Kråkan Selma hoppar upp på stocken jag sitter på nere vid sjön, en rastplats jag gärna återvänder till. Selma bor här. Varje gång jag slår mig ner dyker hon upp. Hon går i cirklar närmare och närmare, helt orädd, fast jag har hunden Felix med mig. Hon är stor och rör sig värdigt – är väl medveten om att människor som sätter sig på en rastplats lämnar något ätbart efter sig.
Första gången vi träffades blev jag obehaglig till mods, jag var inte säker på hur nära hon tänkte komma. Vi leker elaka leken, det vill säga den som tittar bort först har förlorat. Selma vinner alltid det är därför hon vågar gå nära, hon är alltid vaksam. Hennes närhet gör att hon blir någon för mig och inte förpassas till den kraxande gruppen kråkor.
Selma är en Gråkråka, Corvus corone cornix. Jag tror att kråkan är en hon, det är därför jag döpt henne till Selma, ett sätt att visa att jag har respekt för henne som individ. Jag tycker det vilar något alvarligt, strängt och ensamt över Selmas gestalt. Ingen färgglad klädedräkt utan snarare sorgligt askgrå förutom huvud, framhals, vingar, ben och stjärt som är svarta. Hon påminner mig om hur en folkskolelärarinna kunde se ut i slutet på 1800-talet inte bara utifrån klädedräkten utan även i karaktärens utstrålning.
Det finns en elegans i de svarta fjädrarna på halsen som liknar eldflammor som jag kan se eftersom hon kommer nära mig. Hennes fjäderdräkt har säkert inspirerat hattmodister genom åren.
Selma iakttar och väntar på utdelning. Hon gör oss sällskap. Vi har skapat en tyst relation. Även Felix är med på noterna.
När Selma ser att vi är på väg bryter hon upp och drar sig bort för att i lugn och ro kunna inspektera vår mötesplats när vi lämnat. Hon uppträder lika diskret när vi går som hon kommer fram till vårt möte när vi kommer.
Biapersson's Blog 