Bortom allfartsvägarna. Vad händer när vi väljer bort bilen?

Att resa med bil på upptäcktsfärd

Jag har gjort en utflykt med bilen i riktig 50-talsstil. Det är en frihet att kunna bestämma sig med kort varsel. – Jag åker till Bergsslagen. Målet är teaterföreställningen ”Revykungen” på Stadra sommarscen. För mig är bilen den frihet jag gillar, att helt kunna styra min resa och min tid själv. Det innebär att jag bestämmer när jag vill stanna och vart jag vill åka. Att jag har ett teaterbesök som anledning till resan är kärnan. Därutöver vill jag utforska sevärdheter som finns utmed min färdväg, en kulturell infrastruktur, skapad och vårdad av människor på platser som fylls med innehåll, platser jag kan färdas till, det är ett privilegium. Möten med natur, kultur och människor berikar mitt liv.

Sen lunch hos Svensken & Dansken på Måltidens hus i Grythyttan.

IMG_1263

Att bilen är min känns viktigt. Jag känner dess köregenskaper. Är bekant med alla knappar och inställningar och vet var de finns även i ösregn och mörkerkörning. Den är fylld med saker som är bra att ha på resorna. Den är ett mobilt boende för vaket tillstånd. En plats där jag kan lyssna på radio och musik och låta tankarna sväva fritt. Det är nog bara för mig själv som jag ser bilen som en del i min identitet. Jag gillar verkligen att köra omkring i min lilla ferrariröda Peugeot 207, det är knappast någon annan än jag själv som kopplar bilen till en statusmarkör för mig.

Checkar in på c/o Grythyttans Gästgivargård.

IMG_0099

Funderar över ett program som P1 sänt på vägen hit. ”Bortom bilen” avsnitt 2 i en serie av fyra om privatbilismens framtid. Bilförsäljningen minskar i västvärlden men ökar i Kina och Indien. Ungdomar tar körkort senare i livet om de över huvud taget vill ta körkort. Ungdomar ser det som en frihet att inte ha bil. Att äga en bil är inte viktigt. Bilen är till för transporter och kan då lika väl finnas i en bilpool när den behövs. Bilpooler ökar. Antal körda mil minskar.

Urbaniseringen är ett skäl till att vårt förhållande till bilen förändras och där cykeln har fått en framträdande plats. Ett ekologiskt hållbart samhälle, miljöaspekter, ekonomiska- och hälsoaspekter bidrar också till en utveckling av cykelns framväxande roll i samhället. Vid en ungdomsundersökning i Storbritannien sätter ungdomarna idén om att arbeta på distans som nummer ett. Det är den förskjutning som sker om synen på att äga en bil idag, som jag tycker är intressant. Från att vara en given investering, en markör till vuxenvärlden, till att bli ett redskap för transporter som man inte behöver äga utan kan hyra när det behövs.

Går ner på torget i Grythyttan och köper en hemlagad glass hos Neerings. Sitter och gungar i en Grythyttanstol. Får sällskap av ett äldre par som känner till platsen väl och vi kommer att tala om bergshantering och personers betydelse för platsers utveckling.

IMG_1258

Mötet vid glassbutiken får mig att tänka vidare på radioprogrammet. Vid bilens genombrott på 40-50-talet var det en dröm om fritiden, där familjen stuvades in i bilen på söndagsutflykten eller semesterresan, för att få vara tillsammans om det stora äventyret i att utforska omgivningarna. Hur det kunde bli med dessa utflykter har vi kunnat se i filmer och höra vänner berätta om, ofta med blandade känslor. Däremot var inte bilen i första hand avsedd för arbetsresor.

Vi lever i en värld idag där människor delar med sig av sina liv på social medier, reser, flyger runt i världen, träffar andra människor och kulturer, byter boende. En kultur där du delar mycket av ditt liv med andra påverkar vårt sätt att vara. Mycket kan göras gratis på Internet det påverkar också vårt sätt att tänka. Projektet att skaffa en bil med allt vad det innebär att äga kostar pengar, som bil, drift, försäkring, parkering osv.  Det är åtaganden som känns ointressanta för unga. Bilen har inte heller en roll som statusmarkör på samma sätt som den tidigare hade enligt programmet.

