Sitter vid Ersta Terrass och vilar,
i bakgrunden bruset av storstadens bilar,
från ”Grönan” stiger skriken och skratten,
som ljudkulisser över Strömmens vatten,
där drar små båtar, ljudlöst alerta,
en långväga gäst in i Stockholms hjärta.
Kategoriarkiv:Uncategorized
Slagsmål
Jag har läst den! Jag har tittat på serierna! Jag våndas! Tänker på Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken i januari månad år 1903”. Till skillnad från gårdagens busar som efter att: ”I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd, och sen vände dom på klacken och gick hem!”, i stället går till attack mot varandra.
”Vad som än står”. Serieroman av journalisten Cyril Hellman och serietecknaren Peter Bergting. Enligt omslagets baksida är detta en bok om manliga relationer, familjeliv, flickvänner och manligt våld. En bok om en våldsam fotbollssupporters liv, om fotbollsfirmor och supportergäng – en kultur som vi har svårt att förstå, men som finns mitt ibland oss.
Work in progress #showyourwork
Det är en fantastisk sommarkväll. Jag sitter i vår båt som ligger på svaj i en lugn vik i Stockholms skärgård. I bakgrunden hör jag Ted Gärdestads låt ”Sol, vind och vatten…”. Det är ett gäng unga män som är ute tillsammans i en stor husbåt med kommandobrygg som spelar gamla men superaktuella favoriter på en anständig nivå. De har grillat och ätit middag tillsammans och nu sitter de på övre däck, pratar, skrattar och lär sig slå knopar.
Det var inte detta jag skulle skriva om men det är så intressant när ens farhågor om dunka-dunka hela natten kommer på skam så det måste berättas. Vad mina värderingar som dagens iakttagelse ställs emot är tidigare erfarenheter av sömnlösa nätter och det är så hela livet är. Verkligheter blir till erfarenheter som ett livets facit. Men det förekommer även andra svar i facit beroende på de ingående faktorerna det visade killarna ikväll.
Tillbaka till mitt ämne för dagen. Jag har under några semesterdagar på sjön ställt samman en resedagbok som jag publicerat på storehouse.co som är en app för ändamålet som jag testar. Jag tycker om att fotografera och gärna berätta med enbart bilder, bilder och text eller bara text. Jag använder oftast min iPhone när jag fotgraferar eftersom jag alltid har den med mig. Den första bilden av en A-Ford hade aldrig blivit till om jag inte haft min iPhone. Jag står i färjekön från Visingsö och så ser jag denna underbara bil passera förbi från färjan.
På rena semestertripper har jag med mig min Pentax G3 som också tillhör kategorin mindre systemkameror. Att snabbt kunna göra ljusredigering i en app för att lägga ut mina upplevelser har blivit ett arbetssätt som tilltalar mig tillsammans med korta anteckningar till stöd för minnet för längre reportage och texter. Att fortsatt använda papper och penna känns också kreativt, det är så allt började en gång i tiden för mig. Att utforska den nya teknikens möjligheter är en utmaning som jag gärna antar. Att bara behöva en iPhone och en iPad i bagaget är en utveckling som jag gillar.
Testa ditt tålamod – läs en följetong
Den efterlängtade sommaren är här. Det är varmt. Ett lugnare tempo infinner sig. Själv läser jag två böcker parallellt. Håkan Nessers ”Levande och döda i Winsford” som följetong i SvD samt romanen ”De gömda rummen” av Care Santos.
Att läsa en följetong kräver tålamod. Varje dag ställs jag inför nya handlingar som leder till olika tänkbara konsekvenser för romanfigurerna i kommande avsnitt. Jag diskuterar de nya händelserna med min man och gemensamt planerar vi fortsättningen av berättelsen. Följetongens logik kräver av läsaren att vänta, begrunda och avvakta författarens nästa omsorgsfulla pusselbit i en komplicerad handling. Detta är frustrerande när nyfikenheten håller på att ta över. Att det dessutom går att köpa boken för att snabbt ta reda på utgången kan vara kittlande, men ändå väljer jag att låta läsandet ta den tid det tar, fast svaren bara finns en knapptryckning bort.
