Ögonblick, bilder och reflektioner
Stilla morgon vid Drevviken. Familjen Hackspett tjattrar. Kalle Bäver har efterlämnat en installation vid strandkanten. Fröken Vitsippa sover ännu. Familjen Svan går in för landning med gnisslande vingar. Haren mumsar i gräset med öronen som radarblad. Hunden Felix och jag smyger och och viskar som naturfotografer i direktsändning. Vi är gäster i naturen.
Thanks to my friends in the # NaNoWriMo #nowd for a fantastic night at The Julia Morgan Ballroom, San Francisco. I have reached my goal, ringing my bell today. This article is a sample from the manuscript in Swedish now awaiting processing. See you again next year.
Excuse a simple translation. Google Translate and I’ve done it together :-)
COMFORT ZONE
The song ”We Are Family” buzzing in my head when I try to sleep. Now it’s about an hour left of the trip from Frankfurt to San Francisco. I can read on the large monitor in front of me on the airplane, that the journey takes 11 hours and 19 minutes.
I sit on Site B, which means my place in the middle of a row of three seats on the same line, but on the other side of the aisle, as the line for parents of young children. The closest is a family with a little girl who can not stand and walk on its own, but having an energy that I had never seen before. Da da daa she calls everything she sees and takes in. It is a wonderful little bundle of energy and when the objects of the investigation ends, she cries until she can find something new to explore. It is fortunate that they are two adults on the trip so they can replace each other to eat, sleep, and try to keep the little girl bouncing a good mood. Sleep does not seem to be an option. When it’s quiet she looks on a touch screen with something interesting.
Of course, I try to sleep and write about every two, to pass the time. This way of traveling is really horrible, but I do not think so because then it becomes unbearable. It’s like the subway at rush hour, but without being able to get off.
I have a man and a woman on each side of me, which is also trying to sleep away as much time as possible. Suddenly, I feel something heavy on my shoulder. The man who sleeps next to me has put up his elbow on my shoulder and leaned his head in his hand with me as a support. I have not the heart to disturb him, so long as it does not become too heavy for me. When he leans his elbow in my ribs do I gently hold of his arm and put it out of my Comfort Zone.
I suddenly remembered a picture I saw on Facebook the other day that showed an installation of animals in an armchair. A giant dog lay in the armchair with his back against the seat back with all four legs outstretched. He looked as if he had been standing on the side of the chair and just fell right into it. On top is a long dog with short legs of the legs to the big dog. The finishing touch is a Siamese cat that has settled on top of the other two and hugs the long dog with its one paw.
For me it is not as peaceful and uncomplicated as in the picture above. I sit in the middle with an inflatable neck pillow, another pillow behind my head and the rest hidden under a blanket. On the other side sits a tiny lady who curl up on the armrest to find a good position to sleep on.
In order not to interfere with the neighbors, I have either arms crossed on the chest or so I stretch out her arms, fists clenched as if I would play volleyball. The passenger in front of me has shed his chair back so I sit with my nose into the built-in TV screen sitting in his chair. It is a touch screen that is for me to use and look at. To dream away in a movie is out. This position is only for very nearsighted people. The only way for me, not to develop panic, is to fold my chair backwards. I then end up in a position that I can not write or watch movies. I can see how everyone in the line behind me shed their chairs like dominoes. I close my eyes and think of what to write about next. It’s usually a good sleeping pill, so again this time.
Leaving the chair is just to forget. Took a chance on a lunch break. Took the opportunity to do gymnastics behind the curtain that separates the kitchen and the cabin. Here I was able to work out and stretch my joints for a while without anyone seeing me. I took my time because I knew all too well what to expect. When I returned was the little lady, who must move for me to come out, still beside the chair and waited politely for me to come. Embarrassing.
The neighbor above snores, he sounds like the snake that guards the king in the movie ”Robin Hood”. Here it is not a question of where the line is for our ”Comfort Zone”. Here we are one big family sharing life’s tribulations on the road to new adventures. I remember in my youth when I was on a course and we would build human pyramids, the teacher would love this state. After all, it is worth the trouble to get to interesting places around the world. Tomorrow I have forgotten this exercise, I’ve been through this many times before and never hesitates I will do it again, that trip. Perhaps the course with pyramid building did any good anyway.
”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family …”
Låten ”We Are Family” surrar i mitt huvud när jag försöker sova. Nu är det ungefär en timma kvar av resan från Frankfurt till San Francisco. Resan tar 11 timmar och 19 minuter visar den stora monitorn jag har framför mig i flygplanet.