På kvällen ser jag en underbar föreställning på Stadra sommarscen, målet för min resa. Att Magnus Wetterholm med medarbetare och vänner skapar dessa föreställningar för oss som är ute och reser och dyker upp som gäster är otroligt. En föreställning med en närhet till publiken som jag aldrig träffar på i storstaden, i en miljö som är hänförande och med en ensemble som också samarbetar med barnskådespelare vilket är ett lysande koncept. Föreställningen blir så nära autentisk som det bara går, det är text och kostym som avslöjar att vi befinner oss i början på 40-talet. Stadra sommarscen ligger vid den magsika sjön Grecken.

IMG_1269

Stannar på hemvägen vid en rastplats utmed väg 244 och njuter av de vyer som ofta dyker upp längs med vägen. Passerar även Bryggeriet i Nora med småföretagare och en konstutställning.

IMG_1292

Jag kan idag se att det är vi 40-50-talister som är ute på vägarna och reser runt i landet och tar del av det utbud som finns, är det vårt arv från barndomen som hänger kvar? Vad händer i framtiden med våra spontana besök i omgivningarna om ungdomar väljer bort att ta körkort? Då hjälper det inte med bilpooler. Min fantastiska resa under två dagar på detta sätt hade varit omöjlig utan bil. Vad händer med de som skapar mening bortom allfartsvägarna om vi väljer bort bilen?

Stannar till vid Hjälmare kanal och slussar, tar en promenad utmed kanalen och besöker en antikaffär innan jag nöjd och belåten kör hem till Farsta.

IMG_1304

Fakta
SR P1 Serien Bortom bilen
Stadra sommarscen
Neerings
Svensken & Dansken på Måltidens Hus
c/o Grythyttans Gästgivargård
Turistvägar bl.a. väg 244
Hjälmare kanal
Bryggeriet Nora

Testa ditt tålamod – läs en följetong

IMG_0096

Den efterlängtade sommaren är här. Det är varmt. Ett lugnare tempo infinner sig. Själv läser jag två böcker parallellt. Håkan Nessers ”Levande och döda i Winsford” som följetong i SvD samt romanen ”De gömda rummen” av Care Santos.

Att läsa en följetong kräver tålamod. Varje dag ställs jag inför nya handlingar som leder till olika tänkbara konsekvenser för romanfigurerna i kommande avsnitt. Jag diskuterar de nya händelserna med min man och gemensamt planerar vi fortsättningen av berättelsen.  Följetongens logik kräver av läsaren att vänta, begrunda och avvakta författarens nästa omsorgsfulla pusselbit i en komplicerad handling. Detta är frustrerande när nyfikenheten håller på att ta över. Att det dessutom går att köpa boken för att snabbt ta reda på utgången kan vara kittlande, men ändå väljer jag att låta läsandet ta den tid det tar, fast svaren bara finns en knapptryckning bort.

Den andra boken som jag själv disponerar lästakten av, har fått mig att fundera över mitt val av bok. För mig var författaren okänd. Det var titeln som triggade mig att välja bokklubbens erbjudande. Jag har alltid varit intresserad av gömda, dolda rum. När jag som liten läste Fem-böckerna av Enid Blyton och Carolyn Keenes böcker om hjältinnan Kitty var det inte ovanligt att hjältarna hittade dolda utrymmen bakom paneler, hemliga gångar, kassaskåp bakom tavlor osv.

Verkligheten rymmer också berättelser om dolda utrymmen, om kidnappade personers tillvaro i fångenskap, om flyktvägar från fängelser, slott och ”nästen” eller varför inte bara en dold dörr i tapeten som än idag får mig att rysa av nyfikenhet när jag går på slottsvandringar.

Det är berättelserna om dessa gömda rum som väcker min fantasi och nyfikenhet. Vad finns att dölja ­– något av värde eller en handling som inte tål dagens ljus? De gömda rummen finns både fysiskt men också hos individen.

Temat finns tydligt i båda romanerna. Hos Håkan Nesser brottas huvudpersonen med både sitt eget mentalt dolda rum men framför allt sin makes. Hon försöker också knäcka koden till en datafil, den moderna tidens dolda rum, som är skyddad av ett lösenord.

