Kategoriarkiv:Platser

Skybar

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Duke Ellington Statue, NY

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

”Rock’n’Roll” på Museum Folkwang

Den 10-10-10 var sista dagen för att se utställningen A Star Is Born, Photography and Rock since Elvis, på Museum Folkwang i Essen. Jag hade möjligheten att se den i mitten på september då jag var i Essen för att delta i en kulturkonferens. Essen och Ruhrområdet är Europas kulturhuvudstad 2010.

Utställningen visade omkring 300 fotografier, omslag till album, magasin och bilder med autografer från sex decennier. Intressant att se hur både stjärnfotografer och stjärnorna själva formade bilden av hur vi upplever rockmusiken och hur de satte ljuset på den kultlika beundran som omgav artisterna, instrumenten och ljudtekniken.

Rockstjärnorna på utställningen var Elvis Presley, Little Richard, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Frank Zappa, David Bowie med flera och band från Rolling Stones till Beatles. Stjärnorna fotograferades av andra stjärnor som Ron Galella, Annie Leibovitz, Mark Seliger, Richard Avedon, Daniel Kramer, Mick Rock och Jerry Schatzberg alla mästare på att fånga ögonblick som fastnar på näthinnan.

En fantastisk känsla att röra sig genom utställning som blev en snabbspolning av min egen uppväxt. En bildström som väckte minnen av musik som fortfarande lever kvar och så starkt förknippas med olika händelser i livet. En sevärd utställning. Rock’n’Roll.

Museum Folkwang som i år invigde en tillbyggnad till museet är ett viktigt och mycket sevärt museum. Museet har i sina samlingar verk bland annat av van Gogh, Cezanne, Gauguin och Matisse men det är en annan historia.

Homage to John Lennon Oct 9th

Den 9 oktober 2010 skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Besökte den här fridfulla platsen i Central Park i New York för drygt en vecka sedan. Kändes bra att Sweden är med på den minnestavla som finns i den anlagda parken Strawberry Fields.

Besök följande länk,Imagine Peace Tower titta på filmen av Yoko Ono. Ta er tid, se hela filmen, då får ni bland annat se den underbara barnkören i islandströjor som sjunger Imagine, en garanterad upplevelse.

Ellis Island

Jag närmar mig Frihetsgudinnan vattenvägen. Så gjorde även min fars kusins man som emigrerade till Amerika 1923. Sverige var fattigt och det var ont om mat. De som lämnade Sverige var den sista vågen av utvandrare.

Resan gick med Svenska Amerika Liniens S/S Drottningholm från Göteborg direkt till New York. Svenska Amerika Linien blev länken mellan barn och barnbarn till de som tidigare utvandrat till Amerika och som nu återvände som turister till fäderneslandet. Andra reste för att hälsa på sina släktingar i Amerika.

Vad tänkte min fars kusins man när Frihetsgudinnan, symbolen för det nya landet, dök upp vid horisonten? Vad föregick beslutet att resa, hur resonerade han med sin hustru, hur hanterade de all osäkerhet om framtiden och varifrån kom drivkraften att fatta beslutet om att resa till Amerika? Mycket är höljt i dunkel.

Efter mötet med Frihetsgudinnan år 1923 angjorde S/S Drottningholm hamnen i New York. De som ämnade immigrera fick åka färja ut till Ellis Island. Den plats där immigranter blev registrerade. Ellis Island har ett öppet arkiv på Internet där det går att söka efter personer som anlänt den här vägen till Amerika. Här hittade jag min pappas kusins man i inskrivningsliggaren. Jag kan nu konstatera att det jag hört i berättelser vid släktmöten sedan jag var liten, om att han lämnade sin hustru och reste till Amerika, stämmer.

Kanske var det hans svåger som inspirerat honom att resa till Amerika. Den nyanlände uppgav som slutdestination att han skulle besöka sin svåger. Han kom aldrig tillbaka. Han träffade aldrig sin hustru igen.