Jag sitter på plats B vilket innebär mittenplatsen i en rad av tre stolar på samma linje, men på andra sidan gången, som raden för småbarnsföräldrar. Närmast sitter en familj med en liten flicka som inte kan stå och gå själv, men som har en energi som jag aldrig skådat tidigare. Da da daaa heter allting. Det är ett underbart litet energiknippe och när föremålen att undersöka tryter, gråter hon åt tristessen tills hon hittar på något nytt att utforska. Det är tur att de är två vuxna med på resan så de kan byta av varandra med att äta, försöka sova och hålla den lilla studsande flickan på gott humör. Sova verkar inte vara ett alternativ. Då det är lugnt tittar hon på en pekskärm med något som intresserar.
Själv försöker jag sova och skriva om vartannat för att få tiden att gå. Detta sätt att färdas är egentligen fasansfullt men jag får inte tänka så för då blir det outhärdligt. Det är som att åka tunnelbana i rusningstrafik men inte kunna stiga av.
Jag har en man och en kvinna på var sida om mig, som också försöker sova bort så mycket tid som möjligt. Helt plötsligt känner jag något tungt på min axel. Mannen bredvid mig har i sömnen lagt upp sin armbåge på min axel och lutat huvudet i sin hand med mig som ett stöd. Jag har inte hjärta att störa honom så länge det inte blir för tungt för mig. När han flyttar ner armbågen i mina revben tar jag försiktigt tag i armen och placerar den utanför min Comfort zone.
Jag kommer plötsligt ihåg en bild som jag såg på Facebook häromdagen som föreställde en installation av djur i en fåtölj. Först hade en jättestor hund lagt sig i fåtöljen med ryggen mot stolsryggen och med alla fyra ben utsträckta. Han såg ut som om han stått på sidan vid fåtöljen och bara ramlat rakt in i den. Då kommer en lång tax och lägger sig på hans ben på samma sätt och så kommer kronan på verket – en siameskatt som lagt sig oppe på de andra två och håller om taxen med den ena tassen.
Nu är det inte lika fridfullt och okomplicerat som i bilden ovan som jag har det just nu. Jag sitter som sagt i mittenstolen uppallad med en uppblåsbar flygkudde runt halsen, en annan kudde bakom huvudet och för övrigt gömd under en filt som tillhandahålls av flygbolaget. På andra sidan sitter en mycket liten dam som kryper ihop på armstödet för att hitta en bra ställning att sova på.
För att inte inkräkta på grannarnas vilostöd har jag antingen armarna i kors på bröstet eller så sträcker jag ut armarna med händerna knutna som om jag skulle spela vollyboll. Framför har passageraren fällt sin stol bakåt så jag sitter med näsan in i den inbyggda tv-skärmen i hans stolsrygg. En pekskärm som är avsedd för mig att använda och titta på. Att drömma sig bort i en film är uteslutet. Denna ställning är bara för mycket närsynta personer. Enda sättet för mig, för att inte utveckla panik, är att fälla min stol bakåt och jag hamnar då i en ställning som omöjliggör att jag kan skriva men inte heller titta på film, då vinkeln blir sned hur jag än försöker fälla skärmen. Jag ser framför mig hur alla i raden bakom mig fäller sina stolar som dominobrickor. Blundar och tänker på vad jag ska skriva om härnäst. Det brukar vara ett bra sömnpiller så även denna gång.
Att resa på sig är bara att glömma. Tog chansen vid en matpaus. Passade på att göra gymnastik bakom draperiet som skiljer köket och kabinen. Här kunde jag jogga och sträcka ut mina leder en stund utan att någon såg mig. Jag tog god tid på mig eftersom jag visste allt för väl vad som väntade. När jag återvände stod lilla damen som måste flytta sig för att jag skulle komma ut fortfarande bredvid stolen och väntade artigt på att jag skulle komma. Pinsamt.
Grannen framför snarkar, han låter som ormen som vaktar kungen i filmen Robin Hood. Här är det inte fråga om var vår ”Comfort zone” går här är vi en enda storfamilj som delar livets vedermödor på väg mot nya äventyr. Jag minns i min ungdom när jag var på en kurs och vi skulle bygga mänskliga pyramider, den läraren skulle gilla detta tillstånd. Vad gör jag inte för att få komma till intressanta platser runt om i världen. Imorgon har jag glömt denna övning, jag har ju varit med om detta många gånger förut och aldrig tvekar jag att göra om det, det vill säga resa. Kanske kursen med pyramidbygget gjorde någon nytta i alla fall.