Care Santos berättar en släkthistoria med många mentalt dolda rum hos individerna i boken. Rum som börjar vädras när ett fysiskt dolt rum avslöjas och huvudpersonerna måste konfrontera sig själva för att kunna svara på polisens frågor.

Jag kan själv styra min läsning av Care Santos bok, men samtidigt har jag smittats av den parallella följetongens lunk och läser då och då några kapitel tills författaren väljer nästa stig i bokens händelsekedja. Då gör jag paus för eftertanke.

Båda böckerna är i sig dolda rum tills jag läst dem, idag är jag halvvägs i mitt utforskande och test av mitt tålamod.

Fakta
På omslaget till boken som är utgiven på Bonniers förlag kan jag läsa att Care Santos är född 1970. Hon är litteraturkritiker för El Mundo och debuterade vid tjugofem års ålder. Hon har skrivit sex romaner, sex novellsamlingar, två lyriksamlingar och ett flertal barn- och ungdomsböcker. De gömda rummen är utgiven i tretton länder.

#GymforLife2013 Cape Town med Sofiaflickorna och Resårerna

IMG_1034

Vårt stora äventyr

Sofiaflickorna och Resårerna har landat fysiskt i Sverige efter äventyret Gym for Life 2013 i Kapstaden. Men att landa alla intryck från denna resa kommer att pågå resten av livet för deltagarna. Att få motta en delad bronsmedalj är en stor händelse. Att för en vecka som gäst bli en del av en annan kultur är berikande. Att få möta individer med olika livsvillkor och dela glädjen i att få gymnastisera och röra sig till musik är en rik erfarenhet som många borde få dela.

P1010351
IMG_0849
P1010342
IMG_0899

Med några extra dagar inräknade i resan hann vi också besöka Cape Point, se babianer, träffa pingviner och apor, besöka ett akvarium, shoppa vid Waterfront, båttur i en vik för att se mängder av sälar, besök på en marknad, spana efter valar, besöka en nöjesplats och för Resårerna en rundresa i vindistriktet runt Stellenbosch.

P1010408
P1010321
IMG_0955
IMG_0954
IMG_0956

Jag vill ge en stor eloge till föreningen Sofiaflickorna som satsade på att en grupp flickor, tränare och ledare från föreningen fick möjlighet att delta vid detta evenemang. Tillsammans med GF Resårerna, en seniorgrupp som varje år reser till olika festivaler utomlands för att genom uppvisningsgymnastik inspirera andra att gymnastik är till för alla, har vi varit ett oslagbart team. Det är en fröjd för oss seniorer att se de unga växa in i uppgiften med att ta eget ansvar under tiden som projektet utvecklats fram till resan och under dess schemalagda dagar på plats. De unga får oss seniorer att hitta tillbaka till lekfullheten och våga tänja våra invanda gränser hur allt ska vara. Att vi uppträder i fotbollsbyxor och dito tröja för att skapa en helhet under föreställningen har varit en inre resa om hur man kan och bör se ut som seniorer som vi brottats med. Att planera och sy rekvisita har förstärkt gruppkänslan. Att också lyssna in ungdomarnas musikval har varit berikande. Våra damer som tolkade Swedish House Mafia vid sin DJ-plint fick en liten funclub på köpet. Det var två tyska killar som absolut ville bli fotograferade med sina idoler.

IMG_1089
IMG_0905

Gym for Lifes stora vinnare är ändå Sydafrika, med deras lokala organisationskommitté som stod för det vänliga värdskapet med utsökt mat, boende och logistik under evenemangsdagarna. Dessutom alla föreningar från Sydafrika som deltog och var dagarnas stora inspiratörer genom sina fantasifulla uppvisningar. Medryckande musik, rytmer, rörelseglädje och utstrålning, gymnaster i alla åldrar samt kreativ koreografi, ”man tager vad man haver” som Cajsa Warg sa på sin tid. Färgglada sopborstar, paraplyer och färgpytsar som pallar är några exempel. Men även mer krävande koreografi och teman interagerade med varandra. Polissirenen, när streetgruppen gjorde entré vid vårt Communitybesök, gav en klar introduktion till de kommande tablåerna som bara de som vet koderna på gatan kan uttrycka på ett genuint sätt. Lysande!

