Ögonblick, bilder och reflektioner
Stilla stund vid stranden. Tid för reflektion. Tankarna böljar som sjögräset under vattenytan. Nyfikenhet. Lyckan att få lära sig något nytt, att upptäcka nya utmaningar. Tålamod. Träning. Vila. Resultat, både bra och mindre bra. Att både kunna ge och ta emot. Belöning. Att upptäcka stenens nervtrådar är livets essens.
Hårdträning pågår. Den 6 juli åker 24 personer till Kapstaden i Sydafrika för att delta i Gym for Life som är en tävling i uppvisningsgymnastik. Gruppen består av unga gymnaster och ledare från Sofiaflickorna och gymnaster från GF Resårerna, en förening för seniorer som gillar uppvisningsgymnastik och är den förening som jag representerar. Att samarbeta över generationsgränserna är ”stort”. Att dessutom planera ett internationellt deltagande tillsammans är ännu ”större”.
Läs mer på Gymnastikförbundets webbplats. ”Uppvisning och äventyr på Gym for Life”
Arrangemangets webbplats. Gym for Life Challenge 2013
Inför resan hjälps vi åt att skapa rekvisita till uppvisningen. Här håller en pianoplint på att ta form med hjälp av gymnaster från GF Resårerna.
Naturen är fylld av överraskningar bara vi ger oss tid att titta.
Kråkan Selma hoppar upp på stocken jag sitter på nere vid sjön, en rastplats jag gärna återvänder till. Selma bor här. Varje gång jag slår mig ner dyker hon upp. Hon går i cirklar närmare och närmare, helt orädd, fast jag har hunden Felix med mig. Hon är stor och rör sig värdigt – är väl medveten om att människor som sätter sig på en rastplats lämnar något ätbart efter sig.
Första gången vi träffades blev jag obehaglig till mods, jag var inte säker på hur nära hon tänkte komma. Vi leker elaka leken, det vill säga den som tittar bort först har förlorat. Selma vinner alltid det är därför hon vågar gå nära, hon är alltid vaksam. Hennes närhet gör att hon blir någon för mig och inte förpassas till den kraxande gruppen kråkor.
Selma är en Gråkråka, Corvus corone cornix. Jag tror att kråkan är en hon, det är därför jag döpt henne till Selma, ett sätt att visa att jag har respekt för henne som individ. Jag tycker det vilar något alvarligt, strängt och ensamt över Selmas gestalt. Ingen färgglad klädedräkt utan snarare sorgligt askgrå förutom huvud, framhals, vingar, ben och stjärt som är svarta. Hon påminner mig om hur en folkskolelärarinna kunde se ut i slutet på 1800-talet inte bara utifrån klädedräkten utan även i karaktärens utstrålning.
Det finns en elegans i de svarta fjädrarna på halsen som liknar eldflammor som jag kan se eftersom hon kommer nära mig. Hennes fjäderdräkt har säkert inspirerat hattmodister genom åren.
Selma iakttar och väntar på utdelning. Hon gör oss sällskap. Vi har skapat en tyst relation. Även Felix är med på noterna.
När Selma ser att vi är på väg bryter hon upp och drar sig bort för att i lugn och ro kunna inspektera vår mötesplats när vi lämnat. Hon uppträder lika diskret när vi går som hon kommer fram till vårt möte när vi kommer.
Stilla morgon vid Drevviken. Familjen Hackspett tjattrar. Kalle Bäver har efterlämnat en installation vid strandkanten. Fröken Vitsippa sover ännu. Familjen Svan går in för landning med gnisslande vingar. Haren mumsar i gräset med öronen som radarblad. Hunden Felix och jag smyger och och viskar som naturfotografer i direktsändning. Vi är gäster i naturen.
Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.
Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.
Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.
Varför springer jag Tjejmilen? Har deltagit i alla lopp sedan 1984. Årets lopp som genomfördes idag blir alltså det 27:e. Jag deltar för att jag känner en så stor samhörighet med alla andra kvinnor som avsätter tid och engagemang för att genomföra, eller snarare manifestera tillsammans hur viktigt det är att röra på sig under sociala former. Det talas ofta om resultat, det är den rapporteringen vi får via Sportspegeln. Den är viktig. Men än viktigare är den prestation som ligger bakom alla övriga kvinnors engagemang för att genomföra denna mil i sin egen takt. Det reprotaget kommer klockan 23.25 på tv4 då de flesta kommit hem från dagens prestation. Här blir vardagshjältarna synliga.
Tjejmilen har föregåtts av träning och planering på olika håll i hela landet för att göra denna helg till en minnesvärd upplevelse. Många väljer att göra en resa över helgen till staden tillsammans. Ett sätt att umgås på, att få egen tid.
Eftersom jag med åren slagit ner på farten hinner jag iaktta och lyssna på samtalen under den mil jag färdas fram utmed ett sensommarfagert Djurgården. Här fördjupas samtalen och många frågor kommer att ventileras under loppet. Här samsas alla åldrar. Blir omsprungen av en äldre dam. Hon är märkt av sin ålder. Ryggen är krökt. Mycket tunn, men hon susar förbi på ett mirakulöst sätt och blir en förebild för mig. Närmare 90 år skulle jag gissa. Då inser jag att jag kan hålla på många år till.
En kvinna med kryckor tar sig målmedvetet fram. Det finns en kraft i viljan att inte ge upp som är stor. Kulturskolans musikorkester spelar ”Havet är djupt” på bl.a. oljefatsliknande slagverk. Jag minns min egen tid i skolorkestern och våra framträdanden och får en tår att tränga fram. Andra musikgrupper, glada anhöriga och hejaklackar som underhåller utmed spåret lyfter mig framåt. Funktionärerna som tålmodigt räcker oss vätska för att vi ska orka runt och krattar tomma muggar som vi strör omkring oss. Det är det samlade värdet av alla dessa intryck som gör att jag fortsätter år efter år att anmäla mig till kommande Tjejmilen.
På samma sätt som jag kan finna stöd i litteraturen för kvinnors egen kraft när verkligheten inte följer alla fina ansatser om jämställdhet finner jag den kraften i att årligen delta i Tjejmilen tillsammans med kvinnor som kan och vill. Det är här och nu, inte historia. Det är mäktigt.
Anslagstavlan visar pulsen på en plats. Jag stannar ofta nyfiken framför alla affischer och meddelanden och leker med tanken att jag skulle bo på stället. Vad finns det då som lockar, som skulle kunna förgylla tillvaron?
Den här anslagstavlan hittade jag i Nora. Evenemangen slåss om utrymmet. Här gäller det att sticka ut för att fånga intresset hos någon som passerar förbi tavlan. Lager på lager sitter affischerna. Någon har rivit ner en bit av Vikers kulturveckas program för att läsa mer om Bergslagens Största Bokloppis.
Det är bara PRO som lyckats freda sina budskap genom att ha ett eget altarskåp med glasfönster.
Bredden av aktiviteter är slående. Vad vore Nora om man inte har en ”Mordisk kvällsvandring i Maria Langs fotspår”. Men här finns också andra aktiviteter. Elegance spelar upp till dans i Dalkarlsbergs Folkpark, Simsalabim! Nordisk trollerifestival på Stadra Sommarscen, Funkykidz, Tusen trädgårdar, Vivalla Hiphop Jam, G.R.Ö.T. musikkår osv.
Själv är jag dagturist i Nora för att på kvällen gå på teater på Stadra Sommarscen och se föreställningen ”Vill ha dig”. Affischen från Stadra, med sin ljusblå färg, kan jag få en glimt av i lagren på anslagstavlan.
Biapersson's Blog 