Etikettarkiv: Reflektion

Om att nosa med kameran

IMG_0726

Den fotografiska friheten

Sedan hunden Felix kom in i mitt liv för två år sedan har han hjälpt mig att inte bara röra mig framåt i omgivningarna för att träna, utan han har också fått mig att se vad som finns vid vägrenen. Vi promenerar mycket tillsammans och eftersom han gärna vill nosa, och ibland extra länge, har jag tillfälle att nosa på mitt sätt med kameran. Jag förundras varje dag över den rikedom som finns och vilka vackra mönster och färger varje enskild individ har. Jag använder min Iphone 5 som jag alltid har med mig och den fotografiska möjligheten har öppnat ett helt nytt arbetssätt för mig.

När jag på förhand vet att jag ska fotografera och vill ha en bättre teknisk kvalitet på bilderna tar jag med min Lumix GF3 som är en liten systemkamera som ryms i handväskan. Den stora systemkameran med sina olika objektiv använder jag alltmer sällan. Med appar i telefonen kan jag redigera bilderna direkt och lägga upp dem på sociala medier när de är aktuella. Jag har på så sätt gjort arbetet på plats, vilket passar mig utmärkt. Stämningen, bildspråket i presentationen och inspirationen till varför jag tog bilden hänger kvar. En stund vid en fikapaus eller varför inte under resan på tunnelbanan är utmärkt tid att göra det roliga redigeringsjobbet. Visuell kommunikation gör mig glad. Jag behöver inte veta vad det är för växt när det gäller bilder, det är inte för att katalogisera arter jag fotograferar, snarare för att samla mönsterintryck och kunna se delar av mönster, en arbetsmetod jag lärde mig som ”textilare” på 1970-80-talet. Texter använder jag för reflektion och fördjupning av ämnen men de kräver en annan insats från min sida, ett område som jag också älskar. Bilder och texter är storheter var för sig och ibland lysande tillsammans.

"Blomkramare" med underbart vackra ben.

IMG_0724

Stunder att ta tillvara

IMG_0686

Stilla stund vid stranden. Tid för reflektion. Tankarna böljar som sjögräset under vattenytan. Nyfikenhet. Lyckan att få lära sig något nytt, att upptäcka nya utmaningar. Tålamod. Träning. Vila. Resultat, både bra och mindre bra. Att både kunna ge och ta emot. Belöning. Att upptäcka stenens nervtrådar är livets essens.

 

 

Tidig morgon

IMG_0157

Stilla morgon vid Drevviken. Familjen Hackspett tjattrar. Kalle Bäver har efterlämnat en installation vid strandkanten. Fröken Vitsippa sover ännu. Familjen Svan går in för landning med gnisslande vingar. Haren mumsar i gräset med öronen som radarblad. Hunden Felix och jag smyger och och viskar som naturfotografer i direktsändning. Vi är gäster i naturen.

On my way to ”The Night of Writing Dangerousley 2012” San Francisco #nanowrimo #nowd

Thanks to my friends in the # NaNoWriMo #nowd for a fantastic night at The Julia Morgan Ballroom, San Francisco. I have reached my goal, ringing my bell today. This article is a sample from the manuscript in Swedish now awaiting processing. See you again next year.
Excuse a simple translation. Google Translate and I’ve done it together :-)

COMFORT ZONE

The song ”We Are Family” buzzing in my head when I try to sleep. Now it’s about an hour left of the trip from Frankfurt to San Francisco. I can read on the large monitor in front of me on the airplane, that the journey takes 11 hours and 19 minutes.

I sit on Site B, which means my place in the middle of a row of three seats on the same line, but on the other side of the aisle, as the line for parents of young children. The closest is a family with a little girl who can not stand and walk on its own, but having an energy that I had never seen before. Da da daa she calls everything she sees and takes in. It is a wonderful little bundle of energy and when the objects of the investigation ends, she cries until she can find something new to explore. It is fortunate that they are two adults on the trip so they can replace each other to eat, sleep, and try to keep the little girl bouncing a good mood. Sleep does not seem to be an option. When it’s quiet she looks on a touch screen with something interesting.

Of course, I try to sleep and write about every two, to pass the time. This way of traveling is really horrible, but I do not think so because then it becomes unbearable. It’s like the subway at rush hour, but without being able to get off.

