En märklig känsla

Fredagen den 16 april. Kliver av Arlanda Express nere i underjorden. Det är råkallt och öde. Åker upp för rulltrappan, den är lång och jag är ensam. Fortsätter mot inrikeshallen, mina steg ekar ödsligt. Där sitter sju unga män med sitt bagage mitt på golvet i en ring och spelar kort. Några äldre damer står vid informationskiosken och gestikulerar. Det är öde. Det är kusligt. Det är en märklig känsla som kryper fram inom mig. Jag stannar upp och iakttar den stora hallen som i vanliga fall sjuder av liv. Det är som om jag var med i en sciencefictionfilm där befolkningen har flytt inför ett annalkande hot. Det är ingen film det är på riktigt och hotet är ett askmoln.