Biapersson's Blog

Skärgårdskryssning i hembygden, 16 – 17 september 2018

Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.

Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.

Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.

På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.

Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.

Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.

… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…

Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.

Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.

Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.

Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.

Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.

…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…

Foto och text: Birgitta Persson

Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann 
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus 
och Göran Sjödin.

När meningar blir till syre

Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.

Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.

För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.

När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.

Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.

Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.

Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017

Fällan håller på att slå igen

Något som före sociala mediers tid var ett samtalsämne, något vi ibland förundrades över och som sedan marknadsförare hakade på, har idag tappat sin charm och spänning när sociala medier kartlägger allt vi lägger lite mer uppmärksamhet på. Förr kunde det vara intressant att upptäcka att alla var gravida när man själv var det eller att det fanns väldigt mycket små röda bilar på vägarna när jag själv var i köptagen. Så klart att det gick att vetenskapligt förklara hur det kunde vara så och det är ju grunden för hur mycket upprepande reklam fungerar. Men det ena är det egna sökandet efter något speciellt som faller i smaken. Det andra är att bli så påverkad av upprepad reklam att man blir en ofrivillig konsument.

Det som nu sker i sociala medier är att allt du lägger uppmärksamhet på registreras och börjar förstärkas med reklam, sidor, texter osv. Jag deltog för en vecka sedan i en workshop för pensionärer i samtida dans vilket har givit mig mycket tillbaka personligt i form av samtal och rörelser. Jag är glad, ja rent ut sagt stolt, för att jag valde att delta i evenemanget som anordnades av Riksteatern och genomfördes på Artipelag. Nu får jag information om föreställningar i samtida dans, koreografer osv. från alla håll och kanter. I det här fallet är det bara intressant och har lett till att jag bokat biljett till en föreställning med efterföljande samtal. Reklamen har fungerat.

Däremot är det ingen magi längre, i och med att metoden är avslöjad, att jag bara ser samtida dansföreställningar över allt när jag vet att en stor del har genererats av mina sökvanor inför workshopen jag deltog i. Även det jag upptäcker i vanliga media och på stan har tappat sin lyskraft och känslan av att vara förföljd ligger närmare än att vara förundrad.

Men vad händer den dag jag vill göra ett reportage om någon tveksam verksamhet? Naturligtvis kommer jag då att överösas av kopplad information till detta. Registreringen av mina sökvanor gäller ju inte bara harmlösa produkter utan även tveksamma ideologier. Fällan håller på att slå igen. Kan vi stå emot alla beten. Hur blir vi medvetna om dessa faror som lurar som vargen i Rödluvan?

Brännkyrka hembygdsförening 75 år 2016

Att fira något är en anledning att träffas under trevliga former. I söndags, den 25 september, firade Brännkyrka hembygdsförening sina 75 år på hembygdsgården Lerkrogen, med mingel till musik av Herrängens Brassensemble, lotteri, tipspromenad och servering av kaffe och tårta. Inne i huset visades bildspel ur föreningens arkiv och ett antal miniföreläsningar genomfördes som, Brännkyrka hembygdsförening och dess tillkomst, Brännkyrka hembygdsdräkt, Älvsjö gård och Slaget vid Brännkyrka.

Jubileumstalet hölls av föreningens ordförande Anita Lundin i den lummiga trädgården där många besökare samlats för att hylla jubilaren. En av dessa som tog till orda var Hägerstens hembygdsförenings ordförande Birgitta Biesheuvel som överräckte ett blomsterarrangemang tillsammans med vänliga ord från en systerförening som huserar i samma hus. Ceremonin avslutades med en gemensam alkoholfri skål och en fanfar av Herrängens Brassensemble värdig jubilaren.

Lerkrogen är en mötesplats som ligger ett stenkast från Älvsjö station och centrum. Ett landmärke som ingen undgår att se som går på Götalandsväg. Ett landmärke med innehåll som bygger en bro mellan det moderna Älvsjö som växer fram och den gamla trädgårdsstaden och de äldre områdena i Brännkyrka som viskande berättar hur det var en gång.