P1010431
IMG_0996
Foto: Ingrid Sandin
P1010430

Fantastiska uppvisningar med duktiga grupper har pågått under tre dagar både i hallen, i ett köpcenter och vid sex olika Communitycenters. Dessa besök med ”get together-teman” gjorde stort intryck där våra olika livsvillkor blev tydliga vad det gäller materiell utrustning men där våra möten mellan individerna vi träffade blev desto rikare. Vår särskilda uppvisning för dessa tillfällen väckte stor uppmärksamhet och spontana reaktioner. Vad vi fick höra av en taxichaufför så hade TV sänt ett klipp från köpcentrat där vi varit med på bild. Sofiaflickornas glada clownprogram, Resårernas tolkning av Not a sinner nor a saint samt det gemensamma programmet Maracas gjorde succé.

IMG_1091
IMG_1088

En reflektion jag gör är att många internationella grupper driver den elitistiska perfektionismen eller det spektakulära uttrycken i kostym, krävande musik och rörelser så långt att alla delar tar ut varandra. Dramatiken blir till antiklimax. Ett sätt att känna av stämningen är att titta och lyssna på publiken. Gladiatorförtjusning vid hisnande övningar eller deltagande handklappningar, visslingar, rörelser och hejarop vid medryckande musik och program eller lågmälda applåder talar sitt tydliga språk. Den farliga kittlingen i våghalsigheten får aldrig vinna över sunt förnuft och säkerhet. Barn och ungas tillit till vuxna och barnens oförmåga att bedöma framtida men får aldrig utnyttjas för att locka publiken till en stunds förströelse.

IMG_1010

Sydafrika var bäst på att hitta nerven hos publiken, men även Sofiaflickorna och Resårerna med sin lågbudgetuppvisning med mycket kärlek i både koreografi, deltagare och rekvisita fick hela salen att gunga. Låt oss inspireras av de sydafrikanska grupperna eller lyda det råd som en av organisatörerna gav när hon var tvungen att meddela att highheels inte var tillåtet på Galakvällens efterföljande party för att skona hallgolvet – vi afrikaner går gärna barfota för att stå med fötterna på jorden.

Vi har en stor uppgift i Sverige att sätta uppvisningsgymnastiken på kartan. Tillsammans med Gymnastikförbundet som sanktionerat denna resa hoppas jag att vi kan sända fler grupper på olika evenemang runt i världen. Sverige representerade med en grupp, så gjorde även Danmark, Finland två grupper, Norge fyra grupper, Tyskland sex grupper, Schweiz tio grupper och Sydafrika 26 grupper vilket inte är så konstigt eftersom de var värdland.

Under hösten hoppas Sofiaflickorna och Resårerna att få möjlighet att visa upp programmet på hemmaplan. Vi har också planer på att mobilisera de föreningar som är intresserade av uppvisningsgymnastik så att vi kan ta upp utmaningen att få flera föreningar att sända grupper till olika evenemang och att vi också ska kunna stå som värdar för ett utbyte, en bra utmaning för att utveckla uppvisningsgymnastiken men också för att tänka generationsöverskridande.

Ett stort tack till Gymnastikförbundet som sanktionerade resan, Sofiaflickorna, dess ledare och härliga gymnaster och till alla Resårer för en rolig och intensiv vecka tillsammans.

IMG_1029

Ett stort tack till South African Gymnastics Federation, City of Cape Town och FIG Gymnastics For All Committee som gjorde detta evenemang möjligt och vi ser fram emot den tredje Gym for Life i Norge 2017.

P1010293 - version 2

Birgitta ”Bia” Persson, ordförande i Resårerna och Head of Delegation för denna resa.

IMG_1120
Faktaruta

The 2nd World Gym for Life Challenge 2013 in Cape Town, South Africa är slut och Österrikes grupp TS Goetzis Zurcaroh har belönats med World Group Champion och tagit emot Bruno Granditroféen. Ca 1500 gymnaster i 69 uppvisningsgrupper från 19 länder, som representerade alla kontinenter, har deltagit i detta contest. Av dessa grupper fick 14 st guldmedaljer, 29 grupper fick silvermedaljer och 26 grupper bronsmedaljer. Bedömningarna genomfördes inom fyra olika klasser som: stora grupper med redskap, stora grupper med gymnastik och dans, små grupper med redskap och smågrupper med gymnastik och dans i sina program. The City of Cape Town and the South African Gymnastics Federation har varit värdar för evenemanget i samarbete med FIG Gymnastics For All Commitee.