Vi kan läsa om olika människoöden i litteraturen och forska i arkiven för att få veta mer om de som emigrerade och den tid de levde i. Vi kan också besöka platser för att själva komma närmare historien. Det är därför jag som turist i New York vill göra min tur till Frihetsgudinnan från vattnet för att skapa ramar till berättelsen. Fortfarande kvarstår många frågor, vart tog släktingen vägen efter att han lämnat Ellis Island och hur väl stämmer de andra pusselbitarna jag hört berättas? De återstår att utforska, något jag ser fram emot att kunna göra bit för bit. En del av min egen bildningsresa, en del av min egen historia.

Anslagstavlan

Anslagstavlan visar pulsen på en plats. Jag stannar ofta nyfiken framför alla affischer och meddelanden och leker med tanken att jag skulle bo på stället. Vad finns det då som lockar, som skulle kunna förgylla tillvaron?

Den här anslagstavlan hittade jag i Nora. Evenemangen slåss om utrymmet. Här gäller det att sticka ut för att fånga intresset hos någon som passerar förbi tavlan. Lager på lager sitter affischerna. Någon har rivit ner en bit av Vikers kulturveckas program för att läsa mer om Bergslagens Största Bokloppis.

Det är bara PRO som lyckats freda sina budskap genom att ha ett eget altarskåp med glasfönster.

Bredden av aktiviteter är slående. Vad vore Nora om man inte har en ”Mordisk kvällsvandring i Maria Langs fotspår”.  Men här finns också andra aktiviteter. Elegance spelar upp till dans i Dalkarlsbergs Folkpark, Simsalabim! Nordisk trollerifestival på Stadra Sommarscen, Funkykidz, Tusen trädgårdar, Vivalla Hiphop Jam, G.R.Ö.T. musikkår osv.

Själv är jag dagturist i Nora för att på kvällen gå på teater på Stadra Sommarscen och se föreställningen ”Vill ha dig”. Affischen från Stadra, med sin ljusblå färg, kan jag få en glimt av i lagren på anslagstavlan.

Lin

Jag är förtjust i alla former av lin. Från det glänsande fröet till den vackra växten och vidare till linet i olika förädlade produkter. Under årens lopp har jag provat de olika arbetsmomenten som ingår i framställningen av lingarn och tillverkningen av olika textiler. Jag har då haft nöjet att möta personer med praktisk kunskap i linhantering, många gånger en tyst kunskap som överförs från individ till individ i en lång kedja.

Men jag har också tagit del av den förmedlingsverksamhet som museerna, hembygds- och hemslöjdsrörelsen anordnar. Verksamheter som tar vid när yrkeskunniga inom området inte längre kan leva på sin kunskap. Hos Klässbols Linneväveri AB hittar jag däremot familjen Johansson som i generationer arbetat med lin och som fortfarande för traditionen vidare och som dessutom utvecklar nya produkter som tilltalar dagens konsumenter. Klässbol ligger  i Arvika kommun i Värmland.

Jag fick under våren förmånen att få skriva några rader i årets guidebok från Region Värmland om Slöjd- Mat & Konsthantverk i Värmland. Under länken kan du läsa mer och även ladda ner guiden. Jag valde att skriva om Klässbols Linneväveri AB som i år firar 90-årsjubileum.

Efter årets besök på Linneväveriet åt jag lunch på Kaffekvarnen som ligger strax bredvid. Där tog sommarjobbande ungdomar väl hand om oss turister. Ett sommarkafé med färgglada reklamparasoller får den gamla kvarnen, vårt kulturarv,  att tjäna som mötesplats för oss turister där vi kan hämta ny kraft och planera nästa kulturbesök.