Brännkyrka hembygdsförening är en modern hembygdsförening i en storstad, som bedriver en omfattande ideell verksamhet som det går att ta del av. Dessutom finns ett arkiv som omfattar både böcker, skrifter och bilder.

Varje år ger föreningen ut en årsskrift som ingår i medlemsavgiften men som också kan köpas. Årets titel är ”Genom linsen – bilder från bygden”.

Men som alla vet. Det blir inget firande om det inte finns medlemmar som ställer upp och planerar och verkställer på plats. Själv satt jag i rummet som används för att berätta för skolbarn hur det var att gå i skolan förr i tiden. Min uppgift för dagen var att dela ut årsskriften till de medlemmar som kommit till festdagen. Härliga möten, nya berättelser, nya innevånare som vill veta mer om den plats de flyttat till, samtal som aldrig sinar. Det är dessa möten som gör att en förening utvecklas och att ett medlemskap känns värdefullt.

Alla som deltog i arbetet med att skapa denna minnesrika dag i Brännkyrka hembygdsförenings historia bjöds på smörgåstårta och eftersnacket drog igång direkt. Det var ett glatt men trött gäng som mycket nöjda delade med sig av sina minnen från dagens insatser.

Ett tecken på att Lerkrogen är en mötesplats i tiden är att den också har blivit utsedd till ett PokeStop, en plats för de som spelar PokemonGo att samla bollar och Pokemoner på. Själv lyckades jag samla många bollar under dagen.

För mer information om föreningen sök på Brännkyrka hembygdsförening på Internet så kommer du till föreningens sida på Sveriges Hembygdsförbund webbplats. Föreningen finns även på FaceBook.

Midsommardagen 2016

Sitter vid Ersta Terrass och vilar,
i bakgrunden bruset av storstadens bilar,
från ”Grönan” stiger skriken och skratten,
som ljudkulisser över Strömmens vatten,
där drar små båtar, ljudlöst alerta,
en långväga gäst in i Stockholms hjärta.

Glad midsommar önskar jag dig ”lille du”

Hej! Vad heter du? Birgitta säger jag och stoppar genast ner mobilen i väskan. Och du då? Pojken som satte sig bredvid mig är 8 – 9 år. Han säger sitt namn som jag tyvärr har glömt och vill inte ersätta med något annat. Under 11 minuter, den tid som det tar att åka buss från Älvsjö till Bandhagen avhandlade vi följande ämnen där vi satt bredvid varandra längst fram i bussen, som två extra chaufförer vid övningskörning.
– Jag är från ett annat land. Vi bor i Åre. Vi har bott där i ett år. Nu är vi här fyra dagar för att hälsa på pappa som jobbar här. Vi har varit här i två dagar, i Bandhagen. Jag ska börja tvåan på fritids. Har du gått på fritids?
– När jag var liten fanns inget fritids. Har du åkt skidor i vinter frågar jag.
– En gång, tycker inte om att vara ute på rasterna, det är kallt. Tycker om att vara i gymnastiksalen. Spelar lite fotboll. Jag bor bredvid skolan. Jag går dit och gungar. Tycker om min fröken, hon är min kompis, hon är rektor. Det är mycket knappar där framme. Det verkar svårt säger pojken.
– Det får man lära sig och träna på och då är det inte så svårt säger jag. Vi passar på och tittar lite extra hur han gör nu när vi sitter så bra till här. Vad skulle du vilja göra frågar jag.
– Affär. Vart tar alla pengar vägen som man får i affärer?
– Du måste köpa nya varor och betala löner, betala hyra för lokalen… säger jag och undrar hur mycket han förstår av vad jag pratar om. Säkert mer än vad jag tror men på sitt vis. Tänker snabbt på hur Kamprad började sin bana.
Pojken ser sig hela tiden nyfiket omkring. Då och då tittar han på mig och våra blickar möts.
– Vad duktig du är på att prata svenska säger jag.
– Jag pratade inte så mycket förut, men nu pratar jag, tränar mycket.
– Varför har man såna här, det gör ont säger pojken och visar med sina händer, slår snabbt ihop yttersidorna av händerna mot varandra – det är biljettspärrarna på tunnelbanan han visar.
– Spärrarna har man för att folk inte ska kunna smita in eller hoppa över utan att betala. Om de slår igen fort hinner bara en person igenom säger jag och känner mig pinsam över att vi straffar barn och de som går långsamt i stället för de som bryter mot reglerna.
– Där sitter min lillebror och pojken säger lillebrors namn och min mamma och hennes namn och pekar tvärs över gången.
Jag kommer inte ihåg deras namn. Jag tycker att det är fint med lillebror och mamma. Jag vinkar till lillebror och pojkens mamma som glatt vinkar tillbaka.
– Jag kommer från ett annat land. Där är krig. Talibanerna mördar. Jag har sett blod, mycket blod säger pojken i ett andetag och fortsätter vidare förbi detta påpekande som en parantes han just påmindes om.
– Vi åker till Åre inte i morgon utan nästa dag.
Nu kör vi in i Bandhagen. Pojken fokuserar på att familjen ska stiga av just i Bandhagen. Han har full koll på vad han ska göra. Vi säger hej då till varandra och familjen stiger av till väntande vänner vid busshållplatsen.
Jag sitter kvar med ett leende efter detta spontana och intensiva möte som berörde mig djupt in i hjärtat.
Hej då ”lille du” och lycka till i livet.