Den andra boken som jag själv disponerar lästakten av, har fått mig att fundera över mitt val av bok. För mig var författaren okänd. Det var titeln som triggade mig att välja bokklubbens erbjudande. Jag har alltid varit intresserad av gömda, dolda rum. När jag som liten läste Fem-böckerna av Enid Blyton och Carolyn Keenes böcker om hjältinnan Kitty var det inte ovanligt att hjältarna hittade dolda utrymmen bakom paneler, hemliga gångar, kassaskåp bakom tavlor osv.
Verkligheten rymmer också berättelser om dolda utrymmen, om kidnappade personers tillvaro i fångenskap, om flyktvägar från fängelser, slott och ”nästen” eller varför inte bara en dold dörr i tapeten som än idag får mig att rysa av nyfikenhet när jag går på slottsvandringar.
Det är berättelserna om dessa gömda rum som väcker min fantasi och nyfikenhet. Vad finns att dölja – något av värde eller en handling som inte tål dagens ljus? De gömda rummen finns både fysiskt men också hos individen.
Temat finns tydligt i båda romanerna. Hos Håkan Nesser brottas huvudpersonen med både sitt eget mentalt dolda rum men framför allt sin makes. Hon försöker också knäcka koden till en datafil, den moderna tidens dolda rum, som är skyddad av ett lösenord.
Care Santos berättar en släkthistoria med många mentalt dolda rum hos individerna i boken. Rum som börjar vädras när ett fysiskt dolt rum avslöjas och huvudpersonerna måste konfrontera sig själva för att kunna svara på polisens frågor.
Jag kan själv styra min läsning av Care Santos bok, men samtidigt har jag smittats av den parallella följetongens lunk och läser då och då några kapitel tills författaren väljer nästa stig i bokens händelsekedja. Då gör jag paus för eftertanke.
Båda böckerna är i sig dolda rum tills jag läst dem, idag är jag halvvägs i mitt utforskande och test av mitt tålamod.
Fakta
På omslaget till boken som är utgiven på Bonniers förlag kan jag läsa att Care Santos är född 1970. Hon är litteraturkritiker för El Mundo och debuterade vid tjugofem års ålder. Hon har skrivit sex romaner, sex novellsamlingar, två lyriksamlingar och ett flertal barn- och ungdomsböcker. De gömda rummen är utgiven i tretton länder.
#GymforLife2013 Cape Town med Sofiaflickorna och Resårerna
Vårt stora äventyr
Sofiaflickorna och Resårerna har landat fysiskt i Sverige efter äventyret Gym for Life 2013 i Kapstaden. Men att landa alla intryck från denna resa kommer att pågå resten av livet för deltagarna. Att få motta en delad bronsmedalj är en stor händelse. Att för en vecka som gäst bli en del av en annan kultur är berikande. Att få möta individer med olika livsvillkor och dela glädjen i att få gymnastisera och röra sig till musik är en rik erfarenhet som många borde få dela.
Med några extra dagar inräknade i resan hann vi också besöka Cape Point, se babianer, träffa pingviner och apor, besöka ett akvarium, shoppa vid Waterfront, båttur i en vik för att se mängder av sälar, besök på en marknad, spana efter valar, besöka en nöjesplats och för Resårerna en rundresa i vindistriktet runt Stellenbosch.
Jag vill ge en stor eloge till föreningen Sofiaflickorna som satsade på att en grupp flickor, tränare och ledare från föreningen fick möjlighet att delta vid detta evenemang. Tillsammans med GF Resårerna, en seniorgrupp som varje år reser till olika festivaler utomlands för att genom uppvisningsgymnastik inspirera andra att gymnastik är till för alla, har vi varit ett oslagbart team. Det är en fröjd för oss seniorer att se de unga växa in i uppgiften med att ta eget ansvar under tiden som projektet utvecklats fram till resan och under dess schemalagda dagar på plats. De unga får oss seniorer att hitta tillbaka till lekfullheten och våga tänja våra invanda gränser hur allt ska vara. Att vi uppträder i fotbollsbyxor och dito tröja för att skapa en helhet under föreställningen har varit en inre resa om hur man kan och bör se ut som seniorer som vi brottats med. Att planera och sy rekvisita har förstärkt gruppkänslan. Att också lyssna in ungdomarnas musikval har varit berikande. Våra damer som tolkade Swedish House Mafia vid sin DJ-plint fick en liten funclub på köpet. Det var två tyska killar som absolut ville bli fotograferade med sina idoler.