Om att nosa med kameran

IMG_0726

Den fotografiska friheten

Sedan hunden Felix kom in i mitt liv för två år sedan har han hjälpt mig att inte bara röra mig framåt i omgivningarna för att träna, utan han har också fått mig att se vad som finns vid vägrenen. Vi promenerar mycket tillsammans och eftersom han gärna vill nosa, och ibland extra länge, har jag tillfälle att nosa på mitt sätt med kameran. Jag förundras varje dag över den rikedom som finns och vilka vackra mönster och färger varje enskild individ har. Jag använder min Iphone 5 som jag alltid har med mig och den fotografiska möjligheten har öppnat ett helt nytt arbetssätt för mig.

När jag på förhand vet att jag ska fotografera och vill ha en bättre teknisk kvalitet på bilderna tar jag med min Lumix GF3 som är en liten systemkamera som ryms i handväskan. Den stora systemkameran med sina olika objektiv använder jag alltmer sällan. Med appar i telefonen kan jag redigera bilderna direkt och lägga upp dem på sociala medier när de är aktuella. Jag har på så sätt gjort arbetet på plats, vilket passar mig utmärkt. Stämningen, bildspråket i presentationen och inspirationen till varför jag tog bilden hänger kvar. En stund vid en fikapaus eller varför inte under resan på tunnelbanan är utmärkt tid att göra det roliga redigeringsjobbet. Visuell kommunikation gör mig glad. Jag behöver inte veta vad det är för växt när det gäller bilder, det är inte för att katalogisera arter jag fotograferar, snarare för att samla mönsterintryck och kunna se delar av mönster, en arbetsmetod jag lärde mig som ”textilare” på 1970-80-talet. Texter använder jag för reflektion och fördjupning av ämnen men de kräver en annan insats från min sida, ett område som jag också älskar. Bilder och texter är storheter var för sig och ibland lysande tillsammans.

"Blomkramare" med underbart vackra ben.

IMG_0724

Stunder att ta tillvara

IMG_0686

Stilla stund vid stranden. Tid för reflektion. Tankarna böljar som sjögräset under vattenytan. Nyfikenhet. Lyckan att få lära sig något nytt, att upptäcka nya utmaningar. Tålamod. Träning. Vila. Resultat, både bra och mindre bra. Att både kunna ge och ta emot. Belöning. Att upptäcka stenens nervtrådar är livets essens.

 

 

Tjejer, idrott, fotboll

I Sydsvenskan den 24 juni 2013 kan du läsa följande artikel. Varför slutar tjejer idrotta?  Det är en mycket tänkvärd artikel av forskarna Jesper Fundberg och Lars Lagergren vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö högskola. De vill inspirera till att vi som läsare själva lyfter frågorna. Det var när jag kom till sista stycket som börjar ”Vi såg en fotbollsmatch i världsklass…” som jag hajade till, det hela verkade så bekant. Efter lite letande i det digitala arkivet hittade jag följande reportage som jag skrev i oktober 2004. Det är snart 9 år sedan men ändå känns min upplevelse fortfarande aktuell.

Reportage  2004-10-27

Inga poliser, inga kravallstaket, inga huliganer, inget läktarbråk och ingen öldoft när Djurgården/Älvsjö mötte regerande mästarna Umeå IK på Stockholms stadion i den första matchen i kvartsfinalen av UEFA Women´s Cup.

Strålkastare och en stor fullmåne lös starkt över spelplanen på Stadion den här onsdagskvällen när den kvinnliga fotbollseliten möttes på den gröna gräsmattan. 562 betalande åskådare och lika många unga blivande fotbollsstjärnor hade placerat sig i mitten på de båda långsidorna. Stadion kändes ödslig. Svensk damfotboll har fortfarande inte den attraktionskraft som den skulle behöva när så få åskådare kommer trots att Sveriges två bästa kvinnliga fotbollsklubbar möts.

Kvällen var sval, det var bara 6° i luften, och himlen var molnfri. I avbytarbåsen kurade hopkrupna fotbollsspelare tätt tillsammans, lagvis, för att hålla värmen uppe inför ett eventuellt inhopp.