Slagsmål

Jag har läst den! Jag har tittat på serierna! Jag våndas! Tänker på Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken i januari månad år 1903”. Till skillnad från gårdagens busar som efter att: ”I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd, och sen vände dom på klacken och gick hem!”, i stället går till attack mot varandra.

”Vad som än står”. Serieroman av journalisten Cyril Hellman och serietecknaren Peter Bergting. Enligt omslagets baksida är detta en bok om manliga relationer, familjeliv, flickvänner och manligt våld. En bok om en våldsam fotbollssupporters liv, om fotbollsfirmor och supportergäng – en kultur som vi har svårt att förstå, men som finns mitt ibland oss.

Markisinnan de Sade – en kväll på teatern i mars 2015

I min generation kommer vi i tid, ofta i mycket god tid. Foajén på Elverket fylls av väninnor som pratar förtroligt med varandra. Somliga över ett glas vin medan andra föredrar en kopp kaffe. De små kaféborden inbjuder till förtroliga samtal. Detta är en generation som prioriterar teatern som konstform, teatern som facit för livets egna erfarenheter, men också teatern som ett tittskåp in i andras livsöden.

Scenen intas av sex kvinnor med högt uppsatta frisyrer, snörda liv och klänningar med utbyggda höfter. Klänningar som inbjuder armarna att vila hängande i tygmassorna vilket bidrar till en låst hållning. Det frasar av mängden blodrött tyg när de rör sig. De liknar figuriner i en speldosa. Med snabba steg förflyttar de sig flytande över golvet, titulerar och hälsar artigt på varandra. Baronessan de Simiane, djupt religiös, använder gester med solfjädern som en förstärkning vid medkänsla, för att diskret signalera närvaro eller fläktar för att markera distans eller håller upp den som en mur mot omvärlden när oförutsedda känslor inte går att styra. I monologerna och samtalen går kvinnorna in och ut i varandras liv på samma sätt som de släpps in och ut genom dörrarna i Madame de Montreuils bostad av Charlotte, hembiträdet.