”We Are Family, da da da da da da da da da da daaaaa, We Are Family…”
Stockholms stads hundraårsfirande, Arena Stockholm 1912 – 2012, hundra år av idrott och kultur, pågår hela året. Den 9 juni gick Stadionfesten av stapeln. Nu skulle det firas att det var 100 år sedan Olympiaden genomfördes i Stockholm och 100 år sedan vårt vackra Stadion byggdes.
När kungaparet hade intagit sina platser på Kungliga läktaren kunde Stadionfesten börja i strålande solsken.
Efter att 750 svenska olympier tillsammans med 600 ungdomar som deltog på Olympic Youth Camp på Bosön hade marscherat in under publikens jubel, deltog många idrotter i en kavalkad av uppvisningar. Med speakerinformation, historiska utblickar och med hjälp av storbildsskärmar kunde åskådarna se idrottarna var de än befann sig på arenan. Kvällen avslutades med skönsång av en kör på 500 personer. Det blev en minnesrik kväll.
Trevligt att träffas, vi hörs! Detta säger vi ofta när vi varit på en konferens, rest tillsammans med nya personer eller stöter ihop med en gammal bekant från skoltiden. Men det blir sällan av. Vardagens bestyr tar ofta över. Men nu är det möjligt. Vi ses på Facebook!
Min tid på FB och Twitter har blivit en naturlig del av min tillvaro. Här kan jag själv dela med mig av mina tankar och bilder och ta del av andras bestyr, allt från händelser i vardagen till inbjudningar om fysiska möten. På Twitter följer jag angelägna frågor som delas och diskuteras under samlade #rubriker. Här kommer några exempel på möten som nyligen gjort intryck på mig.
Inför uttagningarna till Melodifestivalen visade det sig att flera av mina vänner på FB och personer jag följer på Twitter är utomordentligt spirituella kommentatorer. På finalkvällen var vi flera som slog oss ner framför TVn, uppkopplade på FB och väntade ivrigt på att våra lysande kommentatorer skulle göra entré. Vi smygviskade, sände kommentarer och ”gilla” på nätet om det vi såg och hörde, vi störde ingen annan i publiken och dessutom hade jag väldigt roligt.
Detsamma hände under VM i fotboll vid Sveriges ödesmatch mot Ukraina. Vänner som är riktiga fotbollsentusiaster dök upp på Twitter och FB. Själv är jag mer allmänt intresserad och inte så väl insatt i alla turer. Twitter av dessa experter på nätet och deras fyndiga kommentarer var målande och fick mig att ryckas med.
Men så till sommarens höjdpunkt, midsommarafton. Dagen firar jag för att njuta av ljuset, naturen, gärna i en båt i skärgården med min familj och i vanliga fall tillsammans med vänner. Så blev det även i år men på ett annat sätt än tidigare.
Det första jag såg när jag kollade FB på midsommaraftons morgon var en delad länk till en underhållande film på Youtube. Swedish Midsummer for Dummies. http://bit.ly/MT1Gkv
Vi skrattade hjärtligt min man och jag åt den pedagogiska filmen och insåg snart att allt som presenterades där har vi varit med om i olika skeden i livet. Filmen fick oss att minnas många midsomrar och roliga episoder. Platser och aktiviteter har varierat genom åren så också vänner.
Varje gång jag tittade på FB, och det gjorde jag rätt ofta måste jag tillstå, hade någon lagt ut en bild eller gjort kommentarer som helt stämde med vad vi hade sett på filmen. Att jag inte var ensam om att vara uppkopplad blev tydligt.
Men hur trevligt det än är på FB kan det aldrig slå det fysiska mötet även om det är tillsammans med obekanta midsommarfirare som kommer ut i båtar under dagen för att äta lunch och sjunga visor till nubben den goa. Att få höra psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt…” och ”Nu grönskar det i dalens famn…” i skön stämmosång i en vik omgärdad av höga berg med god akustik, är oslagbart. Jag avstod från att koppla upp, det var för stort, jag bara kopplade av.
For the fifth consecutive year in November, I participated in NaNoWriMo, National Novel Writing Month. A project organized by the Office of Letters and Light, a nonprofit organization. The project inspires children, youth and adults to write around the world. This year is the first year I went in the goal of writing 50,000 words during November, which I’m proud of.