Hejaklackarnas tunga artilleri var ett gäng unga män, som hade grupperat sig mitt emot huvudläktaren på bänkarna i olika nivåer, som en manskör inför valborgsmässoaftons högtidligheter. För övrigt fanns inga likheter. Hejarramsorna avlöste varandra under hela matchen och ljudet fick stor genomslagskraft på de ödsliga läktarna. Vilket lag som killarna höll på var inte svårt att gissa.

– Vi är inte Umeå, vi är Djurgården, vi är mycket bättre, vrålade skaran.

Den manliga hejarklacken var för övrigt den enda likheten denna kväll med en traditionell hemmamatch för Djurgårdens herrar.

Mål!

Efter fem minuter in i första halvlek passade landslagsspelaren Victoria Svensson bollen till landslagsveteranen Kicki Bengtsson som gjorde 1-0  till Djurgården/Älvsjö. Alla verkade som tagna på sängkanten.

Mål!

Efter ytterligare två minuter gjorde Linda Fagerström 2-0 till Djurgården/Älvsjö på ännu en passning från Victoria Svensson, och nu kändes förvirringen påtaglig. Vad var det som hände?

Den manliga hejarklacken brölade nu:

– Vi skänker Umeå till Finland.

Fotograferna följde med sina jättestora teleobjektiv på storkben rörelserna på plan för att inte missa ett bildscoop. Bollflickorna bevakade hela tiden spelet för att kunna skicka in en ny skär boll. Ibland flög bollen långt ut mot läktaren, då stämde den manliga hejarklacken upp med Ted Gärdestads melodi:

– Som en satellit, satellit oh oh oh.

Stämningen steg när någon spelare gjorde ett solonummer och fintade bort en motspelare. Några heta målchanser försvann i de tuffa närkamperna. En och annan spelare dök på öronen i gräset men reste sig efter stund och linkade igång igen till publikens lättnad. En nickduell mellan några spelare imponerade på åskådarna, det framgick klart av ljudnivån från läktaren.

Plötsligt hördes några spröda stämmor:

– Andra sidan är ni klara, jajamensan fattas bara.

Det var den lilla hejarklacken, ett flicklag i tioårsåldern från Edsbergs IF, som stod på läktarna vid var sin långsida och ropade till varandra över fotbollsplanen.

I pausen kunde åskådarna handla kaffe, varm korv samt souvenirer nere vid det lilla ståndet på löparbanan. Det var många i korvkön som passade på att hoppa till den musik som spelades i högtalarna för att få igång värmen i kroppen igen.

– Det här är en lugn kväll, sa Elias som är Djurgårdssupporter och arbetade ideellt som publikvärd under kvällens match.

Efter pausen värmde landslagsstjärnan Hanna Ljungberg Umeå upp till många unga åskådares förtjusning. De plockade fram sina mobiltelefoner och försökte från läktaren fotografera henne. Nu började den manliga hejarklacken spåra ur totalt, inte nog med att de vrålade oavbrutet nu skrek de ramsor och raljerade om Hanna Ljungbergs tidigare skador.

Under de sista tjugo minuterna av matchen bytte Umeå ut en spelare och toppade laget med Hanna Ljungberg.

Mål!

När fem minuter återstod av matchen kvitterade Umeå genom Laura Kalmari och målet utlöste stor aktivitet på planen, kämparglöden återvände hos spelarna och värmen steg hos åskådarna, men slutresultatet förblev 2-1 till Djurgården/Älvsjö.

Spelarna bugade mot publiken när matchen var slut och avslutade med kullerbyttor i det gröna gräset. Speakern tackade för den här säsongen på Stadion och lovade att spelarna skulle komma ut till publiken och skriva autografer. Det var många ungdomar som plockade fram sina autografblock och pennor. De hängde förväntansfulla över räcket för att få träffa sina förebilder på nära håll.

På vägen ut från Stadion fick en tonårspappa höra hur dum han var som hade så bråttom hem då hans dotter ville ha autografer. Men pappan var omutlig och gick med bestämda steg vidare trots vilda protester från dottern.

