Kategoriarkiv:Photo

Om att nosa med kameran

IMG_0726

Den fotografiska friheten

Sedan hunden Felix kom in i mitt liv för två år sedan har han hjälpt mig att inte bara röra mig framåt i omgivningarna för att träna, utan han har också fått mig att se vad som finns vid vägrenen. Vi promenerar mycket tillsammans och eftersom han gärna vill nosa, och ibland extra länge, har jag tillfälle att nosa på mitt sätt med kameran. Jag förundras varje dag över den rikedom som finns och vilka vackra mönster och färger varje enskild individ har. Jag använder min Iphone 5 som jag alltid har med mig och den fotografiska möjligheten har öppnat ett helt nytt arbetssätt för mig.

När jag på förhand vet att jag ska fotografera och vill ha en bättre teknisk kvalitet på bilderna tar jag med min Lumix GF3 som är en liten systemkamera som ryms i handväskan. Den stora systemkameran med sina olika objektiv använder jag alltmer sällan. Med appar i telefonen kan jag redigera bilderna direkt och lägga upp dem på sociala medier när de är aktuella. Jag har på så sätt gjort arbetet på plats, vilket passar mig utmärkt. Stämningen, bildspråket i presentationen och inspirationen till varför jag tog bilden hänger kvar. En stund vid en fikapaus eller varför inte under resan på tunnelbanan är utmärkt tid att göra det roliga redigeringsjobbet. Visuell kommunikation gör mig glad. Jag behöver inte veta vad det är för växt när det gäller bilder, det är inte för att katalogisera arter jag fotograferar, snarare för att samla mönsterintryck och kunna se delar av mönster, en arbetsmetod jag lärde mig som ”textilare” på 1970-80-talet. Texter använder jag för reflektion och fördjupning av ämnen men de kräver en annan insats från min sida, ett område som jag också älskar. Bilder och texter är storheter var för sig och ibland lysande tillsammans.

"Blomkramare" med underbart vackra ben.

IMG_0724

Stunder att ta tillvara

IMG_0686

Stilla stund vid stranden. Tid för reflektion. Tankarna böljar som sjögräset under vattenytan. Nyfikenhet. Lyckan att få lära sig något nytt, att upptäcka nya utmaningar. Tålamod. Träning. Vila. Resultat, både bra och mindre bra. Att både kunna ge och ta emot. Belöning. Att upptäcka stenens nervtrådar är livets essens.

 

 

Kråkan Selma

Kråkan Selma hoppar upp på stocken jag sitter på nere vid sjön, en rastplats jag gärna återvänder till. Selma bor här. Varje gång jag slår mig ner dyker hon upp. Hon går i cirklar närmare och närmare, helt orädd, fast jag har hunden Felix med mig. Hon är stor och rör sig värdigt – är väl medveten om att människor som sätter sig på en rastplats lämnar något ätbart efter sig.

Första gången vi träffades blev jag obehaglig till mods, jag var inte säker på hur nära hon tänkte komma. Vi leker elaka leken, det vill säga den som tittar bort först har förlorat. Selma vinner alltid det är därför hon vågar gå nära, hon är alltid vaksam. Hennes närhet gör att hon blir någon för mig och inte förpassas till den kraxande gruppen kråkor.

Selma är en Gråkråka, Corvus corone cornix. Jag tror att kråkan är en hon, det är därför jag döpt henne till Selma, ett sätt att visa att jag har respekt för henne som individ. Jag tycker det vilar något alvarligt, strängt och ensamt över Selmas gestalt. Ingen färgglad klädedräkt utan snarare sorgligt askgrå förutom huvud, framhals, vingar, ben och stjärt som är svarta. Hon påminner mig om hur en folkskolelärarinna kunde se ut i slutet på 1800-talet inte bara utifrån klädedräkten utan även i karaktärens utstrålning.

Det finns en elegans i de svarta fjädrarna på halsen som liknar eldflammor som jag kan se eftersom hon kommer nära mig. Hennes fjäderdräkt har säkert inspirerat hattmodister genom åren.

Selma iakttar och väntar på utdelning. Hon gör oss sällskap. Vi har skapat en tyst relation. Även Felix är med på noterna.

När Selma ser att vi är på väg bryter hon upp och drar sig bort för att i lugn och ro kunna inspektera vår mötesplats när vi lämnat. Hon uppträder lika diskret när vi går som hon kommer fram till vårt möte när vi kommer.

IMG_0190

Resväskan

På väg igen, denna gång till Italien och alperna. Det är 25 år sedan väskan gjorde sin första resa. Resan gick till Osaka i Japan. Under åren har den varit på många ställen i världen och blivit en ”snackis” för svensk gymnastik. Min man använder den gärna men själv tycker jag den är för obekväm. Den var mycket modern när det begav sig, väskan har faktiskt ett hjulpar som underlättar kortare transporter på rent plant underlag, helst redan framme på flygplatsen.

Resväskor från mitten av 1900-talet var ofta fullklistrade med etiketter från olika hotell i världen. Idag kan du hitta dessa väskor i antikaffärer eller på nätet. Det har blivit en pittoresk inredningsdetalj att lägga en gammal sliten resväska med dekaler från olika destinationer uppe på ett fristående klädskåp. Min väska har inte nått den statusen ännu. Dekalerna visar evenemang som jag deltagit i, platser och aktiviteter i stället för hotell. Men för mig är den som ett temaalbum som kommer fram då och då och väcker roliga minnen till liv. Den har aldrig kommit bort och under åren har den motstått den hårdhänta hantering väskorna får på flygplatserna.