A contributing factor was that I attended the Night of Writing Dangerously in San Francisco in November. There I met more than 200 other writers, we wrote together and celebrate that we, Write-a-thon attendee, jointly donated money to the classroom-based Young Writers Program so it will be developed.
You can read about the meeting on the following blog.
National Novel Writing Month’s Night of Writing Dangerously
NaNoWriMo is a personal challenge of creative expression that requires discipline. But you’re not alone. You share your trials and tribulations with others around the world in an daily ongoing dialogue. The dialogue is either done quietly, knowing the other’s out there doing the same as you do. Or active on the Internet and at meetings. It’s great.
Now I sit with a script to be processed, a task I like. I am already looking forward to November 2012.
Erik Wagner, Brit Stakston, Anna Söderberg
Det är en onsdagskväll i september år 2011 och jag befinner mig på Medborgarplatsens bibliotek, som ligger i hjärtat på söder i Stockholm. Jag är här för att delta vid lanseringen av boken Gilla! med underrubriken Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier. Författare till boken är mediestrategen Brit Stakston. Boken är i första hand skriven för människor engagerade i civilsamhället, men är lika aktuell för alla som vill veta mer om sig själv i relation till sociala medier.
Många mobiler syns i vimlet. Publiken är van att använda sociala medier. De tar bilder och delar nu med sig till de som inte är där.
Jag köper boken och hinner bläddra i den en stund innan presentationen börjar. Inledningen ger mig hopp, där skriver författaren: ”Det här är boken för dig som vill förändra”.
Presentationen sänds direkt och filmen går också att titta på i efterhand på förlaget Idealistas webbplats.
Väl hemma på min kammare har jag läst boken och funnit den aktuell och användbar.
Jag befinner mig själv som förtroendevald ledare i flera organisationer och känner mig ofta väldigt ensam när jag försöker tala om sociala medier. Det finns ingen tidigare erfarenhet att relatera till när det gäller den här formen av kommunikation. Däremot är det lättare att ta till sig det som skrivs i alla artiklar som talar om hur farligt och hotfullt det är att finnas med i de sociala medierna. Dessa frågor om olika hotbilder ska vi ta på största alvar men för att kunna göra det behöver vi veta mer om oss själva och hur vi kommunicerar i den kontext som artiklarna handlar om.
Ett kapitel i boken som jag fastnar för är Intern förankring. Kanske går det i boken att hitta nyckeln till dörren för de som intagit ”de över bröstet korslagda armarnas inställning”, kroppsspråk som visar på de hinder och kommunikationsproblem som uppstår när sociala medier förs på tal.
Jag vill tillsammans med andra människor, i samtalets form, vandra runt i den graf av fyra rum som finns i boken på sidan 117. Grafen hjälper oss att navigera i vår egen värld och ger oss en chans att reflektera över var vi själva befinner oss på skalan mellan analoga/digitala värderingar.
Grafen underlättar för oss att gradera våra digitala vanor för att till slut se var vi finns i förhållande till dessa båda axlar och till varandra i vår organisation.
Vad är det för skillnad på att vara professionell, personlig eller privat på de sociala medierna? Att svara på den frågan och många andra är en förutsättning för att kunna bygga vår egen och vår organisations digitala kommunikation med omvärlden på ett respektfullt sätt. Utvecklingen inom området pågår något som vi alla på olika sätt är inblandade i vare sig vi vill eller ej, men det underlättar att vara med på tåget för att kunna påverka beslut som berör oss.
Brit Stakston har med sin bok lyckats avmystifiera sociala medier och för tillbaka frågorna till individnivå.
Boken har ett genuint upplägg i bästa folkbildningsanda. Gilla! är en ”fysisk bok”. Erik Wagner på Idealistas förlag har bidragit med kommentarer och diskussionsfrågor i boken. Innehållet i boken lyder under Creative Commons-licensen. Presentationen av boken finns som introduktionsfilm på förlagets webbplats och boken lanserades på ett folkbibliotek.
En viktig bok att läsa och prata om i olika sammanhang. Möjligheterna är många, våga gå vidare med Gilla! som bas.
Boken är utgiven på Idealistas förlag, ett nystartat förlag som intresserar sig för idébundna organisationers sätt att arbeta och vill lyfta fram skillnaden mellan att leda en förening och att driva ett företag.