Faktaruta
Matchen spelades den 27 oktober 2004 på Stockholms stadion och resultatet blev 2-1 till Djurgården/Älvsjö över Umeå IK.  Returmötet spelades på Gammliavallen i Umeå på söndagen den 31 oktober. Djurgården/Älvsjö vann över Umeå IK med 1-0. Umeå IK har tidigare vunnit UEFA Women´s Cup år 2003 och 2004.

Collaborating across generations is ”great” #GymforLife2013

IMG_0046

Hårdträning pågår. Den 6 juli åker 24 personer till Kapstaden i Sydafrika för att delta i Gym for Life som är en tävling i uppvisningsgymnastik. Gruppen består av unga gymnaster och ledare från Sofiaflickorna och gymnaster från GF Resårerna, en förening för seniorer som gillar uppvisningsgymnastik och är den förening som jag representerar. Att samarbeta över generationsgränserna är ”stort”. Att dessutom planera ett internationellt deltagande tillsammans är ännu ”större”.

Läs mer på Gymnastikförbundets webbplats. ”Uppvisning och äventyr på Gym for Life”

Arrangemangets webbplats. Gym for Life Challenge 2013

Inför resan hjälps vi åt att skapa rekvisita till uppvisningen. Här håller en pianoplint på att ta form med hjälp av gymnaster från GF Resårerna.

IMG_0502

Work in progress

IMG_0444

Efter 47 år har jag köpt en ny symaskin och fått tillbaka lusten att skapa. Jag förflyttar mig från datorn och  skrivjobben till symaskinen när jag kört fast i texterna och det är ett växelspel som fungerar utmärkt. På bilden har jag besök av gymnaster från Resårerna. Arbetsgruppen syr rekvisita till vårt uppvisningsprogram som vi tillsammans med Sofiaflickorna ska delta med vid Gym for Life 2013 i Sydafrika nu i juli.

När jag såg detta vackra tyg, design Lena Linderholm, blev jag inspirerad att klä mig i denna färgprakt i sommar. Syfröken från skolan ler nog i sin himmel när hon ser att gamla kunskaper sitter kvar fast det var många år sedan vi brottades med den Brigitte Bardotrutiga blusen som i färdigt skick inte gick att trä över huvudet, jag hade glömt att prova. En erfarenhet som satte sina spår för livet.

IMG_0606

Kråkan Selma

Kråkan Selma hoppar upp på stocken jag sitter på nere vid sjön, en rastplats jag gärna återvänder till. Selma bor här. Varje gång jag slår mig ner dyker hon upp. Hon går i cirklar närmare och närmare, helt orädd, fast jag har hunden Felix med mig. Hon är stor och rör sig värdigt – är väl medveten om att människor som sätter sig på en rastplats lämnar något ätbart efter sig.

Första gången vi träffades blev jag obehaglig till mods, jag var inte säker på hur nära hon tänkte komma. Vi leker elaka leken, det vill säga den som tittar bort först har förlorat. Selma vinner alltid det är därför hon vågar gå nära, hon är alltid vaksam. Hennes närhet gör att hon blir någon för mig och inte förpassas till den kraxande gruppen kråkor.

Selma är en Gråkråka, Corvus corone cornix. Jag tror att kråkan är en hon, det är därför jag döpt henne till Selma, ett sätt att visa att jag har respekt för henne som individ. Jag tycker det vilar något alvarligt, strängt och ensamt över Selmas gestalt. Ingen färgglad klädedräkt utan snarare sorgligt askgrå förutom huvud, framhals, vingar, ben och stjärt som är svarta. Hon påminner mig om hur en folkskolelärarinna kunde se ut i slutet på 1800-talet inte bara utifrån klädedräkten utan även i karaktärens utstrålning.

Det finns en elegans i de svarta fjädrarna på halsen som liknar eldflammor som jag kan se eftersom hon kommer nära mig. Hennes fjäderdräkt har säkert inspirerat hattmodister genom åren.

Selma iakttar och väntar på utdelning. Hon gör oss sällskap. Vi har skapat en tyst relation. Även Felix är med på noterna.

När Selma ser att vi är på väg bryter hon upp och drar sig bort för att i lugn och ro kunna inspektera vår mötesplats när vi lämnat. Hon uppträder lika diskret när vi går som hon kommer fram till vårt möte när vi kommer.

IMG_0190