Om att nosa med kameran

IMG_0726

Den fotografiska friheten

Sedan hunden Felix kom in i mitt liv för två år sedan har han hjälpt mig att inte bara röra mig framåt i omgivningarna för att träna, utan han har också fått mig att se vad som finns vid vägrenen. Vi promenerar mycket tillsammans och eftersom han gärna vill nosa, och ibland extra länge, har jag tillfälle att nosa på mitt sätt med kameran. Jag förundras varje dag över den rikedom som finns och vilka vackra mönster och färger varje enskild individ har. Jag använder min Iphone 5 som jag alltid har med mig och den fotografiska möjligheten har öppnat ett helt nytt arbetssätt för mig.

När jag på förhand vet att jag ska fotografera och vill ha en bättre teknisk kvalitet på bilderna tar jag med min Lumix GF3 som är en liten systemkamera som ryms i handväskan. Den stora systemkameran med sina olika objektiv använder jag alltmer sällan. Med appar i telefonen kan jag redigera bilderna direkt och lägga upp dem på sociala medier när de är aktuella. Jag har på så sätt gjort arbetet på plats, vilket passar mig utmärkt. Stämningen, bildspråket i presentationen och inspirationen till varför jag tog bilden hänger kvar. En stund vid en fikapaus eller varför inte under resan på tunnelbanan är utmärkt tid att göra det roliga redigeringsjobbet. Visuell kommunikation gör mig glad. Jag behöver inte veta vad det är för växt när det gäller bilder, det är inte för att katalogisera arter jag fotograferar, snarare för att samla mönsterintryck och kunna se delar av mönster, en arbetsmetod jag lärde mig som ”textilare” på 1970-80-talet. Texter använder jag för reflektion och fördjupning av ämnen men de kräver en annan insats från min sida, ett område som jag också älskar. Bilder och texter är storheter var för sig och ibland lysande tillsammans.

"Blomkramare" med underbart vackra ben.

IMG_0724

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Tid och arbete

Vad kommer vinterns snökaos betyda för vårt sätt att förhålla oss till tid och arbete framöver? Att inte veta om du hinner till jobbet eller till dina inplanerade möten, lämna och hämta barn på dagis, komma i tid till sedan länge inplanerade läkarbesök eller inbokade resor, borde rimligen sätta sina spår i redan stressade kroppar.  Många av oss har säkert börjat undra över vad vi håller på med. Vi kan för det mesta genomföra det som finns i kalendern med god framförhållning men denna vinter har naturens krafter tagit över och satt krokben för den infrastruktur vi tar för given. Det som i vanliga fall är problematiskt är nu kaos.

Att vara miljömedveten och välja kollektivtrafiken är inget alternativ. En infrastruktur som bygger på andra förutsättningar än dem vi har idag. Dessutom till åldern kommen, om än med nya kostymer då och då som inte tål det klimat som de ska verka i.

Behövs det denna typ av incitament för att vi ska börja tänka i andra banor. Det kanske går att arbeta på andra ställen och på annat sätt som inte blir så sårbart. För företagen brukar minskade intäkter, utebliven produktion vara tillräckliga incitament för att börja tänka i banor av flexibla arbetstider och miljöer. Men som vän av ordning säkert redan sitter och funderar på, dvs alla kan inte arbeta på distans, så kan även sådana arbetsplatser som kräver närvaro se över sina bemanningsscheman och rutiner för att överlappa personalavlösning och bli mindre sårbara genom att sprida ut skiftena över dygnets timmar för att avlasta det värsta trycket i rusningstid.

Alternativet att förflytta sig själv med fordon låter sig inte heller göras ostraffat på igenproppade in- och utfarter, om det över huvud taget går att hitta bilen bakom snödrivorna. Bilen är för många inte heller ett alternativ.

Alternativ finns. Många har anammat möjligheten att genomföra fysiska möten på kafféer och i hotellobbyer. Där sjuder det av aktivitet. Samtal förs, datorpresentationer och olika handlingar diskuteras med värdarnas goda minne. Många arbetar på tågen vare sig de går eller står. Detta är inget nytt men är en enkel lösning.

Att tillbringa många timmar på väg till och från ditt arbetet gör att din fritid blir din obetalda arbetstid som du får betala för att ha ett arbete. Vissa arbetsgivare gör tom löneavdrag om du kommer för sent.

Inte nog med att du inte själv kan påverka din resa, det gör också hål i din ekonomi, men värst är nog den stress och påfrestning i det privata livspusslet som detta skapar och dessa siffror har ingen räknat på ännu vad jag har sett. Vi är ett tålmodigt folk som inte protesterar högljutt utan klagar tillsammans och biter ihop. Om denna dolda kraft kan komma ut som nya lösningar vore det ju bra men risken är att vi istället imploderar.