I går invigdes utställningen ”En träningssaga” på Riksidrottsmuseet. Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar, SAGA, 1911 – 2011, firar 100-årsjubileum och det manifesteras i en intressant utställning över motionsgymnastikens utveckling. Att organisationen fortfarande finns kvar vittnar om en verksamhet som under alla år utvecklats i takt med sina utövare.
Det är åtskilliga gymnaster som flitigt besökt gymnastikpass år efter år för att må bra i både kropp och själ. Ett folkhälsoarbete som gjort stora avtryck. Men för att genomföra en bra verksamhet behövs ledare och det är många gymnastikledare som startat sitt livslånga intresse och ideella engagemang för att leda gymnastik genom SAGA:s utbildningar. Jag är en av alla dessa som fick möjligheten.
Eftersom jag i egenskap av ordförande i Gymnastikförbundet Öst representerade vid invigningen fick jag anledning att reflektera över mina egna minnen med SAGA.
Året var 1967, och jag deltog som gymnast i en motionsgrupp när jag av ledaren fick frågan om jag ville utbilda mig till gymnastikledare. Jag behövde ingen lång betänketid för att svara ja och på den vägen är det fortfarande. Jag har under alla dessa år haft uppdrag inom gymnastikrörelsen både som aktivitets- och organisationsledare.
Under mina år som ledare inom SAGA var jag med om att starta en grupp som fick namnet Sagorna. Det var en grupp på 12 kvinnliga ledare som hade träffats på en sommarkurs på Lillsved år 1975 och tycke uppstod som så ofta händer när man är på läger. Gruppen kom att verka som en uppvisningsgrupp fram till år 1992. Under den perioden deltog vi med uppvisningar runt om i landet. Efter en inbjudan om att delta i en festival i Osaka, Japan år 1986, blev vi även flitiga på att delta i olika festivaler runt om i världen.
I utställningen på Riksidrottsmuseet visas våra uppvisningskläder från Sagornas resa till Japan år 1986 och en film från genrepet på Medborgarhuset i Stockholm innan avresan.
Nu finns jag på museum! Det är något man brukar skämta om men nu är det ett faktum. Roligt och hedrande naturligtvis!
Dagen till ära hade flera av gruppens medlemmar samlats till invigningen. Många är fortfarande ledare åt SAGA och har varit behjälpliga med att få fram dräkter, bildmaterial och bidragit med sina minnen.
Det blev ett kärt möte och minnena poppade upp ett efter ett. Det kommer att bli flera besök under utställningstiden för att fördjupa mig i hela SAGA:s hundraåriga resa. Riksidrottsmuseet är en plats att förankra nutid i dåtid, en plats för reflektion – ett modernt museum med intressanta utställningar som är värt många besök.
Sagorna Birgitta Olsson och Ulla Aspeqvist.
Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik. Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.
Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.
Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.
Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.
De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.
Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.
Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.
Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.
Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.
Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.
Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.
Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.
Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.
17 juli 2011
Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team
Fakta
Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011 – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats
På väg igen, denna gång till Italien och alperna. Det är 25 år sedan väskan gjorde sin första resa. Resan gick till Osaka i Japan. Under åren har den varit på många ställen i världen och blivit en ”snackis” för svensk gymnastik. Min man använder den gärna men själv tycker jag den är för obekväm. Den var mycket modern när det begav sig, väskan har faktiskt ett hjulpar som underlättar kortare transporter på rent plant underlag, helst redan framme på flygplatsen.
Resväskor från mitten av 1900-talet var ofta fullklistrade med etiketter från olika hotell i världen. Idag kan du hitta dessa väskor i antikaffärer eller på nätet. Det har blivit en pittoresk inredningsdetalj att lägga en gammal sliten resväska med dekaler från olika destinationer uppe på ett fristående klädskåp. Min väska har inte nått den statusen ännu. Dekalerna visar evenemang som jag deltagit i, platser och aktiviteter i stället för hotell. Men för mig är den som ett temaalbum som kommer fram då och då och väcker roliga minnen till liv. Den har aldrig kommit bort och under åren har den motstått den hårdhänta hantering väskorna får på flygplatserna.
Idag är det inget märkvärdigt att resa och ingen blir imponerad över om du varit överallt i världen. Platser, hotell och evenemang marknadsförs på ett annat sätt. Dessutom är det svårt att fästa klistermärken på dagens mjuka rullväskor utifall du skulle vilja sända en signal. Nu gäller det snarare att göra väskan unik med någon bagagerem eller färgglada snören för att själv känna igen den på bagagebandet.
Biapersson's Blog 