Gym for Lifes stora vinnare är ändå Sydafrika, med deras lokala organisationskommitté som stod för det vänliga värdskapet med utsökt mat, boende och logistik under evenemangsdagarna. Dessutom alla föreningar från Sydafrika som deltog och var dagarnas stora inspiratörer genom sina fantasifulla uppvisningar. Medryckande musik, rytmer, rörelseglädje och utstrålning, gymnaster i alla åldrar samt kreativ koreografi, ”man tager vad man haver” som Cajsa Warg sa på sin tid. Färgglada sopborstar, paraplyer och färgpytsar som pallar är några exempel. Men även mer krävande koreografi och teman interagerade med varandra. Polissirenen, när streetgruppen gjorde entré vid vårt Communitybesök, gav en klar introduktion till de kommande tablåerna som bara de som vet koderna på gatan kan uttrycka på ett genuint sätt. Lysande!
Foto: Ingrid Sandin
Fantastiska uppvisningar med duktiga grupper har pågått under tre dagar både i hallen, i ett köpcenter och vid sex olika Communitycenters. Dessa besök med ”get together-teman” gjorde stort intryck där våra olika livsvillkor blev tydliga vad det gäller materiell utrustning men där våra möten mellan individerna vi träffade blev desto rikare. Vår särskilda uppvisning för dessa tillfällen väckte stor uppmärksamhet och spontana reaktioner. Vad vi fick höra av en taxichaufför så hade TV sänt ett klipp från köpcentrat där vi varit med på bild. Sofiaflickornas glada clownprogram, Resårernas tolkning av Not a sinner nor a saint samt det gemensamma programmet Maracas gjorde succé.
En reflektion jag gör är att många internationella grupper driver den elitistiska perfektionismen eller det spektakulära uttrycken i kostym, krävande musik och rörelser så långt att alla delar tar ut varandra. Dramatiken blir till antiklimax. Ett sätt att känna av stämningen är att titta och lyssna på publiken. Gladiatorförtjusning vid hisnande övningar eller deltagande handklappningar, visslingar, rörelser och hejarop vid medryckande musik och program eller lågmälda applåder talar sitt tydliga språk. Den farliga kittlingen i våghalsigheten får aldrig vinna över sunt förnuft och säkerhet. Barn och ungas tillit till vuxna och barnens oförmåga att bedöma framtida men får aldrig utnyttjas för att locka publiken till en stunds förströelse.
Sydafrika var bäst på att hitta nerven hos publiken, men även Sofiaflickorna och Resårerna med sin lågbudgetuppvisning med mycket kärlek i både koreografi, deltagare och rekvisita fick hela salen att gunga. Låt oss inspireras av de sydafrikanska grupperna eller lyda det råd som en av organisatörerna gav när hon var tvungen att meddela att highheels inte var tillåtet på Galakvällens efterföljande party för att skona hallgolvet – vi afrikaner går gärna barfota för att stå med fötterna på jorden.
Vi har en stor uppgift i Sverige att sätta uppvisningsgymnastiken på kartan. Tillsammans med Gymnastikförbundet som sanktionerat denna resa hoppas jag att vi kan sända fler grupper på olika evenemang runt i världen. Sverige representerade med en grupp, så gjorde även Danmark, Finland två grupper, Norge fyra grupper, Tyskland sex grupper, Schweiz tio grupper och Sydafrika 26 grupper vilket inte är så konstigt eftersom de var värdland.
Under hösten hoppas Sofiaflickorna och Resårerna att få möjlighet att visa upp programmet på hemmaplan. Vi har också planer på att mobilisera de föreningar som är intresserade av uppvisningsgymnastik så att vi kan ta upp utmaningen att få flera föreningar att sända grupper till olika evenemang och att vi också ska kunna stå som värdar för ett utbyte, en bra utmaning för att utveckla uppvisningsgymnastiken men också för att tänka generationsöverskridande.
Ett stort tack till Gymnastikförbundet som sanktionerade resan, Sofiaflickorna, dess ledare och härliga gymnaster och till alla Resårer för en rolig och intensiv vecka tillsammans.
