Författararkiv: biapersson

World Gymnaestrada 2011 Lausanne

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats

Resväskan

På väg igen, denna gång till Italien och alperna. Det är 25 år sedan väskan gjorde sin första resa. Resan gick till Osaka i Japan. Under åren har den varit på många ställen i världen och blivit en ”snackis” för svensk gymnastik. Min man använder den gärna men själv tycker jag den är för obekväm. Den var mycket modern när det begav sig, väskan har faktiskt ett hjulpar som underlättar kortare transporter på rent plant underlag, helst redan framme på flygplatsen.

Resväskor från mitten av 1900-talet var ofta fullklistrade med etiketter från olika hotell i världen. Idag kan du hitta dessa väskor i antikaffärer eller på nätet. Det har blivit en pittoresk inredningsdetalj att lägga en gammal sliten resväska med dekaler från olika destinationer uppe på ett fristående klädskåp. Min väska har inte nått den statusen ännu. Dekalerna visar evenemang som jag deltagit i, platser och aktiviteter i stället för hotell. Men för mig är den som ett temaalbum som kommer fram då och då och väcker roliga minnen till liv. Den har aldrig kommit bort och under åren har den motstått den hårdhänta hantering väskorna får på flygplatserna.

Idag är det inget märkvärdigt att resa och ingen blir imponerad över om du varit överallt i världen. Platser, hotell och evenemang marknadsförs på ett annat sätt. Dessutom är det svårt att fästa klistermärken på dagens mjuka rullväskor utifall du skulle vilja sända en signal. Nu gäller det snarare att göra väskan unik med någon bagagerem eller färgglada snören för att själv känna igen den på bagagebandet.

Konstens kraft

Det är kraft i isen som forsar fram i Norrström framför Rosenbad. Står och filosoferar på min väg genom staden mot Stadshuset, vid femtiden, sista måndagen i mars. Ett jobbigt möte under dagen snurrar runt i huvudet hela tiden. Behöver rensa tankarna. Kamerans fokus brukar vara till hjälp, den snävar in det ogripbara i lagom stora delar.

Stockholm är vackert. Det är svalt, solen skiner. Tårkanalen på vänster öga läcker som en kran i den snåla vinden. Svårt att se klart i flera bemärkelser. Plötsligt fångar linsen den groteska statyn som jag står bredvid när jag lyssnar till isen, jag ser den inte som en staty, bryr mig inte om vad den föreställer, ser bara en massa metall som utstrålar makt och kraft. Tar en bild. Ser en form som förmedlar min känsla som tagit fysisk gestalt. Isen spränger fram mot Rosenbad. Jag fattar ett avgörande beslut.

 

Skybar

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Molnet

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Duke Ellington Statue, NY

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

”Rock’n’Roll” på Museum Folkwang

Den 10-10-10 var sista dagen för att se utställningen A Star Is Born, Photography and Rock since Elvis, på Museum Folkwang i Essen. Jag hade möjligheten att se den i mitten på september då jag var i Essen för att delta i en kulturkonferens. Essen och Ruhrområdet är Europas kulturhuvudstad 2010.

Utställningen visade omkring 300 fotografier, omslag till album, magasin och bilder med autografer från sex decennier. Intressant att se hur både stjärnfotografer och stjärnorna själva formade bilden av hur vi upplever rockmusiken och hur de satte ljuset på den kultlika beundran som omgav artisterna, instrumenten och ljudtekniken.

Rockstjärnorna på utställningen var Elvis Presley, Little Richard, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Frank Zappa, David Bowie med flera och band från Rolling Stones till Beatles. Stjärnorna fotograferades av andra stjärnor som Ron Galella, Annie Leibovitz, Mark Seliger, Richard Avedon, Daniel Kramer, Mick Rock och Jerry Schatzberg alla mästare på att fånga ögonblick som fastnar på näthinnan.

En fantastisk känsla att röra sig genom utställning som blev en snabbspolning av min egen uppväxt. En bildström som väckte minnen av musik som fortfarande lever kvar och så starkt förknippas med olika händelser i livet. En sevärd utställning. Rock’n’Roll.

Museum Folkwang som i år invigde en tillbyggnad till museet är ett viktigt och mycket sevärt museum. Museet har i sina samlingar verk bland annat av van Gogh, Cezanne, Gauguin och Matisse men det är en annan historia.

Homage to John Lennon Oct 9th

Den 9 oktober 2010 skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Besökte den här fridfulla platsen i Central Park i New York för drygt en vecka sedan. Kändes bra att Sweden är med på den minnestavla som finns i den anlagda parken Strawberry Fields.

Besök följande länk,Imagine Peace Tower titta på filmen av Yoko Ono. Ta er tid, se hela filmen, då får ni bland annat se den underbara barnkören i islandströjor som sjunger Imagine, en garanterad upplevelse.

Dogwalk i New York

Skäll inte på mig yla gärna, jag vet, jag vet, man får inte tycka att hundar i kostym är söta men jag gör det ändå.

Ellis Island

Jag närmar mig Frihetsgudinnan vattenvägen. Så gjorde även min fars kusins man som emigrerade till Amerika 1923. Sverige var fattigt och det var ont om mat. De som lämnade Sverige var den sista vågen av utvandrare.

Resan gick med Svenska Amerika Liniens S/S Drottningholm från Göteborg direkt till New York. Svenska Amerika Linien blev länken mellan barn och barnbarn till de som tidigare utvandrat till Amerika och som nu återvände som turister till fäderneslandet. Andra reste för att hälsa på sina släktingar i Amerika.

Vad tänkte min fars kusins man när Frihetsgudinnan, symbolen för det nya landet, dök upp vid horisonten? Vad föregick beslutet att resa, hur resonerade han med sin hustru, hur hanterade de all osäkerhet om framtiden och varifrån kom drivkraften att fatta beslutet om att resa till Amerika? Mycket är höljt i dunkel.

Efter mötet med Frihetsgudinnan år 1923 angjorde S/S Drottningholm hamnen i New York. De som ämnade immigrera fick åka färja ut till Ellis Island. Den plats där immigranter blev registrerade. Ellis Island har ett öppet arkiv på Internet där det går att söka efter personer som anlänt den här vägen till Amerika. Här hittade jag min pappas kusins man i inskrivningsliggaren. Jag kan nu konstatera att det jag hört i berättelser vid släktmöten sedan jag var liten, om att han lämnade sin hustru och reste till Amerika, stämmer.

Kanske var det hans svåger som inspirerat honom att resa till Amerika. Den nyanlände uppgav som slutdestination att han skulle besöka sin svåger. Han kom aldrig tillbaka. Han träffade aldrig sin hustru igen.

Vi kan läsa om olika människoöden i litteraturen och forska i arkiven för att få veta mer om de som emigrerade och den tid de levde i. Vi kan också besöka platser för att själva komma närmare historien. Det är därför jag som turist i New York vill göra min tur till Frihetsgudinnan från vattnet för att skapa ramar till berättelsen. Fortfarande kvarstår många frågor, vart tog släktingen vägen efter att han lämnat Ellis Island och hur väl stämmer de andra pusselbitarna jag hört berättas? De återstår att utforska, något jag ser fram emot att kunna göra bit för bit. En del av min egen bildningsresa, en del av min egen historia.