter, men också teatern som ett tittskåp in i andras livsöden.
Scenen intas av sex kvinnor med högt uppsatta frisyrer, snörda liv och klänningar med utbyggda höfter. Klänningar som inbjuder armarna att vila hängande i tygmassorna vilket bidrar till en låst hållning. Det frasar av mängden blodrött tyg när de rör sig. De liknar figuriner i en speldosa. Med snabba steg förflyttar de sig flytande över golvet, titulerar och hälsar artigt på varandra. Baronessan de Simiane, djupt religiös, använder gester med solfjädern som en förstärkning vid medkänsla, för att diskret signalera närvaro eller fläktar för att markera distans eller håller upp den som en mur mot omvärlden när oförutsedda känslor inte går att styra. I monologerna och samtalen går kvinnorna in och ut i varandras liv på samma sätt som de släpps in och ut genom dörrarna i Madame de Montreuils bostad av Charlotte, hembiträdet.
Madame de Montreuil, har genom en strategisk handling fått sin dotters man, Markis de Sade, fängslad för sitt opassande leverne. Familjen Montreuil, en ämbetsmannafamilj vid den högre franska societeten har arrangerat dotterns giftermål med Markis de Sade, som är av grevlig familj, för att förbättra den egna ekonomin. Att Alphonse, som markisen tituleras i föreställningen, är en förespråkare för extrem frihet, är ohämmad av moral, religion och lag, var inget familjen hade uppmärksammat före bröllopet. Nu är det inte bara ekonomin som sviktar utan även familjens rykte genom svärsonens eskapader med unga kvinnor, som mot betalning, ställer sina kroppar till förfogande för Alphonses sadistiska lustar.
Grevinnan de Saint-Fond, en person med tvivelaktigt rykte, men som inte räds att tala i klartext, berättar detaljerat om Alphonses eskapader. Hennes berättelse väcker avsky men det går även att skönja en viss nyfikenhet hos de andra kvinnorna. Att grevinnan är en auktoritet på sitt område går inte att ta miste på. Grevinnan har i sitt kundregister många högt uppsatta personer som hon kan utnyttja för sina egna ändamål. När ryktet inte räcker kan vetskapen om att Grevinnan sitter på fördjupad information vara nog så värdefull och göra att hon bjuds in som gäst.
Vad Madame de Montreuil nog inte hade kunnat föreställa sig var att hennes dotter, Markisinnan de Sade, inte delade moderns uppfattning om hennes man. Markisinnan har hittat ett eget sätt att leva med sin mans lustar och äventyr och det visar sig, efter en längre monolog, att mannens sätt att leva även är en del av hennes liv. Markisinnan uttrycker det väldigt tydligt med att säga ” jag är Alphonse”. Modern förbannar henne men det får motsatt effekt och Markisinnan gör uppror mot modern som bidragit till att fängsla hennes man.
Även Markisinnans syster Ana Gil de Melo Nascimento dyrkar Alphonse och har, sin syster ovetandes, varit på kärlekssemester med Alphonse i Venedig. Ett äventyr hon verkligen hjärtligt och innerligt vill dela med sig till sin syster Markisinnan de Sade.
Efter pausen, där publikens lågmälda samtal fortsätter runt borden, har det förflutit arton år på scenen. De höga håruppsättningarna har fallit av och blottar ogenerat hårarrangemang som peruker kräver. Dekor och kostymerna går i grått. Madame de Montreuil har tappat sin forna glans, hennes manér är snarare ovårdade än förfinade. Hon sitter lojt nedhasad i en stol och vickar på fötterna med särade ben. Hon har på senare tid haft viss korrespondens med Markis de Sade som suttit fängslad under dessa år men som nu kommer att släppas fri. Madame de Montreuil har utan några betänkligheter framskridande planer på att börja samarbeta med Markis de Sade.
Franska revolutionen har satt sina spår. Systern Ana Gil de Melo Nascimento, som gift sig med en hög tjänsteman, flyr tillsammans med honom utomlands för att undvika risken att de blir mördade.
Markisinnan de Sade som under alla år troget besökt sin man i fängelset varje vecka har fattat beslutet att gå i kloster. Ett beslut som för övrigt ivrigt stöds av Baronessan de Simiane. Grevinnan de Saint-Fond har flyttat till en annan ort där hon vid ett upplopp blir ihjältrampad av en folkmassa.
Hembiträdet Charlotte är den i gruppen av kvinnor på scenen som blommat ut till följd av revolutionen och visar nu en självsäker roll iklädd manliga kläder. Hon låter meddela för det övriga sällskapet att Markis de Sade står utanför porten. Hennes beskrivning av honom som plufsig, med gula tänder och ovårdad sätter punkt för kvinnornas öde. Han tillåts inte komma in. Madame de Montreuil blir sittande i sin stol och deklarerar tydligt och envist att hon inte tänker lämna sitt hem.
Som en spindel har Markis de Sade, trots att han varit fängslad under alla år som pjäsen pågått, spunnit sitt nät som alla i rummet fastnat i på olika sätt. Han levde för över 200 år sedan och tillbringade hälften av sitt liv i fängelse för sina handlingar, där han också skrev de flesta av sina böcker som har inspirerat till ny litteratur, dramatik, film, konst och utställningar under flera sekler. Dramatenföreställningen vi just sett ”Markisinnan de Sade” är en i raden.
Under fortsatt lågmälda samtal lämnar publiken teatern. Förutom att vi lovordar starka skådespelarinsatser har mötet med Markis de Sade och vad hans person frammanat för sidor hos de olika karaktärerna i ett samhälle under stor förändring satt igång den egna tankeverksamheten.
Biapersson's Blog 