Ett stort tack till South African Gymnastics Federation, City of Cape Town och FIG Gymnastics For All Committee som gjorde detta evenemang möjligt och vi ser fram emot den tredje Gym for Life i Norge 2017.
Birgitta ”Bia” Persson, ordförande i Resårerna och Head of Delegation för denna resa.
Faktaruta
The 2nd World Gym for Life Challenge 2013 in Cape Town, South Africa är slut och Österrikes grupp TS Goetzis Zurcaroh har belönats med World Group Champion och tagit emot Bruno Granditroféen. Ca 1500 gymnaster i 69 uppvisningsgrupper från 19 länder, som representerade alla kontinenter, har deltagit i detta contest. Av dessa grupper fick 14 st guldmedaljer, 29 grupper fick silvermedaljer och 26 grupper bronsmedaljer. Bedömningarna genomfördes inom fyra olika klasser som: stora grupper med redskap, stora grupper med gymnastik och dans, små grupper med redskap och smågrupper med gymnastik och dans i sina program. The City of Cape Town and the South African Gymnastics Federation har varit värdar för evenemanget i samarbete med FIG Gymnastics For All Commitee.
Vardagsdramatik
Lyckligt ovetandes om vad som snart kommer att ske, sitter jag i solen på ljugarbänken vid den lilla hamnen på västra Öja. Säger jag Landsort så är det nog fler som känner igen var jag befinner mig. Vinden tar i och på klipporna utanför hamninloppet slår vågorna upp kaskader av vatten i luften, en scen som jag tidigare på dagen försökt fånga med kameran. En scen som förmedlar att det blåser mycket, mer än vad som är lämpligt för att ge sig ut i med en liten farkost. I den lilla hamnbassängen är det däremot helt lugnt på vattenytan som ligger skyddad av klipporna, men på bryggan sveper vinden in i kraftiga byar som virvlar runt sand och torra löv.
Jag sitter i lä med ryggen mot den lilla handelsboden vid bryggan och solen värmer skönt. Framför mig ligger en större motorbåt förtöjd. Den är utrustad med lätt tillgängliga redskap som behövs vid en snabb manöver och båten ser sliten ut som om den används till transport och fiske. Säkert en båt som tillhör en bofast på ön.
Strax bredvid finns en liten servering, en förlängning till handelsboden. En plats för människor att träffas på, för att äta en bit mat eller bara svalka sig med en kall öl eller glass. Av den aktivitet som pågår fram och tillbaka på bryggan gissar jag att det är en plats som de sommarboende gärna träffas på. Sorlet hörs på avstånd där jag sitter.
En mörkblå modern sittvagn av den sportiga typen står uppställd utanför serveringen på bryggan. Vagnen är utrustad med skötväska på styret och andra tillbehör i korgen under för att underlätta för den moderna mobila föräldern.
En kvinna i vita kläder går förbi mot handelsboden. Hon har ingen väska men möjligen en plånbok i handen. Hennes bestämda och målmedvetna steg får mig att tro att hon är från ön. Kanske på väg att köpa något hon saknar för att kunna göra det hon tänkt sig hemma.
Hon har precis passerat när det plötsligt flaxar till något stort mörkt förbi i mina glasögon åt serveringens håll. Jag rycker till. Det blir alldeles tyst och stilla som om vinden tog slut för en sekund. Jag håller andan. Kvinnan i vitt kommer springande fram till bryggkanten och ropar: Barnvagnen! Nu rusar folk ut från serveringen. En liten pojke i tolvårsåldern hoppar ner i vattnet. Kvinnan i vitt springer till båten framför mig, klättrar ombord, hämtar båtshaken med rejält skaft av grånat trä, som på sjömansvis förvaras så att den bara är att ta loss och använda. Jag blir alldeles kall. Var är barnet? Var är barnet? Är barnet i vagnen? Nej, han sitter tryggt, i skaran av människor som kommit ut, på en äldre dams arm. En man som hunnit få av sig skorna för att hoppa i får nu i stället tag i båtshaken och tillsammans med den unga hjälten i vattnet lyckas han dra upp den dränkta barnvagnen. Väskorna hänger kvar, vattnet forsar, lillen på armen är i säkerhet, tankarna går vidare till vad som kunde ha hänt om han sovit kvar i barnvagnen.
Juli 2010
Biapersson's Blog 