Författararkiv: biapersson

Konstens kraft

Det är kraft i isen som forsar fram i Norrström framför Rosenbad. Står och filosoferar på min väg genom staden mot Stadshuset, vid femtiden, sista måndagen i mars. Ett jobbigt möte under dagen snurrar runt i huvudet hela tiden. Behöver rensa tankarna. Kamerans fokus brukar vara till hjälp, den snävar in det ogripbara i lagom stora delar.

Stockholm är vackert. Det är svalt, solen skiner. Tårkanalen på vänster öga läcker som en kran i den snåla vinden. Svårt att se klart i flera bemärkelser. Plötsligt fångar linsen den groteska statyn som jag står bredvid när jag lyssnar till isen, jag ser den inte som en staty, bryr mig inte om vad den föreställer, ser bara en massa metall som utstrålar makt och kraft. Tar en bild. Ser en form som förmedlar min känsla som tagit fysisk gestalt. Isen spränger fram mot Rosenbad. Jag fattar ett avgörande beslut.

 

Skybar

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Duke Ellington Statue, NY

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

”Rock’n’Roll” på Museum Folkwang

Den 10-10-10 var sista dagen för att se utställningen A Star Is Born, Photography and Rock since Elvis, på Museum Folkwang i Essen. Jag hade möjligheten att se den i mitten på september då jag var i Essen för att delta i en kulturkonferens. Essen och Ruhrområdet är Europas kulturhuvudstad 2010.

Utställningen visade omkring 300 fotografier, omslag till album, magasin och bilder med autografer från sex decennier. Intressant att se hur både stjärnfotografer och stjärnorna själva formade bilden av hur vi upplever rockmusiken och hur de satte ljuset på den kultlika beundran som omgav artisterna, instrumenten och ljudtekniken.

Rockstjärnorna på utställningen var Elvis Presley, Little Richard, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Frank Zappa, David Bowie med flera och band från Rolling Stones till Beatles. Stjärnorna fotograferades av andra stjärnor som Ron Galella, Annie Leibovitz, Mark Seliger, Richard Avedon, Daniel Kramer, Mick Rock och Jerry Schatzberg alla mästare på att fånga ögonblick som fastnar på näthinnan.

En fantastisk känsla att röra sig genom utställning som blev en snabbspolning av min egen uppväxt. En bildström som väckte minnen av musik som fortfarande lever kvar och så starkt förknippas med olika händelser i livet. En sevärd utställning. Rock’n’Roll.

Museum Folkwang som i år invigde en tillbyggnad till museet är ett viktigt och mycket sevärt museum. Museet har i sina samlingar verk bland annat av van Gogh, Cezanne, Gauguin och Matisse men det är en annan historia.

Homage to John Lennon Oct 9th

Den 9 oktober 2010 skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Besökte den här fridfulla platsen i Central Park i New York för drygt en vecka sedan. Kändes bra att Sweden är med på den minnestavla som finns i den anlagda parken Strawberry Fields.

Besök följande länk,Imagine Peace Tower titta på filmen av Yoko Ono. Ta er tid, se hela filmen, då får ni bland annat se den underbara barnkören i islandströjor som sjunger Imagine, en garanterad upplevelse.

Ellis Island

Jag närmar mig Frihetsgudinnan vattenvägen. Så gjorde även min fars kusins man som emigrerade till Amerika 1923. Sverige var fattigt och det var ont om mat. De som lämnade Sverige var den sista vågen av utvandrare.

Resan gick med Svenska Amerika Liniens S/S Drottningholm från Göteborg direkt till New York. Svenska Amerika Linien blev länken mellan barn och barnbarn till de som tidigare utvandrat till Amerika och som nu återvände som turister till fäderneslandet. Andra reste för att hälsa på sina släktingar i Amerika.

Vad tänkte min fars kusins man när Frihetsgudinnan, symbolen för det nya landet, dök upp vid horisonten? Vad föregick beslutet att resa, hur resonerade han med sin hustru, hur hanterade de all osäkerhet om framtiden och varifrån kom drivkraften att fatta beslutet om att resa till Amerika? Mycket är höljt i dunkel.

Efter mötet med Frihetsgudinnan år 1923 angjorde S/S Drottningholm hamnen i New York. De som ämnade immigrera fick åka färja ut till Ellis Island. Den plats där immigranter blev registrerade. Ellis Island har ett öppet arkiv på Internet där det går att söka efter personer som anlänt den här vägen till Amerika. Här hittade jag min pappas kusins man i inskrivningsliggaren. Jag kan nu konstatera att det jag hört i berättelser vid släktmöten sedan jag var liten, om att han lämnade sin hustru och reste till Amerika, stämmer.