I have a man and a woman on each side of me, which is also trying to sleep away as much time as possible. Suddenly, I feel something heavy on my shoulder. The man who sleeps next to me has put up his elbow on my shoulder and leaned his head in his hand with me as a support. I have not the heart to disturb him, so long as it does not become too heavy for me. When he leans his elbow in my ribs do I gently hold of his arm and put it out of my Comfort Zone.

I suddenly remembered a picture I saw on Facebook the other day that showed an installation of animals in an armchair. A giant dog lay in the armchair with his back against the seat back with all four legs outstretched. He looked as if he had been standing on the side of the chair and just fell right into it. On top is a long dog with short legs of the legs to the big dog. The finishing touch is a Siamese cat that has settled on top of the other two and hugs the long dog with its one paw.

For me it is not as peaceful and uncomplicated as in the picture above. I sit in the middle with an inflatable neck pillow, another pillow behind my head and the rest hidden under a blanket. On the other side sits a tiny lady who curl up on the armrest to find a good position to sleep on.

In order not to interfere with the neighbors, I have either arms crossed on the chest or so I stretch out her arms, fists clenched as if I would play volleyball. The passenger in front of me has shed his chair back so I sit with my nose into the built-in TV screen sitting in his chair. It is a touch screen that is for me to use and look at. To dream away in a movie is out. This position is only for very nearsighted people. The only way for me, not to develop panic, is to fold my chair backwards. I then end up in a position that I can not write or watch movies. I can see how everyone in the line behind me shed their chairs like dominoes. I close my eyes and think of what to write about next. It’s usually a good sleeping pill, so again this time.

Leaving the chair is just to forget. Took a chance on a lunch break. Took the opportunity to do gymnastics behind the curtain that separates the kitchen and the cabin. Here I was able to work out and stretch my joints for a while without anyone seeing me. I took my time because I knew all too well what to expect. When I returned was the little lady, who must move for me to come out, still beside the chair and waited politely for me to come. Embarrassing.

The neighbor above snores, he sounds like the snake that guards the king in the movie ”Robin Hood”. Here it is not a question of where the line is for our ”Comfort Zone”. Here we are one big family sharing life’s tribulations on the road to new adventures. I remember in my youth when I was on a course and we would build human pyramids, the teacher would love this state. After all, it is worth the trouble to get to interesting places around the world. Tomorrow I have forgotten this exercise, I’ve been through this many times before and never hesitates I will do it again, that trip. Perhaps the course with pyramid building did any good anyway.

”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family …”

 

SAGA 100 år och Sagorna

I går invigdes utställningen ”En träningssaga” på Riksidrottsmuseet. Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar, SAGA, 1911 – 2011, firar 100-årsjubileum och det manifesteras i en intressant utställning över motionsgymnastikens utveckling. Att organisationen fortfarande finns kvar vittnar om en verksamhet som under alla år utvecklats i takt med sina utövare.

Det är åtskilliga gymnaster som flitigt besökt gymnastikpass år efter år för att må bra i både kropp och själ. Ett folkhälsoarbete som gjort stora avtryck. Men för att genomföra en bra verksamhet behövs ledare och det är många gymnastikledare som startat sitt livslånga intresse och ideella engagemang för att leda gymnastik genom SAGA:s utbildningar. Jag är en av alla dessa som fick möjligheten.

Eftersom jag i egenskap av ordförande i Gymnastikförbundet Öst representerade vid invigningen fick jag anledning att reflektera över mina egna minnen med SAGA.

Året var 1967, och jag deltog som gymnast i en motionsgrupp när jag av ledaren fick frågan om jag ville utbilda mig till gymnastikledare. Jag behövde ingen lång betänketid för att svara ja och på den vägen är det fortfarande. Jag har under alla dessa år haft uppdrag inom gymnastikrörelsen både som aktivitets- och organisationsledare.

Under mina år som ledare inom SAGA var jag med om att starta en grupp som fick namnet Sagorna. Det var en grupp på 12 kvinnliga ledare som hade träffats på en sommarkurs på Lillsved år 1975 och tycke uppstod som så ofta händer när man är på läger. Gruppen kom att verka som en uppvisningsgrupp fram till år 1992. Under den perioden deltog vi med uppvisningar runt om i landet. Efter en inbjudan om att delta i en festival i Osaka, Japan år 1986, blev vi även flitiga på att delta i olika festivaler runt om i världen.