Almedalen 7 juli Idrottens dag

Idrottens dag i Almedalen den 7 juli 2010

Kultur- och idrottsborgarådet Madeleine Sjöstedt, Stockholm stad och Peter Larsson ordförande i Stockholms Idrottsförbund debatterade om idrottens förutsättningar i Stockholm. Moderator var Gunnar Andrén. Madeleine Sjöstedt hade tidigare under året kritiserat idrottsrörelsen för att inte leva upp till folkhälsomålen.  Så mycket till debatt blev det inte då båda var överens om att vi alla har ett viktigt mål att sträva mot och det är att få barn och unga, men också vuxna och äldre att röra på sig mer. Men vi måste också kunna hjälpas åt att stödja varandra och se var hindren finns. Idrotten har i många fall redan barn som står på kö för att få vara med, gymnastiken har till exempel 3000 barn i kö för att få börja på gymnastik, men det saknas tillgång till lokaler för att kunna svara upp mot efterfrågan. Dessutom tappar idrotten ungdomar av samma skäl när de träder tillbaka från tävling. Det är svårt att fortsätta med idrotten som amatör, då de lokaler som är utrustade för tävling redan är uppbokade för de som är aktiva. Det saknas ändamålsenliga lokaler, det är ofta ett problem.

Idrottslyftet är en bra satsning i rätt riktning som ger skolbarn möjlighet att prova olika idrotter.  Aktiviteterna sker i samverkan mellan idrottsföreningar och skolan.

Gympa på marken och i luften
Gymnaster och ledare från föreningarna i Gymnastikförbundet Öst, det vill säga gymnaster från Gotland och Stockholm visade upp sina gymnastiska volter på matta och trampett under måttot

”Gymnastiken vill synas och höras…”

Vardagsdramatik

Lyckligt ovetandes om vad som snart kommer att ske, sitter jag i solen på ljugarbänken vid den lilla hamnen på västra Öja. Säger jag Landsort så är det nog fler som känner igen var jag befinner mig. Vinden tar i och på klipporna utanför hamninloppet slår vågorna upp kaskader av vatten i luften, en scen som jag tidigare på dagen försökt fånga med kameran. En scen som förmedlar att det blåser mycket, mer än vad som är lämpligt för att ge sig ut i med en liten farkost. I den lilla hamnbassängen är det däremot helt lugnt på vattenytan som ligger skyddad av klipporna, men på bryggan sveper vinden in i kraftiga byar som virvlar runt sand och torra löv.

Jag sitter i lä med ryggen mot den lilla handelsboden vid bryggan och solen värmer skönt. Framför mig ligger en större motorbåt förtöjd. Den är utrustad med lätt tillgängliga redskap som behövs vid en snabb manöver och båten ser sliten ut som om den används till transport och fiske. Säkert en båt som tillhör en bofast på ön.

Strax bredvid finns en liten servering, en förlängning till handelsboden. En plats för människor att träffas på, för att äta en bit mat eller bara svalka sig med en kall öl eller glass. Av den aktivitet som pågår fram och tillbaka på bryggan gissar jag att det är en plats som de sommarboende gärna träffas på. Sorlet hörs på avstånd där jag sitter.

En mörkblå modern sittvagn av den sportiga typen står uppställd utanför serveringen på bryggan. Vagnen är utrustad med skötväska på styret och andra tillbehör i korgen under för att underlätta för den moderna mobila föräldern.

En kvinna i vita kläder går förbi mot handelsboden. Hon har ingen väska men möjligen en plånbok i handen. Hennes bestämda och målmedvetna steg får mig att tro att hon är från ön. Kanske på väg att köpa något hon saknar för att kunna göra det hon tänkt sig hemma.