Kanske var det hans svåger som inspirerat honom att resa till Amerika. Den nyanlände uppgav som slutdestination att han skulle besöka sin svåger. Han kom aldrig tillbaka. Han träffade aldrig sin hustru igen.

Vi kan läsa om olika människoöden i litteraturen och forska i arkiven för att få veta mer om de som emigrerade och den tid de levde i. Vi kan också besöka platser för att själva komma närmare historien. Det är därför jag som turist i New York vill göra min tur till Frihetsgudinnan från vattnet för att skapa ramar till berättelsen. Fortfarande kvarstår många frågor, vart tog släktingen vägen efter att han lämnat Ellis Island och hur väl stämmer de andra pusselbitarna jag hört berättas? De återstår att utforska, något jag ser fram emot att kunna göra bit för bit. En del av min egen bildningsresa, en del av min egen historia.

Tjejmilen

Varför springer jag Tjejmilen? Har deltagit i alla lopp sedan 1984. Årets lopp som genomfördes idag blir alltså det 27:e. Jag deltar för att jag känner en så stor samhörighet med alla andra kvinnor som avsätter tid och engagemang för att genomföra, eller snarare manifestera tillsammans hur viktigt det är att röra på sig under sociala former. Det talas ofta om resultat, det är den rapporteringen vi får via Sportspegeln. Den är viktig. Men än viktigare är den prestation som ligger bakom alla övriga kvinnors engagemang för att genomföra denna mil i sin egen takt. Det reprotaget kommer klockan 23.25 på tv4 då de flesta kommit hem från dagens prestation. Här blir vardagshjältarna synliga.

Tjejmilen har föregåtts av träning och planering på olika håll i hela landet för att göra denna helg till en minnesvärd upplevelse. Många väljer att göra en resa över helgen till staden tillsammans. Ett sätt att umgås på, att få egen tid.

Eftersom jag med åren slagit ner på farten hinner jag iaktta och lyssna på samtalen under den mil jag färdas fram utmed ett sensommarfagert Djurgården. Här fördjupas samtalen och många frågor kommer att ventileras under loppet. Här samsas alla åldrar. Blir omsprungen av en äldre dam. Hon är märkt av sin ålder. Ryggen är krökt. Mycket tunn, men hon susar förbi på ett mirakulöst sätt och blir en förebild för mig. Närmare 90 år skulle jag gissa. Då inser jag att jag kan hålla på många år till.

En kvinna med kryckor tar sig målmedvetet fram. Det finns en kraft i viljan att inte ge upp som är stor. Kulturskolans musikorkester spelar ”Havet är djupt” på bl.a. oljefatsliknande slagverk. Jag minns min egen tid i skolorkestern och våra framträdanden och får en tår att tränga fram.  Andra musikgrupper, glada anhöriga och hejaklackar som underhåller utmed spåret lyfter mig framåt. Funktionärerna som tålmodigt räcker oss vätska för att vi ska orka runt och krattar tomma muggar som vi strör omkring oss. Det är det samlade värdet av alla dessa intryck som gör att jag fortsätter år efter år att anmäla mig till kommande Tjejmilen.

På samma sätt som jag kan finna stöd i litteraturen för kvinnors egen kraft när verkligheten inte följer alla fina ansatser om jämställdhet finner jag den kraften i att årligen delta i Tjejmilen tillsammans med kvinnor som kan och vill. Det är här och nu, inte historia. Det är mäktigt.

Anslagstavlan

Anslagstavlan visar pulsen på en plats. Jag stannar ofta nyfiken framför alla affischer och meddelanden och leker med tanken att jag skulle bo på stället. Vad finns det då som lockar, som skulle kunna förgylla tillvaron?

Den här anslagstavlan hittade jag i Nora. Evenemangen slåss om utrymmet. Här gäller det att sticka ut för att fånga intresset hos någon som passerar förbi tavlan. Lager på lager sitter affischerna. Någon har rivit ner en bit av Vikers kulturveckas program för att läsa mer om Bergslagens Största Bokloppis.

Det är bara PRO som lyckats freda sina budskap genom att ha ett eget altarskåp med glasfönster.

Bredden av aktiviteter är slående. Vad vore Nora om man inte har en ”Mordisk kvällsvandring i Maria Langs fotspår”.  Men här finns också andra aktiviteter. Elegance spelar upp till dans i Dalkarlsbergs Folkpark, Simsalabim! Nordisk trollerifestival på Stadra Sommarscen, Funkykidz, Tusen trädgårdar, Vivalla Hiphop Jam, G.R.Ö.T. musikkår osv.

Själv är jag dagturist i Nora för att på kvällen gå på teater på Stadra Sommarscen och se föreställningen ”Vill ha dig”. Affischen från Stadra, med sin ljusblå färg, kan jag få en glimt av i lagren på anslagstavlan.