I utställningen på Riksidrottsmuseet visas våra uppvisningskläder från Sagornas resa till Japan år 1986 och en film från genrepet på Medborgarhuset i Stockholm innan avresan.

Sagorna

Nu finns jag på museum! Det är något man brukar skämta om men nu är det ett faktum.  Roligt och hedrande naturligtvis!

Dagen till ära hade flera av gruppens medlemmar samlats till invigningen. Många är fortfarande ledare åt SAGA och har varit behjälpliga med att få fram dräkter, bildmaterial och bidragit med sina minnen.

Det blev ett kärt möte och minnena poppade upp ett efter ett. Det kommer att bli flera besök under utställningstiden för att fördjupa mig i hela SAGA:s hundraåriga resa. Riksidrottsmuseet är en plats att förankra nutid i dåtid, en plats för reflektion ­– ett modernt museum med intressanta utställningar som är värt många besök.

Sagorna

Sagorna Birgitta Olsson och Ulla Aspeqvist.

World Gymnaestrada 2011 Lausanne

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Tjejmilen

Varför springer jag Tjejmilen? Har deltagit i alla lopp sedan 1984. Årets lopp som genomfördes idag blir alltså det 27:e. Jag deltar för att jag känner en så stor samhörighet med alla andra kvinnor som avsätter tid och engagemang för att genomföra, eller snarare manifestera tillsammans hur viktigt det är att röra på sig under sociala former. Det talas ofta om resultat, det är den rapporteringen vi får via Sportspegeln. Den är viktig. Men än viktigare är den prestation som ligger bakom alla övriga kvinnors engagemang för att genomföra denna mil i sin egen takt. Det reprotaget kommer klockan 23.25 på tv4 då de flesta kommit hem från dagens prestation. Här blir vardagshjältarna synliga.

Tjejmilen har föregåtts av träning och planering på olika håll i hela landet för att göra denna helg till en minnesvärd upplevelse. Många väljer att göra en resa över helgen till staden tillsammans. Ett sätt att umgås på, att få egen tid.

Eftersom jag med åren slagit ner på farten hinner jag iaktta och lyssna på samtalen under den mil jag färdas fram utmed ett sensommarfagert Djurgården. Här fördjupas samtalen och många frågor kommer att ventileras under loppet. Här samsas alla åldrar. Blir omsprungen av en äldre dam. Hon är märkt av sin ålder. Ryggen är krökt. Mycket tunn, men hon susar förbi på ett mirakulöst sätt och blir en förebild för mig. Närmare 90 år skulle jag gissa. Då inser jag att jag kan hålla på många år till.

En kvinna med kryckor tar sig målmedvetet fram. Det finns en kraft i viljan att inte ge upp som är stor. Kulturskolans musikorkester spelar ”Havet är djupt” på bl.a. oljefatsliknande slagverk. Jag minns min egen tid i skolorkestern och våra framträdanden och får en tår att tränga fram.  Andra musikgrupper, glada anhöriga och hejaklackar som underhåller utmed spåret lyfter mig framåt. Funktionärerna som tålmodigt räcker oss vätska för att vi ska orka runt och krattar tomma muggar som vi strör omkring oss. Det är det samlade värdet av alla dessa intryck som gör att jag fortsätter år efter år att anmäla mig till kommande Tjejmilen.

På samma sätt som jag kan finna stöd i litteraturen för kvinnors egen kraft när verkligheten inte följer alla fina ansatser om jämställdhet finner jag den kraften i att årligen delta i Tjejmilen tillsammans med kvinnor som kan och vill. Det är här och nu, inte historia. Det är mäktigt.

Anslagstavlan

Anslagstavlan visar pulsen på en plats. Jag stannar ofta nyfiken framför alla affischer och meddelanden och leker med tanken att jag skulle bo på stället. Vad finns det då som lockar, som skulle kunna förgylla tillvaron?

Den här anslagstavlan hittade jag i Nora. Evenemangen slåss om utrymmet. Här gäller det att sticka ut för att fånga intresset hos någon som passerar förbi tavlan. Lager på lager sitter affischerna. Någon har rivit ner en bit av Vikers kulturveckas program för att läsa mer om Bergslagens Största Bokloppis.