Madame de Montreuil, har genom en strategisk handling fått sin dotters man, Markis de Sade, fängslad för sitt opassande leverne. Familjen Montreuil, en ämbetsmannafamilj vid den högre franska societeten har arrangerat dotterns giftermål med Markis de Sade, som är av grevlig familj, för att förbättra den egna ekonomin. Att Alphonse, som markisen tituleras i föreställningen, är en förespråkare för extrem frihet, är ohämmad av moral, religion och lag, var inget familjen hade uppmärksammat före bröllopet. Nu är det inte bara ekonomin som sviktar utan även familjens rykte genom svärsonens eskapader med unga kvinnor, som mot betalning, ställer sina kroppar till förfogande för Alphonses sadistiska lustar.

Grevinnan de Saint-Fond, en person med tvivelaktigt rykte, men som inte räds att tala i klartext, berättar detaljerat om Alphonses eskapader. Hennes berättelse väcker avsky men det går även att skönja en viss nyfikenhet hos de andra kvinnorna. Att grevinnan är en auktoritet på sitt område går inte att ta miste på. Grevinnan har i sitt kundregister många högt uppsatta personer som hon kan utnyttja för sina egna ändamål. När ryktet inte räcker kan vetskapen om att Grevinnan sitter på fördjupad information vara nog så värdefull och göra att hon bjuds in som gäst.

Vad Madame de Montreuil nog inte hade kunnat föreställa sig var att hennes dotter, Markisinnan de Sade, inte delade moderns uppfattning om hennes man. Markisinnan har hittat ett eget sätt att leva med sin mans lustar och äventyr och det visar sig, efter en längre monolog, att mannens sätt att leva även är en del av hennes liv. Markisinnan uttrycker det väldigt tydligt med att säga ” jag är Alphonse”. Modern förbannar henne men det får motsatt effekt och Markisinnan gör uppror mot modern som bidragit till att fängsla hennes man.

Även Markisinnans syster Ana Gil de Melo Nascimento dyrkar Alphonse och har, sin syster ovetandes, varit på kärlekssemester med Alphonse i Venedig. Ett äventyr hon verkligen hjärtligt och innerligt vill dela med sig till sin syster Markisinnan de Sade.

Efter pausen, där publikens lågmälda samtal fortsätter runt borden, har det förflutit arton år på scenen. De höga håruppsättningarna har fallit av och blottar ogenerat hårarrangemang som peruker kräver. Dekor och kostymerna går i grått. Madame de Montreuil har tappat sin forna glans, hennes manér är snarare ovårdade än förfinade. Hon sitter lojt nedhasad i en stol och vickar på fötterna med särade ben. Hon har på senare tid haft viss korrespondens med Markis de Sade som suttit fängslad under dessa år men som nu kommer att släppas fri. Madame de Montreuil har utan några betänkligheter framskridande planer på att börja samarbeta med Markis de Sade.

Franska revolutionen har satt sina spår. Systern Ana Gil de Melo Nascimento, som gift sig med en hög tjänsteman, flyr tillsammans med honom utomlands för att undvika risken att de blir mördade.

Markisinnan de Sade som under alla år troget besökt sin man i fängelset varje vecka har fattat beslutet att gå i kloster. Ett beslut som för övrigt ivrigt stöds av Baronessan de Simiane. Grevinnan de Saint-Fond har flyttat till en annan ort där hon vid ett upplopp blir ihjältrampad av en folkmassa.

Hembiträdet Charlotte är den i gruppen av kvinnor på scenen som blommat ut till följd av revolutionen och visar nu en självsäker roll iklädd manliga kläder. Hon låter meddela för det övriga sällskapet att Markis de Sade står utanför porten. Hennes beskrivning av honom som plufsig, med gula tänder och ovårdad sätter punkt för kvinnornas öde. Han tillåts inte komma in. Madame de Montreuil blir sittande i sin stol och deklarerar tydligt och envist att hon inte tänker lämna sitt hem.

Som en spindel har Markis de Sade, trots att han varit fängslad under alla år som pjäsen pågått, spunnit sitt nät som alla i rummet fastnat i på olika sätt. Han levde för över 200 år sedan och tillbringade hälften av sitt liv i fängelse för sina handlingar, där han också skrev de flesta av sina böcker som har inspirerat till ny litteratur, dramatik, film, konst och utställningar under flera sekler. Dramatenföreställningen vi just sett ”Markisinnan de Sade” är en i raden.