Hon har precis passerat när det plötsligt flaxar till något stort mörkt förbi i mina glasögon åt serveringens håll. Jag rycker till. Det blir alldeles tyst och stilla som om vinden tog slut för en sekund. Jag håller andan. Kvinnan i vitt kommer springande fram till bryggkanten och ropar: Barnvagnen! Nu rusar folk ut från serveringen. En liten pojke i tolvårsåldern hoppar ner i vattnet. Kvinnan i vitt springer till båten framför mig, klättrar ombord, hämtar båtshaken med rejält skaft av grånat trä, som på sjömansvis förvaras så att den bara är att ta loss och använda. Jag blir alldeles kall. Var är barnet? Var är barnet? Är barnet i vagnen? Nej, han sitter tryggt, i skaran av människor som kommit ut, på en äldre dams arm. En man som hunnit få av sig skorna för att hoppa i får nu i stället tag i båtshaken och tillsammans med den unga hjälten i vattnet lyckas han dra upp den dränkta barnvagnen. Väskorna hänger kvar, vattnet forsar, lillen på armen är i säkerhet, tankarna går vidare till vad som kunde ha hänt om han sovit kvar i barnvagnen.
Juli 2010

Almedalen

Vilket varumärke!

”Almedalen” har blivit ett begrepp som betyder något mer än en fysisk plats i Visby. Fler och fler besöker Visby under en vecka i början av juli varje år för att vara delaktiga i och själva vara med att ladda ”Almedalen”. ”Almedalen” är som en grupp på facebook fast i verkligheten. Sverige i miniformat.

Här samlas alla organiserade särintressen med de politiska partierna för att argumentera för eller berätta om sina program, men också för att utbyta erfarenheter i väntade som oväntade möten. Somliga företrädare blickar framåt andra föredrar att argumentera för en återställare. Ingen kommer undan de budskap som presenteras. Alla ”kampanjar” för sin sak.

Det finns något tilltalande i detta sätt att mötas. En stor mässa i en världskulturarvsmiljö, som genom varumärket ”Almedalen” får eget liv och innehåll. I år, 2010, som dessutom är ett valår, var utbudet drygt 1 350 seminarier. Här pågår seminarier på universitetet, biblioteket och i konferenskomplexet, men även på andra ställen i hela centrala Visby. Människor träffas på gator och torg, på hotell, restauranger, kaféer, teatern men också på gårdar till vanliga fastigheter, på båtar och uppställda stånd och i en mobil utställningshall i hamnen. Överallt stöter jag på människor som ivrigt berättar sitt budskap för en journalist som håller fram en mikrofon för att förhoppningsvis fånga en nyhet värd att berätta vidare i någon form.

Almedalens öppna gröna ytor är navet och bidrar med sina utomhusscener till gemensamma stormöten men erbjuder även en stunds svalka och vila under något träd. Den ständigt närvarande strandlinjen mot havet öppnar upp sinnen men begränsar också flyktvägarna. Vi är på en ö, här och nu. Det är bara den förbokade biljetten tillbaka som gäller, alla andra flyktvägar är slutsålda. Antalet övernattningsmöjligheter i centrala Visby är begränsande men med den lokala busstrafiken går det bra att åka utanför Visby för logi.

Människor har återerövrat och intagit staden som blivit en levande plats för samtal. Frågan jag ställer mig är om stadens utformning bidrar till möjligheten att mötas? Jag tror svaret är ja. Det går alldeles utmärkt att vandra runt i den kuperade stadskärnan utan att vara klädd i medeltidskläder. De krokiga gränderna och öppna rummen innanför fasaderna gör mig nyfiken. Vilka har slagit läger här? Vad pratar de om på den innegården där så många står och lyssnar? Så fortsätter jag min inspirerande vandring innanför murarna. Men i samma stund jag passerar Österport försvinner magin. I Visby är murarna inget hinder utan en tillgång.

I år är det valår och det ökade trycket på Almedalen extra stort, men som fenomen håller nog idén många år framöver. Det är roligt att träffa engagerade människor i en befintlig miljö där vi alla får anpassa oss efter platsen och dess möjligheter och begränsningar. För den som inte är där går allt att följa på sociala medier och i media dygnet runt. Det går inte att komma undan. Visby är en plats som gjord för mobilt arbete och kommunikation, här finns incitamenten för att med ny teknik nå omvärlden. Och det är dygnet runt som gäller och många samtal fortsätter på nätet till nästa år då vi ses igen under rubriken ”Almedalen”.