Det är bara PRO som lyckats freda sina budskap genom att ha ett eget altarskåp med glasfönster.

Bredden av aktiviteter är slående. Vad vore Nora om man inte har en ”Mordisk kvällsvandring i Maria Langs fotspår”.  Men här finns också andra aktiviteter. Elegance spelar upp till dans i Dalkarlsbergs Folkpark, Simsalabim! Nordisk trollerifestival på Stadra Sommarscen, Funkykidz, Tusen trädgårdar, Vivalla Hiphop Jam, G.R.Ö.T. musikkår osv.

Själv är jag dagturist i Nora för att på kvällen gå på teater på Stadra Sommarscen och se föreställningen ”Vill ha dig”. Affischen från Stadra, med sin ljusblå färg, kan jag få en glimt av i lagren på anslagstavlan.

Almedalen

Vilket varumärke!

”Almedalen” har blivit ett begrepp som betyder något mer än en fysisk plats i Visby. Fler och fler besöker Visby under en vecka i början av juli varje år för att vara delaktiga i och själva vara med att ladda ”Almedalen”. ”Almedalen” är som en grupp på facebook fast i verkligheten. Sverige i miniformat.

Här samlas alla organiserade särintressen med de politiska partierna för att argumentera för eller berätta om sina program, men också för att utbyta erfarenheter i väntade som oväntade möten. Somliga företrädare blickar framåt andra föredrar att argumentera för en återställare. Ingen kommer undan de budskap som presenteras. Alla ”kampanjar” för sin sak.

Det finns något tilltalande i detta sätt att mötas. En stor mässa i en världskulturarvsmiljö, som genom varumärket ”Almedalen” får eget liv och innehåll. I år, 2010, som dessutom är ett valår, var utbudet drygt 1 350 seminarier. Här pågår seminarier på universitetet, biblioteket och i konferenskomplexet, men även på andra ställen i hela centrala Visby. Människor träffas på gator och torg, på hotell, restauranger, kaféer, teatern men också på gårdar till vanliga fastigheter, på båtar och uppställda stånd och i en mobil utställningshall i hamnen. Överallt stöter jag på människor som ivrigt berättar sitt budskap för en journalist som håller fram en mikrofon för att förhoppningsvis fånga en nyhet värd att berätta vidare i någon form.

Almedalens öppna gröna ytor är navet och bidrar med sina utomhusscener till gemensamma stormöten men erbjuder även en stunds svalka och vila under något träd. Den ständigt närvarande strandlinjen mot havet öppnar upp sinnen men begränsar också flyktvägarna. Vi är på en ö, här och nu. Det är bara den förbokade biljetten tillbaka som gäller, alla andra flyktvägar är slutsålda. Antalet övernattningsmöjligheter i centrala Visby är begränsande men med den lokala busstrafiken går det bra att åka utanför Visby för logi.

Människor har återerövrat och intagit staden som blivit en levande plats för samtal. Frågan jag ställer mig är om stadens utformning bidrar till möjligheten att mötas? Jag tror svaret är ja. Det går alldeles utmärkt att vandra runt i den kuperade stadskärnan utan att vara klädd i medeltidskläder. De krokiga gränderna och öppna rummen innanför fasaderna gör mig nyfiken. Vilka har slagit läger här? Vad pratar de om på den innegården där så många står och lyssnar? Så fortsätter jag min inspirerande vandring innanför murarna. Men i samma stund jag passerar Österport försvinner magin. I Visby är murarna inget hinder utan en tillgång.

I år är det valår och det ökade trycket på Almedalen extra stort, men som fenomen håller nog idén många år framöver. Det är roligt att träffa engagerade människor i en befintlig miljö där vi alla får anpassa oss efter platsen och dess möjligheter och begränsningar. För den som inte är där går allt att följa på sociala medier och i media dygnet runt. Det går inte att komma undan. Visby är en plats som gjord för mobilt arbete och kommunikation, här finns incitamenten för att med ny teknik nå omvärlden. Och det är dygnet runt som gäller och många samtal fortsätter på nätet till nästa år då vi ses igen under rubriken ”Almedalen”.