Idag är det inget märkvärdigt att resa och ingen blir imponerad över om du varit överallt i världen. Platser, hotell och evenemang marknadsförs på ett annat sätt. Dessutom är det svårt att fästa klistermärken på dagens mjuka rullväskor utifall du skulle vilja sända en signal. Nu gäller det snarare att göra väskan unik med någon bagagerem eller färgglada snören för att själv känna igen den på bagagebandet.

Konstens kraft

Det är kraft i isen som forsar fram i Norrström framför Rosenbad. Står och filosoferar på min väg genom staden mot Stadshuset, vid femtiden, sista måndagen i mars. Ett jobbigt möte under dagen snurrar runt i huvudet hela tiden. Behöver rensa tankarna. Kamerans fokus brukar vara till hjälp, den snävar in det ogripbara i lagom stora delar.

Stockholm är vackert. Det är svalt, solen skiner. Tårkanalen på vänster öga läcker som en kran i den snåla vinden. Svårt att se klart i flera bemärkelser. Plötsligt fångar linsen den groteska statyn som jag står bredvid när jag lyssnar till isen, jag ser den inte som en staty, bryr mig inte om vad den föreställer, ser bara en massa metall som utstrålar makt och kraft. Tar en bild. Ser en form som förmedlar min känsla som tagit fysisk gestalt. Isen spränger fram mot Rosenbad. Jag fattar ett avgörande beslut.

 

Skybar

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Duke Ellington Statue, NY

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

”Rock’n’Roll” på Museum Folkwang

Den 10-10-10 var sista dagen för att se utställningen A Star Is Born, Photography and Rock since Elvis, på Museum Folkwang i Essen. Jag hade möjligheten att se den i mitten på september då jag var i Essen för att delta i en kulturkonferens. Essen och Ruhrområdet är Europas kulturhuvudstad 2010.

Utställningen visade omkring 300 fotografier, omslag till album, magasin och bilder med autografer från sex decennier. Intressant att se hur både stjärnfotografer och stjärnorna själva formade bilden av hur vi upplever rockmusiken och hur de satte ljuset på den kultlika beundran som omgav artisterna, instrumenten och ljudtekniken.

Rockstjärnorna på utställningen var Elvis Presley, Little Richard, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Frank Zappa, David Bowie med flera och band från Rolling Stones till Beatles. Stjärnorna fotograferades av andra stjärnor som Ron Galella, Annie Leibovitz, Mark Seliger, Richard Avedon, Daniel Kramer, Mick Rock och Jerry Schatzberg alla mästare på att fånga ögonblick som fastnar på näthinnan.

En fantastisk känsla att röra sig genom utställning som blev en snabbspolning av min egen uppväxt. En bildström som väckte minnen av musik som fortfarande lever kvar och så starkt förknippas med olika händelser i livet. En sevärd utställning. Rock’n’Roll.

Museum Folkwang som i år invigde en tillbyggnad till museet är ett viktigt och mycket sevärt museum. Museet har i sina samlingar verk bland annat av van Gogh, Cezanne, Gauguin och Matisse men det är en annan historia.

Tjejmilen

Varför springer jag Tjejmilen? Har deltagit i alla lopp sedan 1984. Årets lopp som genomfördes idag blir alltså det 27:e. Jag deltar för att jag känner en så stor samhörighet med alla andra kvinnor som avsätter tid och engagemang för att genomföra, eller snarare manifestera tillsammans hur viktigt det är att röra på sig under sociala former. Det talas ofta om resultat, det är den rapporteringen vi får via Sportspegeln. Den är viktig. Men än viktigare är den prestation som ligger bakom alla övriga kvinnors engagemang för att genomföra denna mil i sin egen takt. Det reprotaget kommer klockan 23.25 på tv4 då de flesta kommit hem från dagens prestation. Här blir vardagshjältarna synliga.

Tjejmilen har föregåtts av träning och planering på olika håll i hela landet för att göra denna helg till en minnesvärd upplevelse. Många väljer att göra en resa över helgen till staden tillsammans. Ett sätt att umgås på, att få egen tid.

Eftersom jag med åren slagit ner på farten hinner jag iaktta och lyssna på samtalen under den mil jag färdas fram utmed ett sensommarfagert Djurgården. Här fördjupas samtalen och många frågor kommer att ventileras under loppet. Här samsas alla åldrar. Blir omsprungen av en äldre dam. Hon är märkt av sin ålder. Ryggen är krökt. Mycket tunn, men hon susar förbi på ett mirakulöst sätt och blir en förebild för mig. Närmare 90 år skulle jag gissa. Då inser jag att jag kan hålla på många år till.

En kvinna med kryckor tar sig målmedvetet fram. Det finns en kraft i viljan att inte ge upp som är stor. Kulturskolans musikorkester spelar ”Havet är djupt” på bl.a. oljefatsliknande slagverk. Jag minns min egen tid i skolorkestern och våra framträdanden och får en tår att tränga fram.  Andra musikgrupper, glada anhöriga och hejaklackar som underhåller utmed spåret lyfter mig framåt. Funktionärerna som tålmodigt räcker oss vätska för att vi ska orka runt och krattar tomma muggar som vi strör omkring oss. Det är det samlade värdet av alla dessa intryck som gör att jag fortsätter år efter år att anmäla mig till kommande Tjejmilen.

På samma sätt som jag kan finna stöd i litteraturen för kvinnors egen kraft när verkligheten inte följer alla fina ansatser om jämställdhet finner jag den kraften i att årligen delta i Tjejmilen tillsammans med kvinnor som kan och vill. Det är här och nu, inte historia. Det är mäktigt.