Under fortsatt lågmälda samtal lämnar publiken teatern. Förutom att vi lovordar starka skådespelarinsatser har mötet med Markis de Sade och vad hans person frammanat för sidor hos de olika karaktärerna i ett samhälle under stor förändring satt igång den egna tankeverksamheten.

Tid för reflektion

Jag har redan läst ut årets julklappsbok, en vecka före den stundande helgen!

Under en längre tid har vädret varit växlande. Det har regnat, blåst och slaskat. När solen har tittat fram har det blivit kallare med följd att gator och trottoarer blivit hala. Det har varit kaos i politiken och medias rapportering visar bara eländes elände. Parallellt med den pressade tillvaron läser jag Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”.

Men människa sluta! Ester, ge upp ditt projekt att fånga Hugo Rask som inte besvarar dina behov, så tänker jag för varje försök Ester gör för att få kontakt.

Jag kan i många delar känna igen mig från min tonårstid då jag och min bästis, tolv år gamla, smög på killar som vi gillade. Vi lyssnade på Emile Ford på grammofon när han sjöng ”What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?” När vi kommit i rätt stämning bar det ut på spaningsuppdrag. Vad drömde vi om? Vad handlade ”Those Eyes” om? Inte var det att få ligga med någon det kan jag lova. Bara att få se killen som vi gillade var tillräckligt och skulle det inträffa att våra blickar möttes kunde vi nästan svimma. Upprymda svävade vi vidare i våra musikaliska drömmar. Musik och känslor hängde ihop. Musiken öppnade upp våra sinnen och blev bron till våra innersta tonårsdrömmar.

Men människa sluta! Ester, du är ju vuxen och förväntas kunna använda ditt förnuft. Om inte annat ta dig samman. Så tänker jag när jag läser i boken. Det tar ju aldrig slut. Jag har kommit till sidan 198 av 372 sidor i min e-bok. Hur ska jag stå ut med att fortsätta läsa om denna destruktiva resa? Boken är välskriven och varje mening fängslande så det går inte att bli kvitt den. Jag får hitta på undanflykter och ta den i portioner. Jag får praktisera prokastinering – ett uppskjutarbeteende som en psykolog skulle kalla det.

Jag lyssnar på Nobelföreläsningen av Patrik Modiano som får årets Nobelpris i litteratur. Jag lyssnar på alla intervjuer av den lågmälde mannen och blir mycket nyfiken på hans författarskap och även personen, författaren. Jag har aldrig läst något av honom och jag har heller aldrig hört talas om honom förrän Svenska Akademien kungjorde Nobelpriset i litteratur.

Nu sitter jag med en nyinköpt bok av just Patrick Modiano, ”De dunkla butikernas gata”. Det här ska bli årets julklappsbok till mig själv. Jag har redan läst på baksidan av boken. Det gjorde jag i affären för att kunna hjälpa mig själv att välja en av de många titlar av Nobelpristagaren som affären stoltserade med. Jag tror att det var för att baksidestexten berättade något om att huvudpersonen, Guy Roland, är en privatdetektiv som söker efter sin egen identitet, som gjorde att jag valde just denna bok. Jag är förtjust i pusseldeckare bör väl tilläggas för att göra valet av bok än tydligare.

Så långt går allt bra. Nu gör jag julens misstag som utvecklar sig till att bli den litterära resa som jag verkligen behövde när allt annat verkade mörkt. Istället för att slå in boken öppnar jag den. Lite nyfiket tänker jag läsa hur den börjar men jag dras direkt in i en film där Patrick Modiano är huvudpersonen i min version. Korta repliker tar mig direkt in i handlingen som utspelar sig i ett Paris där vädret känns lika ovälkommet som hemma hos mig. Jag förflyttas med huvudpersonen runt om på Paris gator som ledd av en GPS där adresserna dyker upp i texten som karameller som måste smälta långsamt i munnen hos läsaren innan filmen rullar vidare. Det finns något meditativt över detta sätt att dras in i en handling. Den går inte att forcera. Handlingen och persongalleriet måste hinna i kapp till nästa scen, till nästa adress. Jag känner igen många platser från mina egna vandringar i Paris.

I huvudrollen fortfarande denna ståtliga och lågmälda karaktär som Patrick Modiano spelar så självklart. Händelsen drivs framåt av historien, dvs. historien som den utspelat sig i Europa, historien som den spelplats människor har varit brickor i, historien som burit människor runt i världen för att undgå historien, historien som utnyttjas för skilda ändamål, historien som finns kvar i telefonkataloger, historien som rymmer kärlek mellan människor och historien som döljer identiteter.

Ibland är det bra att ge sig hän åt litteraturen när man minst anar. Jag brukar aldrig rekommendera böcker till vänner men om jag säger att denna bok ägde mig dygnet runt från pärm till pärm så får var och en ta ställning till om det kan vara en bok att våga utforska.

I stället för att bli min inslagna julklappsbok blev den nu sonens julklapp. Som förälder vågar jag bjuda på min upplevelse i hopp om att även han ska få sin egen upplevelse av Patrick Modiano. Kanske kan vi som kommer från olika generationer dela upplevelsen av boken på olika sätt. Eller bygger min starka upplevelse på en förförståelse eftersom jag tillhör samma generation som författaren. Jag kan inte bedöma hur stor inverkan den har för läsupplevelsen.

Julafton är här. I julklappshögen ligger ett bokpaket. Solen skiner och det finns ett vitt täcke av snö på marken. Ljuset har återvänt. Dagarna blir längre. Nu har jag fått nya krafter att ta mig an Ester.

Work in progress #showyourwork

Det är en fantastisk sommarkväll. Jag sitter i vår båt som ligger på svaj i en lugn vik i Stockholms skärgård. I bakgrunden hör jag Ted Gärdestads låt ”Sol, vind och vatten…”. Det är ett gäng unga män som är ute tillsammans i en stor husbåt med kommandobrygg som spelar gamla men superaktuella favoriter på en anständig nivå. De har grillat och ätit middag tillsammans och nu sitter de på övre däck, pratar, skrattar och lär sig slå knopar.

Det var inte detta jag skulle skriva om men det är så intressant när ens farhågor om dunka-dunka hela natten kommer på skam så det måste berättas. Vad mina värderingar som dagens iakttagelse ställs emot är tidigare erfarenheter av sömnlösa nätter och det är så hela livet är. Verkligheter blir till erfarenheter som ett livets facit. Men det förekommer även andra svar i facit beroende på de ingående faktorerna det visade killarna ikväll.

Tillbaka till mitt ämne för dagen. Jag har under några semesterdagar på sjön ställt samman en resedagbok som jag publicerat på storehouse.co som är en app för ändamålet som jag testar. Jag tycker om att fotografera och gärna berätta med enbart bilder, bilder och text eller bara text. Jag använder oftast min iPhone när jag fotgraferar eftersom jag alltid har den med mig. Den första bilden av en A-Ford hade aldrig blivit till om jag inte haft min iPhone. Jag står i färjekön från Visingsö och så ser jag denna underbara bil passera förbi från färjan.

På rena semestertripper har jag med mig min Pentax G3 som också tillhör kategorin mindre systemkameror. Att snabbt kunna göra ljusredigering i en app för att lägga ut mina upplevelser har blivit ett arbetssätt som tilltalar mig tillsammans med korta anteckningar till stöd för minnet för längre reportage och texter. Att fortsatt använda papper och penna känns också kreativt, det är så allt började en gång i tiden för mig. Att utforska den nya teknikens möjligheter är en utmaning som jag gärna antar. Att bara behöva en iPhone och en iPad i bagaget är en utveckling som jag gillar.

Sommar i Sverige juli 2014

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: